Kategori: Recensioner

Publicerat

Från A till Ö: Z som i Zadie (Smith)

Jag läser Zadie Smith. Bedragaren. Men i avvaktan på att det är klart bjussar jag på en hälsning från 2013 när jag krockade med hennes NW, men kom till rätta.

”Jag sitter på Göteborgs central. Som vanligt är jag ute i god tid och slår mig ner på en bänk och väntar på tåget. Folk går fram och tillbaka, pratar om jobb och middagsmaten, om barnen och vad de ska göra nästa vecka. Jag hör fragment av samtal och jag pusslar ihop till helheter. Eller struntar i. När tåget kommer kliver jag ombord och släpper bruset bakom mig.

Den bilden tänker jag på när jag läser Zadie Smiths NW. Eller snarare när jag slutar läsa NW. För på samma sätt som jag klev på tåget därnere i Göteborg och lämnade stationsbruset bakom mig kliver jag ur romanen på sidan 130. Jag bara stannar efter:

’Han fick en impuls att slita upp det urblåsta fönstret, igentejpat med kartong och maskeringstejp.’

Jag tänker att det inte är någon idé att läsa vidare. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan!  Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?

Jag ringer Liv som läst romanen och tycker mycket om.

– Det här är en så god kombination av bra intrig och bra språk, säger hon. Alla de där människorna som man aldrig läser om i dagstidningarna, de man aldrig ser, de ryms i den här romanen. Det är vilka som helst. Men ändå unika röster. Ser du inte hur författaren låter sina karaktärer spegla sig i varandra för att göra dem ännu lite tydligare? Nathalie har gjort sin klassresa. Hon har lämnat det som Leah ännu står kvar i, och vill spegla sig i Leah för att se vad hon själv inte längre är. Kanske blir Leah också en trygghet eftersom de alltid känt varandra, även om skillnaden i status har förändrats. Leahs vänskap grundar sig inte i Natalies nya livstil, det kan hon vila i.

Jag bläddrar i boken och letar rätt på Natalie igen.

’Hornsey Lane. Sa Natalie Blake. Det var hit jag var på väg’

– Det jag tycker om är att Zadie Smith låter alla personer vara självständiga människor, fortsätter Liv. Det finns inget fördömande här. Inget moraliserande. Oavsett vad de har gjort eller vad de gör.

– Jag tycker om språket, svarar jag och tar mig tillbaka till sidan 130. Det gör jag verkligen. Och strukturen. Det är ett upplägg som kräver något tillbaka av sin läsare.

Vi fortsätter att prata om status, klass och etnicitet – allt det som en stad har att handskas med och som romanen gestaltar.

Och jag läser vidare. Kliver ut där bland rösterna igen och hör allt så mycket klarare. Urskiljer resonemang, fogar samman fragment. När jag till sist slår igen boken tänker jag mig att allt bara fortsätter där i NW. Oavsett mig.”

—-

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

NW. Zadie Smith. Utgiven 2012. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

Publicerat

Otrygg av Anna Järvinen

Jag gillar berättelser om maktbalanser som ändras och så läser jag Anna Järvinens självbiografiska roman Otrygg. Huvudpersonens mamma har kommit till ett hem för ”minnessjuka”. I tillbakablickar får man följa deras relation. I barndomen, under uppväxten Och nu. Allt har blivit annorlunda nu. Eller? Är det sjukdomen som gör hennes mamma stundtals snäll och omtänksam? För att betrakta det som äkta kärlek har dottern svårt att göra. Varför nu, liksom.

” Mammas rygg och introverta steg bort. Jag går helt sönder. Aj det gör jätteont. Ingen verkar märka.”

Så upplever dottern sin barndom och sin relation till mamman. Den bortvända ryggen och en ständig längtan efter henne. Trots att mamma var där, var hon ändå inte medveten om vad dottern behövde av kärlek och uppmärksamhet.

När berättarjaget träffar en man tar rädslan för övergivenhet sig nya uttryck; ” Hur har jag, efter att ha bott själv i trettio år, hamnat i en situation där jag tycker mig bli övergiven när han åker iväg och jag blir själv”, frågar hon sig.

Vi rör oss i olika tidplan, då och nu, i tämligen fragmentariska anteckningar och utblickar. Det är inte så svårt att hänga med, tillbakablickarna försätts med årtal, ändå blir det lite rörigt. Jag ser inte linjen, om det nu ska vara någon. Kanske mer ett utforskande i cirklar.

”Det är som att jag står vid en avgrund och det är ett schakt ner i berget och bara hårt och kallt på alla sidor och jag måste akta mig så jag inte ramlar ner.”

Mot slutet av boken hämtar dottern hem sin mamma för en frukost, anstränger sig så mycket för att det ska vara fint och gott,  för att göra mamma glad. Mamman säger ungefär att ”jo, Anna vill visst att jag ska vara glad.” Och besvikelsen är där. Inte ens nu.

”Så hon visste. Hon förstod. Att jag gjorde allt för att hon skulle må bra och vara lycklig. Och hon avstod från att ta del av det.”

Så hårt och kallt på alla sidor.

Otrygg. Anna Järvinen. Utgiven hos Förlaget M 2025. Det väldigt talande omslaget är gjort av Linn Henrichson med utgångspunkt från en bild i Anna Järvinens familjealbum.

Publicerat

Staben av Moa Berglöf & Joakim Zander

Efter att den politiska reportern Julia fått nys på oegentligheter i regeringsstaben blir hon förflyttad till den stora tidningens allmänredaktion.  Hon är ursinnig på degraderingen, men å andra sidan, hennes man Alfred har skött marktjänsten hemma i flera år då hon jobbat för fullt, nu kan han få satsa på karriären. 

Hon blir bestört då Alfred headhuntas till jobbet som presschef på regeringsstaben, är det ett medvetet drag med syfte för att försäkra sig om hennes tystnad? Alfred hamnar snart i ett politiskt falskspel som han inte är förberedd på, men tycks ha fallenhet för att hantera. Snart börjar han dock ana att något inte står rätt till.

Jag har alltid varit svag för politiska thrillers och Staben passar mig utmärkt. Kul idé med att ha ett par med småbarn och fullt upp hemma som samarbetar för att avslöja vad som pågår bakom kulisserna i Rosenbad. Jag uppskattar inslaget av diskbänksrealism som verkligen ökar spänningen, även om man kanske skulle tro att det skulle vara tvärtom. Det är både spännande och underhållande läsning boken igenom men jag hoppas verkligen inte det ligger någon sanning i det som Julia och Alfred uppdagar! 

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2025.

Publicerat

Tre flickor av Per Hellgren

Per Hellgren debuterade 2023 med En instängd man, en enastående historisk kriminalroman som bland annat nominerades till Deckarakademins debutpris. Tre flickor är en värdig uppföljare som också den tar oss tillbaka till 50-60-talets Sverige där tre flickor försvinner i på olika platser i landet under olika år. 

Vi får följa polisarbetet och människorna i ett Sverige som inte längre finns. Polisen har måhända inte samma redskap som man har idag men deras hjärnor och utredningsskicklighet är det inget fel på. De möter de anhörigas sorg, har ett träligt arbete med att leta manuellt i de evighetslånga registren, men lyckas så småningom konstatera att flickornas baneman är samma person. 

Precis som i debuten är inspirationen från Maj Sjövalls och Per Wahlöös böcker tydlig. För den som läst dessa klassiker finns det många subtila blinkningar. Tror att historienördar som vanligtvis inte brukar läsa krim skulle ha stort utbyte av Hellgrens romaner, böckerna har allt från fantastiska miljöbeskrivningar till skildringar av människornas livsvillkor och sociala status. Slås mer än en gång av hur annorlunda allt var trots att det egentligen inte är så länge sedan. 

Om man är intresserad av vilka böcker Hellgren inspireras av i Tre flickor kan jag nämna både Den skrattande polisen och Roseanna två romaner som definitivt håller klassikermåttet. Jag recenserade En instängd man när den kom ut, är sökbar på bloggen om någon är nyfiken.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.