En efter en försvinner personer från livet. Ofta av ålder. I stora delar av världen av sjukdom, svält och krig, ibland i kombination. Min största fasa när jag flyttade till Buenos Aires var att någon av mina far- och morföräldrar skulle gå bort. Jag är mycket nära dem alla och kunde inte föreställa mig hur det skulle kännas om något hände. Och visst hände det, min farfar somnade in för lite mer än en månad sedan, en och en halv månad innan vi skulle bege oss hemåt. Hela jag vreds ur, kramades om av hjälplöshet, och jag förstod att det varit en onödig sysselsättning att försöka föreställa mig kramperna ett sådant besked skulle åsamka, för det känns aldrig som man trott. Så klart 1000 gånger värre. Men så är det ju i livet. Vi får ta till vara på det medan vi har det, älska de vi kan medan de finns hos oss och acceptera att allt när som helst kan rinna oss ur händerna. För en sekund sedan ploppade det upp en ny rubrik på LA Times; ”Joan Didion” registrerade mina ögon snabbt, och mitt hjärta stannade för tre sekunder. Jag trodde att det blivit hennes tur att somna in. Men hennes hjärta bankar fortfarande, bara hennes nyckelben är brutna. Jag passar på att vara tacksam för allt hon skrivit i sitt liv, denna makalösa skribent, en av mina absolut största idoler.
Lystring Ipad-läsare, jag har en fråga!
Frågan lyder: Vad tycker ni egentligen om Ipad-läsande? Helt ärligt alltså.
Jag har snart läst den första romanen på min Ipad och jag måste säga att jag inte är helt 100 ännu. Kanske har jag gjort något inställningsfel, för jag tycker att den är känslig. Att jag måste hålla den väldigt försiktigt om den inte ska bläddra till exempel- vilket är oerhört irriterande som ni kanske förstår.
Var är min syster?
Har läst en jättefin bok för dottern ikväll vid nattningen. Sven Nordqvist bok Var är min syster? Tyvärr tröttnade hon halvvägs, den var nog lite för abstrakt för en treåring men jag gillade den jättemycket.
Den handlar om lillebror som letar efter sin storasyster. Texten är ljuvlig och bilderna fantastiskt detaljerade och vackert illustrerade.
God vs. poppis kultur
Nu kom diskussionen hit. Eller i söndags rättare sagt. Mittuppslaget i den största kulturbilagan fylldes av den brittiske författaren
Edward Docxs artikel om fin- vs. fullitteratur. Som grund ligger som vanligt Dan Brown och Stieg Larssons enorma försäljningsframgångar och populäritet hos den ”breda massan”. Som vanligt i denna typ av diskussion gäller det tydligen att välja sida. Antingen är man litteraturälskare som förförs av täthet i språket och välgrundade tankar, eller så dras man till det enkla, lättsmälta och snabbproducerade.
Många författare idag skriver för att tjäna pengar, skriver kanske till och med direkt med filmmediet i åtanke, vilket förstör litteraturen enligt Docx. Han säger sig se Harrison Ford i tweedkostym när han läser Brown, och det ser han inte som positivt. För vart ska det leda? Att allt bli lättsmält och serverat på fat? Vad händer med våra hjärnor då, när de inte blir utmanade?
Det är intressant. Jag är inte det minsta orolig för våra hjärnor. Jag är övertygad om att vi kommer att utvecklas och attraheras av både utmanande och avkopplande (lättsmälta)romaner i framtiden. Den här diskussionen får mig att minnas ett drev som gick mot Maja Lundgren när hennes Myggor och tigrar kom. Ett gäng kända manliga författare stod på Akademibokhandeln i Stockholm och skrattade hånfullt och pratade högt medan Lundgren signerade böcker. Mer gjorde de inte, de hade kommit dit för att störa, dessa 45-60åringar. Charmigt visst? Jag var rasande efteråt och tror till och med att jag grät en skvätt när jag promenerade hemåt.
Jag välkomnar däremot diskussion, och tycker att det finns mycket intressant i Docxs artikel. Jag kan själv störa mig på ytlighet och uppenbara baktankar med varför en bok är skriven, men orolig för våra hjärnors utveckling, det är jag inte.