Kategori: Nyheter och kommentarer

Publicerat

Nu är det jul igen – boktips till barn

Tillsammans med några ur skaran Alla Mina Barn har jag haft bokklubb om vad som är roligt att läsa i åldern 3-6. Det är svårt med ett sådant stort spann. En 3-åring läser inte som en 6-åring. Men hursomhelst försökte vi vaska fram tre titlar som kan passa till barnen i julklapp. (Bokklubbar med yngre barn är förresten bästa sortens, för då är det högläsning som gäller. Det är också rart att höra dem prata nostalgiskt om böcker de läste ”när jag var liten”. )

Saga-sagor är väldigt bra (Josefine Sundström och Emma Götner). Det är kapitelböcker för yngre barn med längre texter och fina bilder. Vi följer Saga och hennes vanliga vardagsliv med förskola, kompisar, lek och familjeliv. Jag kan inte räkna hur många böcker det kommit hittills, ser att några av berättelser är utgivna som ljud-singlar. Men bra är böckerna och roliga att läsa.

(Och vi passar på att uppmana förlagen att komma med fler kapitelböcker som passar att ha intill bilderböckerna. )

Alla tre julbakar av Maria Nilsson Thore är en bilderbok om Valle, Idde och Ester på förskolan Ärtan. Jag älskar de där tre ungarna. Så roliga och dramatiska berättelser med hög igenkänning på några få sidor. Vi läste boken två gånger på raken för man måste ju hinna titta på bilderna ordentligt för att de är så fina. De sträcker sig egentligen upp till 3-årsåldern, men hej, jag älskar dem ju!

Valle-böckerna av Martin Handford. Var är Valle? Var är han nu? På resa, i Hollywood? Vem vet. Jo vi vet. Alla Mina Barn vet. För Valleböcker har vi läst i åratal. Ser att de ges ut av Lind & Co numera. I evighet kan man sitta och leta efter andra saker än Valle själv. Var är glasögonen, termosen, ryggsäcken?

Faktaböcker är bra. Luftslott och synvillor (Björn Bergenholtz) är en fantastisk bok med många intressanta hus och byggen. Perfekta att studera och försöka förstå. Roligt att rita av och fantisera vidare. Själva boken är spännande dessutom eftersom den inte håller måtten.

(Annars letar jag efter fler faktaböcker med nya, spännande ämnen. Stickningens, sömnadens, vävningens och bakningens historia och fenomen lyser med sin frånvaro. Eller?)

Oj, nu blev det visst fler än tre boktips. För vi glömde att räkna.

Så då får ni ett till: Alla räknas (Kristin Roskifte) är lite i samma anda som Valle på så vis att boksidorna är proppfulla med bilder att leta i och räkna på. Men här finns filosofiska spörsmål att prata kring. Hitta tjugo lyckliga människor till exempel. Inte för inte tog boken priset hos Nordiska rådet.

–– The End —

Publicerat

Disappearing Earth av Julia Phillips

Dags för Cecilia Agemarks alias @bokcillens månatliga recension. Som så ofta en engelskspråkig bok som fått stor uppmärksamhet utomlands.

I somras då jag läste Ett jävla solsken av Fatima Bremmer förundrades jag av Ester Blenda Nordströms långväga resor, inte minst den till Kamtjatkahalvön. När Disappearing Earth, som också utspelar sig där, dök upp på olika boklistor blev jag sugen på den eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin läst något skönlitterärt som utspelar sig på den ryska halvön; en del av världen långt, långt bort som jag vet mycket lite om.

Och det visade sig bli fascinerande läsning av flera skäl. Dels på grund av den för mig exotiska geografiska platsen men också för att man som läsare får ta del av de olika ursprungsbefolkningarnas kulturer och hur den sovjetiska/ryska politiken har påverkat dessa. Mycket påminner om det som hänt i andra delar av världen, bland annat har barn skickats till internatskolor för att lära sig av med sitt språk och sin kultur.

I det inledande kapitlet blir två unga flickor bortrövade av en man när de är ute och leker i staden Petropavlovsk-Kamtjatskij. Varje kapitel i boken utspelar sig sedan en månad under det följande året. Upplägget liknar snarare en novellsamling där novellerna är kopplade till varandra både genom persongalleriet och att händelsen med flickorna ligger och skaver i bakgrunden. Detta är kvinnornas berättelser, kvinnor från olika samhällsklasser och med olika etnisk bakgrund. Vi får lära känna deras farhågor, sårbarheter och relationer. Männen finns där men är inte i fokus, dessutom har många av dem försvunnit på olika sätt eller befinner sig långt borta.

Detta är en komplex roman och jag är förvånad och imponerad över att det är en debutant som skrivit den. Phillips skildrar skickligt det mänskliga psyket och interaktioner människor och grupper emellan. Där finns en misstänksamhet mellan ryssarna och ursprungsbefolkningen men också mot det moderna samhället och en vurm för forna tiders sovjetpolitik. I kontrast till detta vill vissa så långt därifrån som möjligt, gärna till Europa.

Jag gillar böcker som öppnar vyer och jag fick googla en hel del under läsningens gång, framför allt på folken från Kamtjatka: korjaker och evener/lamuter. Den unga amerikanska författaren har tillbringat flera år på plats vilket gör att allt känns så väldigt trovärdigt. Romanen är både lärorikt och spännande. Eftersom händelserna utspelar sig på en halvö som är svår att ta sig till och från genomsyras romanen av en viss klaustrofobisk känsla. Det ryska samhället med ojämn maktfördelning, främlingsfientlighet och stora ekonomiska skillnader tecknas också skickligt.

Att det är en deckare/thriller som biblioteket kategoriserade den håller jag dock inte med om. Det är ett mångfacetterat litterärt verk som bara har bortförandet av flickorna som en sammanhållande tråd; det är faktiskt ingen i den ganska likgiltiga och korrumperade poliskåren som försöker lösa brottet…

Under tiden jag läste boken släppte New York Times sin lista över 2019 års bästa böcker och detta var en av de fem skönlitterära. Jag håller med om att det är en oerhört bra roman och hoppas verkligen att något svenskt förlag får upp ögonen och ger ut den!

Läs gärna mer om boken hos förlaget: https://www.penguinrandomhouse.com/books/563710/disappearing-earth-by-julia-phillips/

Publicerat

En sång för Hedda av Annika Estassy

Strax före jul händer livet slag i slag för Lina, hon blir uppsagd från sitt jobb och strax därefter får hon reda på att hennes pappa som hon alltid trott var död, i allra högsta grad är levande. Hennes mamma har ljugit i över 30 år. Den planerade tangoresan till Argentina ställs in och ursinnig tar hon istället bilen till Måneby,(fiktivt Estassy-land), tillsammans med sin tangolärare(?) både för att fira jul och ställa sin mor mot väggen.

I Måneby är mamma Hedda orolig av helt andra orsaker. Familjens Gästgiveri, hennes livsverk, har ekonomiska problem och så känner hon sig underlig till mods, stundtals är det som om hon har gröt i hjärnan. Hon bekymrar sig barnen, barnbarnen och sin väninna Agnes som sakta tynar bort i cancer. En dov känsla av oro maler i henne och vill inte gå över.

Har alltid gillat Annika Estassys böcker, hon har psykologisk blick, skriver rappt och humoristiskt och hennes språk är fint kryddat med metaforer och uttryck som inte längre är så vanliga. En sång för Hedda är inget undantag, karaktärerna är krångliga men älskansvärda, julstämningen är på topp, det snöar och mor/dotter uppgörelsen klassisk. Linas övriga familj är perfekta motpoler till henne och Hedda. Man mår bra under hela läsningen, även om det är svåra ämnen som skildras.

När jag belåtet slår ihop boken efter avslutad läsning kommer jag dock på mig själv med att längta efter mer mörker. Att få följa Lina och Hedda ner i avgrunden, att boken blev en feelbad istället för en feelgood. Annika Estassy har definitivt potential. Skulle vara kul om hon kunde göra som Selma Lagerlöf gjorde,(eller för all del paret Lars Kepler), omarbetade och skrev ännu en version av En sång för Hedda, en mer ångestladdad med ett mindre vackert och rörande slut. (Kanske inte realistiskt tänkt av mig eftersom en författare måste försörja sig, men jag tror det skulle kunna bli en riktigt bra roman.)

Men nog alternativa versioner, om ni letar efter en roman med julstämning och ett vältecknat persongalleri i ett vitt åldersspann är En sång för Hedda faktiskt det självklara valet.

Utgiven på Norstedts 2019 och är den andra fristående romanen i serien om Måneby.

Publicerat

Augustpriset 2019 – Vilka kommer att belönas?

Maggan: Då har vi läst böckerna i ”vår” kategori Fackbok. Vi kan väl som vanligt konstatera att samtliga böcker är väldigt bra?

Ann-Sofie: Ja! Vilken räcka supertitlar! De borde stå på julläsningslistan i år för alla.

Maggan: Jag kan ofta vara ganska velig när det gäller att utse favoriter, men i år har jag helt och fullt fastnat för Ålevangeliet av Patrik Svensson. Jag blev otroligt berörd av denna bok som inte liknar någonting annat jag läst på mycket länge. Fast jag kommer inte att gråta om någon av de andra vinner. Anna-Karin Palms Lagerlöf-biografi är helt fantastisk inte minst med anledning av drivet i texten. Som att läsa en roman.

Ann-Sofie: Jag tror också att Ålevangeliet ligger i tiden dessutom. Men den jag hoppas och tycker borde kamma hem priset är Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg & Nina Ulmaja, där designhistoria och typografi berättas och beskrivs med utgångspunkt från Röda rummet. Det här är verkligen en one of a kind-bok. Trots att den kanske upplevas som nördig så är den så allmän. Superbra! Säger som du; jag gråter inte om någon annan vinner. Alla är ju bra!

Maggan: När det gäller skönlitteratur har jag bara läst en enda, Testamente av Nina Wähä och det är en mer än fantastisk roman. Jag blev speciellt imponerad av hur hon presenterar karaktärerna som är många och borde vara svåra att hålla reda på. Men icke, jag visste i princip boken igenom vem som var vem! Bara detta borde ju vara värt ett Augustpris!

Ann-Sofie: Håller med! Tror att den vinner. Jag är också väldigt förtjust i Osebol av Marit Kapla. Den är som ett körverk av röster från en liten ort och en landsbygd under avveckling. Fantastisk! På barn- och ungdomssidan har jag inte läst någon av de nominerade men det är nog en tidsfråga. Har du?

Maggan: Nej inte än. Jag tycker väldigt mycket om Jenny Jägerfelds böcker ser framemot att läsa hennes Mitt storslagna liv, ligger näst på tur i min läshög.
Det är hemskt roligt att vara Augustambassadör eller hur?

Ann-Sofie: Ja, jag tror inte jag skulle läsa de här böckerna så fokuserat som vi gör nu. Vissa kanske jag inte ens skulle ha läst. Det gäller framför allt fackboksklassen och rannsakar jag mig är det inte mycket läst av tidigare års nomineringar.

I kväll får vi se hur det går!