Kategori: Recensioner

Publicerat

Olyckornas tid av Moïra Fowley-Doyle

Varje år under oktober månad infaller olyckssäsongen för Cara och hennes familj. Blåslagna, bandagerade med brutna ben och hjärnskakningar uthärdar de och hoppas året inte ska innehålla någon tragedi, att någon i släkten dör. I övrigt är Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam som ungdomar mest. Så även Caras bästa vän Bea förutom då att hon är häxa.

I ungdomarnas skola har man ett ”hemlighetsbord” med en skrivmaskin. Eleverna kan knacka ner sina osagda tankar och funderingar på maskinen, riva av lappen och lägga den i hemlighetsburken. Mot slutet av läsåret hängs alla lappar upp på en utställning där ungdomarnas tankar kan läsas utan att någon vet vem som skrivit vad. Vid hemlighetsbordet sitter alltid Elsie, en annorlunda flicka som Cara ofta lekte med när hon var yngre. En dag under olyckssäsongen är Elsie försvunnen, till synes saknad av ingen. Istället dyker hon upp i bakgrunden på Caras gamla fotografier.

Jag tänker på latinamerikansk magisk realism och Selma Lagerlöf när jag läser denna irländska ungdomsroman som känns unik i sitt slag. Den är förfärande och mörk, nästan svartsynt med ett vackert språk fyllt av detaljer. Handlingen är tät och omfångsrik, jag vet att jag skulle kunna läsa om flera gånger och ständigt hitta nya infallsvinklar. Förlaget rekommenderar 12-15 år, man ska nog inte vara yngre, men i övrigt är det en roman för alla som minns ungdomsårens förvirring, vänskap, lojalitet, de sociala strukturerna och kanske också fester i läskiga ödehus.

Utgiven på Natur & Kultur 2016. Översättningen är gjord av Ylva Kempe.

Publicerat

Vi är en

Det är dags nu. Grace och Tippi ska börja skolan efter alla år med hemstudier. Omvälvande, hemskt och kanske med något stråk av spänning.  Vi får veta direkt att de är annorlunda.

Vi är bokstavligen förenade
vid höften  –
samma blodomlopp, samma skelett

Det här är en historia om att klara sig i skolan, om systerskap, vänskap, om att bli kär. Allt det, men med en komplikation som gör att flickorna hela tiden måste så påtagligt ta hänsyn till varandra. Jag älskar när Grace berättar om hur läsningen blir så betydelsefull.

Men när jag läser är jag alldeles ensam.
Då är jag i avskildhet från henne och alla andra

och dessutom när hon lånar böckerna från honom.

Och eftersom jag vet att Jon har låtit sin blick svepa över de här sidorna och intagit exakt samma ord som jag slukar känns det som om jag känner smaken av honom också.

Vackert, så vackert. De här flickorna vill man så väl. Boken är närmast prosalyrisk berättad och ganska snart får jag en viss takt, en eftertänksam takt, när jag läser. Behagligt och lugnande när berättelsen tar sina vägar

Vi är en. Sarah Crossan. Utgiven på svenska av B Wahlströms 2016.

Publicerat

Belgravia av Julian Fellowes

belgravia_web

Romanen inleds med en innehållsförteckning och min blick fastnar direkt på första kapitlet som fått namnet Dansa in i strid och på kapitel 9 som döpts till Det förflutna är ett främmande land. Visst triggar det igång fantasin? Fast mannen som ensam skrev samtliga avsnitt av Downton Abbey och som således värkte fram alla Maggie Smiths oneliners kan naturligtvis måla med språket, intrigerna och karaktärerna och här är han i sitt esse.

Sommaren 1815 anordnar Hertiginnan av Richmond en societetsbal i Bryssel. Under dansen nås man av budet att Napoleon avancerar mot Belgien, de unga officerarna måste i hast lämna balen för att hals över huvud bege sig mot Waterloo. Napoleon besegras för gott men de flesta  unga männen som ”dansade in i strid” stupade. När berättelsen fortsätter har 25 år förflutit och vi befinner oss i London, i stadsdelen Belgravia som nyss uppförts. Av en slump möts två matriarker på en tebjudning, de tillhör olika samhällsklasser och rör sig vanligtvis i helt olika kretsar, men de få ord de kommer att växla  leder till att en väl bevarad hemlighet uppdagas.

Jag hittade av en slump Belgravia på biblioteket, (än så länge endast två-veckors lån eftersom den är alldeles ny), och slukade den över en helg. Jag fångades framförallt av de något äldre karaktärernas  sorg och vemod och jag gillade översättningen vars exakta ton verkligen får språket att kännas 18-tal. Jag är speciellt förtjust i att översättaren valt att använda fru, fröken och herr i stället för Mrs, Miss och Mr.

Belgravia är en bladvändare som borde passa de allra flesta läsare och är enligt mig en perfekt julklapp om man vill ge bort en bok till vem som helst i släkten. Nu är jag ju förstås av den åsikten att när man inte vet vilken bok man ska ge i present ska man försöka se bortom deckarna och köpa en relations/feelgood/komedi istället. Det finns väldigt mycket toppenlitteratur att välja på och denna typ av böcker passar både kvinnor och män i alla åldrar. (Även om de inte vet det ännu)

Belgravia är utgiven på Printz Publishing 2016. Översatt av Pia Printz.

Publicerat

Jag var precis som du av Negra Efendic

jag-var-precis-som-du

Klassen är bra. Alla verkar snälla. Jag andas ut på vägen till mitt nya skåp efter första lektionen.
När jag ska öppna det möts jag av ett intensivt hat. Hela skåpet är fullt av klistermärken med texten ”Flyktingar nej tack” och ”Åk hem”, och det är mig de riktar sig till.

Negra Efendic, journalist på Svenska Dagbladet, berättar sin och sin familjs historia. Om hur hon växte upp i Brezovo Polje vid floden Savas strand, hur kriget bröt ut i det forna Jugoslavien och hur det till slut inte fanns något annat alternativ än att ge sig av. I Sverige får familjen uppehållstillstånd och hamnar så småningom i Huskvarna. Såriga av sina upplevelser lever familjen under små omständigheter i småstaden som under sin toleranta yta glöder av främlingsfientlighet. Flickan som var som vi i sitt hemland blev en oönskad främling i 90-talets Sverige. Det är en journalistisk rapp och skenbart saklig text som drabbar med full kraft. Så långt de två första delarna av boken.

I den avslutande tredje delen blir byter flickan skepnad till  reporter. Hon djupdyker och analyserar kriget i Jugoslavien och följderna för befolkningen, både de som är kvar och de som tvingades fly. Hon söker sig tillbaka till Huskvarna för att intervjua lärare på sin gamla skola och får en djupare bild av vad som försiggick.
Negra är nominerad till stora journalistpriset 2016 i kategorin årets berättare, en mycket välförtjänt nominering. I boken finns också kanske hennes första journalistiska alster, en insändare i Jönköpingsposten som publicerades i april 1999. Den 19-åriga Negra har varit och lyssnat på Sven Wollter på Sandagymnasiet, där han hållit en föreläsning om hur bra invandring är för Sverige. Negra påtalar den naivitet som han och hans gelikar representerar, hon delger honom erfarenheter som jag verkligen hoppas han, då när det begav sig, tog del av.

Utgiven på Natur & Kultur 2016.