Kategori: Nyheter och kommentarer

Publicerat

Yokai på Etnografiska museet

Nu har Etnografiska museet öppnat sin storsatsning om de mytologiska varelserna Yokai, japanska väsen. Alltså yokai, ordet slänger man sig väl inte med var dag precis. Med de här varelserna är en vital del i den japanska folktron och lika självklar i dagens populärkultur. De är högst olika, som något spöklikt, något från naturen, en människa som förvandlats eller något gudalikt. Eller något helt annat.

Häromdagen besökte jag utställningen. Så här var det: Den startar när besökaren leds fram på den röda bron över ett porlande vattendrag. Till höger skymtar det heliga berget Fuji och till vänster projiceras några yokaier i siluetter. En effektiv ljudbild ökar känslan av att nu kliver vi in i en annan värld. Bron avslutas med en port in till den inledande historiska delen, Edo-perioden.

Rummet är dunkelt med ljusspottar riktade mot en lång rad yokaier. Det går att fastna i spännande information om dem alla, eller att lyssna till inspelningar där japaner berättar om vad yokai innebär för dem, idag

Med avstamp i det historiska leds vi vidare in i det moderna. Här har man skapat Shibuya-korsningens karaktäristiska övergångsställe som en central punkt, med storbildsskärmar åt alla håll. Runt detta ”torg” finns en rad mindre områden som belyser yokai-världen ur olika perspektiv. Effektfullt!

Tre delar jag särskilt gillar:
1. Den person som främst kopplas till den moderna yokai är Shigeru Mizuki och han får därför en stor plats i utställningen. Hans mangakonst är fantastisk!
2. Men vad sägs om att bli rädd? I ett mörkt utrymme får man sig spökhistorier till livs, om man törs, för att sedan kunna ta sig an än mer otäckt: J-horror. Klipp från skräckfilmer visas, med 15-årsgräns. För min del nöjde jag mig med att betrakta mangan från Junji Ito och toalettskräck (https://yokai.com/kanbarinyuudou/). Läskigt nog.
3. En bidragande orsak till mina ömmande tumleder är all tid jag under tidiga 90-talet lade på spelen om Mario och hans brorsa. Mario och mycket annat från spelvärlden finns representerad i en del av utställningen.

Utställningen är otroligt visuell, och väldigt interaktiv. Programpunkterna är många i museikalendern. Till vintern kommer bokcirklar om både klassisk och modern japansk litteratur!

Avslutningsvis lät jag mig få lite visdomsord från min yokai, Hitsotsume Kozo som ”Lämna inte skorna utanför dörren under Kotoyoka…” Det skulle jag ALDRIG göra.

Publicerat

Jag och Paul Auster

Nog känns det märkligt att ha läst den sista boken av Paul Auster. Att han inte kommer att skriva något mer. Men jag kan samtidigt ana att det kanske kan komma postuma verk? I Baumgartner är huvudpersonens hustru död, men i garderober och hyllor finns hennes otaliga kartonger med ungdomsdikter, essäer, påbörjade romaner och utkast till översättningar. Kanske är det sitt eget skriptorium Auster beskriver?

Som för många var det New York-trilogin som var inkörsporten. Jag hade aldrig läst något liknande. Mystiskt, stramt, precist. Sedan följde Månpalatset, Slumpens musik och Leviathan med flera i snabb takt. Jag gjorde nya oväntade bekantskaper med människor som också var Auster-läsare. Som en hemlig klubb. Vi var lite förmer än andra.

I början av 2000-talet ansåg jag mig vara Austerexpert (jojo) men så läste jag Den röda anteckningsboken, en version av, och blev förvirrad över hur många utgåvor av den boken som fanns: ” Jag känner min Austerexpert-mantel glida av mig mer och mer.” skriver jag på OOOFbok i december 2005. Jag tror inte (av mig hybrisuppfunna) manteln någonsin kom på igen.

Efter Resor i skriptoriet kom jag av mig med Austerläsandet, jag minns inte varför. Det blev någon omläsning, en helg med I de sista tingens land, men inte mer. Nu när jag läst Baumgartner känns det bra att Sunset Park och 4321 står i hyllan, bara att ta fram.

Om Dårskaper i Brooklyn skrev jag: ” Den är oförutsägbar och jag beundrar honom oerhört för att han kan berätta en oväntad historia med hög trovärdighet. Dessutom tycker jag om författare som tar för givet att läsaren är intelligent.”

Just så.

Den fantastiska bilden av Auster: Copyright/fotograf: Spencer Ostrander

Publicerat

Darling: om Lilian och prins Bertil av Helena Dahlgren

En förtjusande fin kärleksroman baserad på Prins Bertils och Lilians kärlekshistoria, paret som träffades i krigets London under 40-talet, men som fick vänta många långa år på att få gifta sig. Lågmält och intensivt berättas om hur de möts och hur deras vänskap utvecklas till stark och obeveklig kärlek. De vet vad de känner och vill, men deras förhållande är skört, Bertils prinstitel gör att deras kärlek inte kan befästas genom giftermål.  

Jag tycker väldigt mycket om språket i Darling, gammaldags med en kvinnlig ton när Lilian berättar, lite mer återhållsamt när det är Bertil. Orden som porlar fram doftar 40-tal och och jag njuter av allt outsagt och passionerat som göms mellan raderna. Tyckte också mycket om Julia Dufvenius uppläsning.

 Utgiven på Lovereads 2024, är första delen i romanserien Kunglig kärlek.

Publicerat

Sommarlov hurra!

Vi tar sommarlov med en lista!

1. En bok som utspelar sig under sommaren
Ann-Sofie: Finns väl knappt någon som INTE utspelar sig då. Men jag väljer Skäret av Cilla Naumann som just handlar om sommarstället med samma namn. Mycket läsvärd.
Maggan: Just nu läser jag en alldeles sprillans svensk romance som utspelar sig i juni. För alltid börjar nu av Heléne Holmström, mycket underhållande och jag gillar kärleksparet.

2. En bok som är på en plats dit du skulle vilja resa i sommar
Ann-Sofie. Jag vill alltid åka till Paris. Utom på sommaren. Så jag väljer Österlen! Och då blir Ulf Lundells dagböcker. Ska ta mig an nummer 10 i sommar.
Maggan: Hmm, vill ju alltid ut i Stockholms skärgård några gånger varje sommar. I norra skärgården bor John Ajvide Lindqvist och då ska jag läsa hans bok om skrivande Misslyckas igen, misslyckas bättre en bok som jag fått av dig.

3. Det blir mygg-år i år. Eller geting-år. Eller vildsvins-år. Man vet aldrig. Så en bok med ett djur i som viktig ingrediens kan passa.
Ann-Sofie: Då får det bli en ”vi som älskar undulater”-bok, De blåa är fejk. Alla har en undulat-historia att berätta. Helena Baude har samlat en mängd sådana i sin jätteroliga bok. Tror tyvärr att den är slutsåld, men leta på alla antikvariat du besöker i sommar!
Maggan: Läser just nu nu Lisa Ridzéns Tranorna flyger söderut och en viktig karaktär i boken är hunden Sixten.

4. Var är bästa stället att sommarläsa?
Ann-Sofie: Solstolen! Oavsett var den är placerad.
Maggan: I soffan på min balkong även om jag också gillar att läsa på stranden och på min läsklippa nere vid Mälaren.

5. Och till sist, vad kommer du läsa där?
Ann-Sofie: Jag kommer att läsa Vikarien av David Norlin.
Maggan: Ska läsa Yellowface av R.F. Kuang allra först, sedan blir det Vikarien för mig med.

Trevlig sommar!