Kategori: Nyheter och kommentarer

Publicerat

Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson

En mästerlig autofiktiv roman som tar avstamp i 1970-talets Västmanland där Sven Olov Karlsson växer upp. Hans familj driver som sista generation ett av de många småbruk som gått i arv i släktled efter släktled. Det är en trång värld fylld av oskrivna regler utifrån bygdedjurets principer vilket är det samma som jantelagen. Livet är hårt för Sven Olovs pappa som har ett vanligt jobb på dagarna och driver gård på kvällar och helger. Arbetet uppslukar honom i eviga cirklar och så ska det bli även för Sven Olov. 

Läsaren får följa honom genom livet fram tills nu, en färd som stundtals är ljusfattig och mödosam men alltid allmängiltig.  Skildringen går mig djupt till sinnes, jag kan verkligen relatera, även om texten genomsyras av humor och många skildringar är obetalbart roliga, så värker det i hjärtat. Farmodern som fostrar genom att skrämmas, att få dåliga råd från vuxna, skolan med sin hackordning och känslan av att vara alldeles ensam. 

För jösses vad bra han skriver, han är fullkomligt makalös på att gestalta världen, sina medmänniskor och hans sätt att stapla adjektiv på varandra, jag älskar det. Han betraktar världen genom humoristiska ögon vilket ger texten både lätthet och djup. Sven Olov har varit Augustprisnominerad två gånger tidigare och det måste helt enkelt bli en tredje gång med Bygdedjuret.

Utgiven på Natur & Kultur 2024 och på bilden ser ni Sven Olovs debutroman Italienaren som spelar en speciell roll i Bygdedjuret.

Publicerat

Den första boken av Karolina Ramqvist

Det är förmiddag på Jamaica och två älskanden ska snart skiljas för alltid. Hon som är från Sverige har återvänt gång efter annan till ön och till honom för att på nytt låta deras kärlek slå lågor på nytt. Hon har lekt med tanken att deras kärlek skulle kunna blomstra någon annanstans i världen men förkastar alltid drömmen. Det är trots allt passionen som binder dem samman.  

Berättelsen böljar mellan nutid och dåtid, hur deras förhållande utvecklats under de år hon regelbundet besökt ön och  honom. Gestaltningen av ön, dess människor och kärleksparet är fylld av detaljer och förnimmelser och jag sveps med i berättelsen. Jamaica blir levande för min inre syn och jag kan känna värmen, dammet och torkan.

Medan jag läste tänkte jag inte på boken som en kärleksroman eller som romantisk, men nu ett par veckor efter avslutad läsning är det så jag skulle vilja beskriva den. Som en modern tolkning av kärleken mellan mannen av folket och kvinnan av börd fast naturligtvis i en helt ny kontext. Den har fått lysande recensioner i tidningarna jag håller med, det är en otroligt mångfacetterad roman som ger utrymme för mängder av tolkningar. En utmärkt bokcirkelbok!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024.

Publicerat

Jag återkommer till Jenny Erpenbeck

Jag läser 4 x Erpenbeck, en samling med fyra texter utgiven på svenska 2017. Hon är ju för bra! Och jag påminns om två böcker jag läst om henne tidigare och bjussar därför på en repris.

Om Hemsökelse skriver jag (på OOOFbok juni 2010): ”Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri. Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst,

... skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.”

Om Natt för gott (här på bloggen i maj 2016): ”Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

’…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…’

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.”

Erpenbeck ges på svenska ut hos Albert Bonniers. Titta på de snygga Panache-omslagen!

Publicerat

Yokai på Etnografiska museet

Nu har Etnografiska museet öppnat sin storsatsning om de mytologiska varelserna Yokai, japanska väsen. Alltså yokai, ordet slänger man sig väl inte med var dag precis. Med de här varelserna är en vital del i den japanska folktron och lika självklar i dagens populärkultur. De är högst olika, som något spöklikt, något från naturen, en människa som förvandlats eller något gudalikt. Eller något helt annat.

Häromdagen besökte jag utställningen. Så här var det: Den startar när besökaren leds fram på den röda bron över ett porlande vattendrag. Till höger skymtar det heliga berget Fuji och till vänster projiceras några yokaier i siluetter. En effektiv ljudbild ökar känslan av att nu kliver vi in i en annan värld. Bron avslutas med en port in till den inledande historiska delen, Edo-perioden.

Rummet är dunkelt med ljusspottar riktade mot en lång rad yokaier. Det går att fastna i spännande information om dem alla, eller att lyssna till inspelningar där japaner berättar om vad yokai innebär för dem, idag

Med avstamp i det historiska leds vi vidare in i det moderna. Här har man skapat Shibuya-korsningens karaktäristiska övergångsställe som en central punkt, med storbildsskärmar åt alla håll. Runt detta ”torg” finns en rad mindre områden som belyser yokai-världen ur olika perspektiv. Effektfullt!

Tre delar jag särskilt gillar:
1. Den person som främst kopplas till den moderna yokai är Shigeru Mizuki och han får därför en stor plats i utställningen. Hans mangakonst är fantastisk!
2. Men vad sägs om att bli rädd? I ett mörkt utrymme får man sig spökhistorier till livs, om man törs, för att sedan kunna ta sig an än mer otäckt: J-horror. Klipp från skräckfilmer visas, med 15-årsgräns. För min del nöjde jag mig med att betrakta mangan från Junji Ito och toalettskräck (https://yokai.com/kanbarinyuudou/). Läskigt nog.
3. En bidragande orsak till mina ömmande tumleder är all tid jag under tidiga 90-talet lade på spelen om Mario och hans brorsa. Mario och mycket annat från spelvärlden finns representerad i en del av utställningen.

Utställningen är otroligt visuell, och väldigt interaktiv. Programpunkterna är många i museikalendern. Till vintern kommer bokcirklar om både klassisk och modern japansk litteratur!

Avslutningsvis lät jag mig få lite visdomsord från min yokai, Hitsotsume Kozo som ”Lämna inte skorna utanför dörren under Kotoyoka…” Det skulle jag ALDRIG göra.