Kategori: Nyheter och kommentarer

Publicerat

Ett samtal om Välsignelser av Caroline Albertine Minor

Välsignelser är sju noveller som slingrar sig om varandra och blir som en roman, trots olika berättelser. En mamma, en dotter, en far och en älskade. Vi hittar dem alla här i samlingen skriven av danska Caroline Albertine Minor. Vad säger vi om den? Läslyssna här:

Ann-Sofie: Minor skrev inte novellerna i ordning men har förstås placerat dem på ett bra sätt, att vissa personer inte skulle behandlas i två texter efter varandra. Jag läste inte i hennes ordning faktiskt, eller jag läste första novellen eftersom den utspelar sig i Frankrike. Sedan hoppade jag runt. Tror du att det spelar någon roll?

Maggan: Ja, i just Välsignelser tror jag det spelar roll. Bitarna i Minors universum byggs upp novell för novell. Därmed inte sagt att läsupplevelsen blir bättre eller sämre, den blir helt enkelt bara annorlunda.

Ann-Sofie: Jag ville ha berättelserna fristående tror jag. Gick efter novellnamnet och valde efter hur de intresserade mig.Många säger att texterna handlar om sorg, Maria Såthe, den svenska förläggaren till boken, såg inte det utan menar att det gemensamma ”temat” snarare är relationer. Själv tänkte jag bara på förlust när jag läste.

Maggan: Temat är kanske sorg genom förlust? Novellerna skildrar ju den akuta känslan av förlust, inte sorgen över förlusten som kommer senare. I Village du Frances varseblir huvudkaraktären sin förlust först när hennes far blir sjuk. Hon förlorar honom inte då, hon har förlorat honom långt tidigare när hon insåg att det ända sättet för henne att få sin fars uppmärksamhet var att få en ovanlig infektion. ( Fadern är läkare och specialist på tropiska sjukdomar).

Ann-Sofie. Den novellen tyckte jag mycket om. Hur hon åker till pappan och han ändå inte är närvarande. Dubbel förlust. Dubbel sorg, ja.

Maggan: Jag greps djupt av Sorgens trädgård, den unga kvinnan vars man råkar ut för en bilolycka och tappar minnet. Senare när jag fick reda på att novellen är självbiografisk tyckte jag ännu mer om den, det avskalade i texten, inte minst den inledande meningen.

Ann-Sofie: Ja, den novellen tyckte jag också allra mest om. Vackert språk. Så otroligt sorglig berättelse. Jag tycker också att det är intressant att se alla bipersoner, hur det mycket ordentligt nämns vid namn trots att de inte har något egentlig roll. Vad var det Minor sa om det?

Maggan: Jag minns inte exakt vad hon sa, men hon skriver ju texter som är skildrar exakta ögonblick, vad som sker i just i den stunden. Och i stunden finns det ju alltid bifigurer? Men du, Caroline Albertine Minor är född så sent som 1988! Vilken mognad som författare hon ger prov på redan nu. Jag vill minnas att hon sa att hon skrev på en roman, längtar!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättare: Johanne Lykke Holm

    Publicerat

    Läsutmaningar – inlägg nummer 28736

    Här på bloggen finns en alldeles egen kategori som heter läsutmaningar. Sådana brukar dyka upp i bloggarna i januari och innebär som jag ser det att man ställer upp något slags mål för att utmana sin läsning, att läsa mer eller tömma bokhyllan eller läsa sådant man spontant inte väljer. Jag har ju genom åren hoppat på andras sådana eller skapat egna (läs en bibblobok från A–Ö, kaosutmaningar, etc etc) och jag har i princip aldrig gått i land med någon läsutmaning när det handlar om att hålla igång något ett helt år. Så fort jag startar så tappar jag fokus. Vårt sommarläsningsbingo är kul eftersom så många är inblandade men jag har aldrig fixat alla böcker där heller. Så här brukar det se ut:

    Jag har en gjort en 5-lista: en lista med hyllvärmar-böcker hämtad från den tjugofem meter långa vardagsrumshyllan (under taket) som jag ämnar läsa under året

    Fem böcker låter ju rimligt och bra kan man tycka för någon som ändå avverkar en och annan bok. Ett år senare presenterade jag resultatet:

    Howards End av E.M. Forster. Nej. Strandmannen av Peter Kihlgård. Ja! Mycket bra. Från helvetet till paradiset av Olof Lagercrantz. Nej. Best Broadcast Stories av Hilton Brown.  Nej. Norrtullsligan av Elin Wägner. Ja! Bra!

    Två av fem, bravo Ann-Sofie! skriver jag ändå uppmuntrande till mig själv. Den här 5-listan gjordes alltså då jag hade 25 meter bokhylla. Nuförtiden har jag hunnit minska hyllmetrarna något och jag tror att Best Broadcast Stories har gått till en loppis någonstans. En 5-lista skulle oavsett kunna åstadkommas.

    Någonstans här på bloggen har jag nämligen hävdat att jag klarar av läsutmaningar om de är mycket mycket små och mycket begränsande . En maj något år bestämde jag mig till exempel för ett maj-maraton.

    Apropå gårdagens insikt tappade jag omdömet idag och gav mig ett läsmaraton maj. Det var för att jag började fundera mer över de där Talen till våren. och kom på att jag kunde välkomna våren (som faktiskt dragit sin kos vad det verkar, hälsar snöstormen) med en läslista som kunde innefatta pausade böcker. Det kommer nog gå åt helvete, det också men jag gör ett försök eftersom jag tycker det är så roligt att starta ett projekt. Bokmoster läste 10 böcker: jag säger åtta maj-böcker.

    En månad senare gick jag i mål. ”Men jädrar i min lilla låda” skriver jag glatt. Men jag undrar jag, om jag inte överdrev lite för att bättra på mitt självförtroende.

    Så vad ska jag dra för slutsats? Att jag nog inte fixar en månadsåtta, inte heller ens 5-lista från hyllorna? Eller ska jag önska att jag fixar en ny läsutmaning? Eller bara fortsätta att vara klok och strunta i läsutmaningar och ta det som det kommer? Jag citerar Maggan som funderat på saken och som in sin tur citerar Bruce Springsteen:

    With every wish there comes a curse

    Jag läser lite medan jag funderar på saken.

    Publicerat

    Frukost is the sound of våran blogg

    Det lilla sörplandet när första klunken kaffe når munnen. Knastret av mackan och gnisslet av osten! Vi älskar ju ljuden för frukost är vår livsluft och kärnan i hela Breakfast Book Club. Det är när vi ses och samtalar om en bok, och med frukostmackan i munnen, som det blir riktigt fint.

    Finns det romaner som passar särskilt bra på morgnarna? Tja, det mesta lämpar sig faktiskt att starta dagen med. Men vissa kanske särskilt.

    Så duka fram koppen, häll upp kaffet och läs någon av romanerna härnere. Happy breakfast!

    Vardagar av Ulf Lundell. Gärna i uppläst form (av honom själv) Här kommer man i fatt sig själv, retar tillsammans med författaren upp sig en smula och skärper fokus på fåglarna.

    Sanning och Skvaller av Curtis Sittenfeld. En mer än lyckad tolkning av klassiska Stolthet och fördom. Humor och skarpsinne samt en ljuvlig huvudkaraktär vid namn Liz Bennet som i början av boken inleder sin dag med en morgonjogg. Inspirerande för tränande människor.

    Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O´Farell. Aldrig är människan så levande som när hon nuddas av döden. Livsbejakande för morgontrötta. ( Iofs livsbejakande för alla).

    En bön för Owen Meany av John Irving. Owen föddes med en underlig röst och en underbar personlighet. Utspelas i New Hampshire på 50-talet. Försätter läsaren i nostalgisk stämning och djupa funderingar. Passar kanske bäst en ledig dag.

    Den farliga resan av Tove Jansson. En bilderbok kanske skildrar en av de drömmar man drömmer strax innan man vaknar. Bilderna är mörkt suggestiva fram till den sista bilden som sjuder av solsken och trygghet. En bok för den som ofta drömmer mardrömmar.

    Den siste samurajen av Helen De Witt. Ska sägas att boken passar dygnet om, men allra bäst på morgonen. Om Sibylla och hennes unge son Ludo som lär sig om män och livet genom att närstudera Kurosawas storfilm. Rolig och intagande och bra start på dagen.

    Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink. Hon är en lysande skribent! Med ett ord varje morgon kan det inte bli bättre.

    och till sist. Frukost på Tiffanys av Truman Capote. Det blev aldrig någon frukost vad vi minns men likväl en bra roman.

    ______

    Ett inlägg i Kulturkollos bloggstafett The Soundtrack of My Blog


    Publicerat

    There There av Tommy Orange

    Vikarie i dag är Cecilia Brodelius Agemark eller Bokcillen som hennes konto på Instagram heter.

    Den här romanen har figurerat flitigt på listorna över de bästa engelskspråkiga böcker utgivna 2018. Sådana listor väcker ofta mitt intresse och jag blev väldigt nyfiken på att läsa den här. Dessutom har There There blivit nominerad till eller fått litterära priser under senare tid,nu senast vann den Center for Fiction First Novel Prize. Jag började alltså läsa med högt ställda förväntningar, något som ofta kan visa sig förödande… Men inte alltid.

    De första sidorna av boken är ett faktaavsnitt som ägnas åt hur ursprungsbefolkningen behandlats av de vita sedan dessa anlände i USA. Läsaren får en historisk återblick av viktiga händelser som bidragit till dagens situation. Det är en fruktansvärd tillbakablick på det våld och förtryck som påverkat generationer. Ett 500 år långt folkmord kallar Orange det. För en svensk publik är detta ju ett ämne som få är väl insatta i, så en informativ start på boken uppskattades.

    Efter introt tar de egentliga berättelserna vid. I romanen få vi följa 12 personer som alla utom en har det gemensamt att de på något sätt tillhör Amerikas (inte bara USA:s) ursprungsbefolkning. Personerna i boken kallas Urban Indians eftersom de numera bor i städer istället för de reservat som många andra fortfarande bor på, för att inte tala om de vidder de tidigare hade för sig själva.

    Det är en brokig skara vi får följa; här finns Tony Loneman som har ett väldigt speciellt utseende eftersom hans mamma drack när hon väntade honom, vi möter också Opal Viola Victoria Bearshield och Jaquie Red Feather,två systrar som var med under ockupationen av Alcatraz i slutet av sextiotalet men som vi nu får lära känna som äldre kvinnor. Här finns Blue som blev bortadopterad som bebis och Dene Oxendene som försöker dokumentera vad det betyder för olika individer att tillhöra ursprungsbefolkningen. Och många fler därtill. De flesta har någon koppling till de andra, något både läsaren och de själva upptäcker allt eftersom. Tänk er en Short Cuts som utspelar sig i Oakland.Alla är på väg eller har anknytning till den stora pow-wow som ska äga rum i staden inom kort.

    Ett huvudtema i boken är identitet och identitetssökande. I de allra flesta fall rör det sig här om trasiga familjeförhållanden, många har inte haft kontakt med den sida av släkten som tillhör ursprungsbefolkningen och de känner sig vilsna. Det är en socialt utsatt grupp med mycket alkohol- och drogrelaterade problem, vilket mer eller mindre genomsyrar alla berättelser.Men här finns också en stolthet och en vilja att höra till. Vi får också träffa karaktärer som ska trumma eller dansa på pow-wowen, klädda i traditionella dräkter.

    Trots att det i mångt är tunga människoöden som porträtteras lyckas Tommy Orange berätta historierna lättillgängligt och utan att det blir sentimentalt. Mot slutet av boken är man som läsare helt uppslukad, och utan att avslöja för mycket, det blir otroligt spännande.

    Mina förväntningar uppfylldes således med råge. Jag tyckte detta var en fantastisk bok, en av de allra bästa jag läst under 2018. Jag hoppas verkligen att den får mycket uppmärksamhet och många läsare när den kommer ut på Polaris förlag i mars 2019 under den svenska titeln Pow wow. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig länge. En bok med många intressanta karaktärer och ett poetiskt men lättillgängligt språk. Jag är väldigt imponerad av denna debutant som tar sig an ett så komplext och hjärtskärande ämne med osedvanlig fingertoppskänsla. Läs!

    Om några dagar ska jag diskutera den i min engelska bokcirkel och det ska bli väldigt intressant att höra vad de andra tycker. Tror det kan bli riktigt bra diskussioner. Och den 19 februari kommer Tommy Orange till Internationell författarscen och då kommer i alla fall jag vara på plats.

    Mer info från Polaris finns här: https://www.bokforlagetpolaris.se/pow-wow/t-5/9789188647603