Recensioner – Sida 136 – Breakfast Book Club

2016/07/072016/07/13

Norge – lilla turens delsträcka II

Bergen, vilken fin stad! Och jag måste slå ett slag för mitt hotell. Oleana. Så himla läckert och fint. Bo där! Jag promenerar till Fløybanan och åker upp på berget med samma namn. I väskan ligger Stolthet och fördom som jag tänker parallell-läsa med Sommar på strandpromenaden. Jag är en typisk rese-läsare, en sån som alltid läser ~~oavbrutet~~ mycket under resor. Men jag skulle också vilja bli en bättre utflyktsläsare, en sån som åker till ett ställe som inte är så långt bort och läser på själva platsen, inte bara på vägen dit.

Bergen Jag älskar utsikter från berg. Och detta lystmäte får man tillfredsställt rejält i Norge, ett viktigt skäl att åka runt där. Fløyen är 320 meter högt vid utsiktspunkten och jag blir ganska upptagen och tagen av utsikten. Ingen läsning där alltså …

Men ute på havet är jag snart nog inne i läsningen och där kärlekshistorien mellan Mr Darcy och Elizabeth Bennet blir för hopad av hinder på vägen, läser jag Jenny Colgans bok. För att börja med den så får man väl säga att kärleken till Cornwall genomsyrar stort, men berättelsen är ganska trist. Man måste gilla miljön och Polly från början för att stå ut tror jag. Polly och hennes kille Huckle kommer återigen i nåt trubbel och killen åker till USA och mobiltelefoner trasslar etc etc. Storfinansen kommer till ön och kör bageriet i botten men till sist kommer ett enastående dramatiskt crescendo där Huckle kör sin bil i stormen för att han insett hur de hör ihop, Polly och han. Men jag gillar Polly så boken är en liten godbit för mig när jag själv sitter här och guppar längs norska kusten. Och jag gillar författare Colgan som tusan, för det finns bättre titlar.

Stolthet och fördom är en, om inte kär så i alla fall, bekant. I översättning av GunBritt Sundström är den fin och lättillgänglig. Jag törs inte skriva så mycket mer om boken eftersom Maggan är JA-expert. Läs hennes underbara bloggyn Det finns aldrig för många Jane Austenromaner här och här. Helt klart är Stolthet och fördom en bra berättelse som håller sig. Själv besöker jag Ålesund och fortsätter sedan upp till Trondheim. Med utlästa böcker. Mer om detta senare.

Stolthet och fördom. Jane Austen. Min översättning är gjord av Gun-Britt Sundström.
Sommar på strandpromenaden. Jenny Colgan. Utgiven 2015, på svenska 2016 av Massolit förlag i översättning av Birgitta Karlström.

2016/06/30

Norge – lilla turens delsträcka I

Den lilla kvinnan i tågvagnen ber så vänligt att få sitta vid fönstret och den tillfrågade mannen svarar genast: ”but of course! Jag har åkt den här sträckan så många gånger.” Jag sitter i sätet bakom henne, och hör hennes små diskreta ooo och aaa när något vackert sveper förbi utanför fönstret. Jag instämmer tyst för mig själv. Jag har bokat min Norgeresa i förvissningen om att bara få se vackra vyer svepa förbi utanför ett fönster. Utgångspunkt: tåg och båt. Även om det är roligt med städer som Oslo, Bergen och Ålesund är transporterna mellan dem som är viktigast.

Längs de allra vackraste sträckorna lyssnar jag till böckerna. Ann Rosmans Vågspel började jag läsa dagarna innan jag for. Jag har aldrig läst någon bok av henne tidigare, huvudpersonen Karin Adler är helt obekant för mig. Men skälet till att läsa boken är att den till viss del utspelar sig på Orkneyöarna, en plats som står på min ”Oh, the places I’ll go!”-lista. Den handlar också om djuphavsdykning vilket inte står på nån lista, men är intressant att läsa om. En bra och välskriven bok om du frågar mig. Det är flera historier på olika tidsplan som ska vävas ihop. En därför lång och bitvis superdetaljerad bok säger jag också. Men Orkneyöarna åker definitivt upp ett par snäpp på listan.

I Oslo vräker regnet ner, jag ligger i det minimala hotellrummet och läser Åsneprinsen av Caroline Hainer. Om pojken Jim som vid ett tillfälle skriar som en åsna och därmed erhåller och befäster sin position. Det är rörande och bitvis sorgligt att läsa hans historia. Vad är det som gör att vi blir de vi blir är ju en av dessa evighetsfrågor som kan ältas om och om igen. Jag ältar inte – i alla fall inte nu – utan kliver på tåget vidare till Bergen. Det känns som jag är den enda skandinaven ombord och jag kan träna språk från all världens hörn om jag ville. Men det vill jag nu inte. Jag vill bara läsa och njuta av vyerna. Det är allt.

2016/06/242016/06/23

En saga om tidens väsen

Gästbloggare: Emma Palm

Jag ska börja med att säga tack för att jag får gästblogga här även om det inte riktigt var min första reaktion när jag fick frågan. Då blev det mer som ett: Herre Gud hur ska jag ta mig ur det här levande?! Men nu x antal månader senare har jag ändå läst En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki och att få skriva om den känns bara roligt.

På en ö utanför Kanadas stillahavskust hittar författaren Ruth en havstulpantäckt plastpåse uppspolad på stranden. I den under många fler lager av plastpåsar finner Ruth och hennes man Oliver en Hello Kitty-matlåda innehållande ett armbandsur en anteckningsbok några brev och en dagbok. Dagboken tillhörde Nao, en sextonårig japansk flicka. I den har hon skrivit om sitt liv, om hur hon blir mobbad i skolan och om pappan som efter att de flyttat tillbaks till japan ständigt försöker ta sitt liv. Men hon har också skrivit om sin gammelmormor Jinko som är den enda ljusa punkten i Naos liv och om sin gammelmorbror Haruki som var kamikazepilot under andravärldskriget. Ruth börjar läsa dagboken och inser att den såklart är skriven för många år sedan men på något vis verkar det som om Nao skriver till henne och att deras liv är sammanflätade, att de lever i ett och samma nu. Hon blir besatt av att hitta mer information om Nao och googlar frenetiskt. Men den information hon hittar försvinner allteftersom hon läser det och hon verkar dessutom kunna påverka vad som händer i Naos liv.

Precis som Ruth blev jag besatt av Naos liv och (det ska erkännas) googlade också lite. Det är den typen av bok där man bara måste få veta hur det går på slutet. Samtidigt som den kan vara så tung att man måste ta en liten andningspaus för att orka läsa vidare. Lyckligtvis lyckas Ozeki lätta upp stämningen genom Naos fantastiska humor och en hel del ironi. Jag älskade den och tyvärr tog den slut alldeles för fort. Så läs den, googla lite du också och ta några andningspauser för det lär du behöva.

En saga om tidens väsen. Ruth Ozeki. Utgiven på svenska av Forum 2015, i översättning av Molle Kanmert Sjölander

2016/06/192016/06/18

Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg

9789100142520[1] Olof Palmes mor vistades på Beckomberga sjukhus i många år. Olof brukade, varje dag, på sin väg till Rosenbad stanna till och hälsa på henne. Huvudkaraktären Jackie hänger i sjukhusparken för sin far Jims skull. Jim som inte kan förnimma några andra känslor än mörkret. Det vackra och glädjefyllda går honom förbi. Spriten är hans enda lindrig och flyktväg.

Beckomberga är väldigt vackert skriven, det är som om ett dunkelblått ljus färgar hela min läsupplevelse i vemod. Ömsint men ändå kristallklart skildrar hon skörheten hos de sjuka och den tid då stora mentalsjukhus ännu var ett faktum. De var ett folkhemsbygge och var kanske nödvändiga på sitt sätt då det inte fanns de moderna psykofarmaka som finns idag.

Första kapitlet om Den sista patienten anger tonen för resten av romanen och jag har jag redan läst om kapitlet flera gånger, jag älskar den klara skönhet som genomsyrar texten. Jackies lott att försöka lindra sin fars smärta genom att fysiskt finnas nära honom är gripande och jag vill skrika åt henne att det är lönlöst, hon borde ge upp och bry sig om sig själv. Hon utvecklas till en stark kvinna, men är för evigt präglad av faderns mörker.

images[2] Sara Stridsberg valdes nyligen in i Svenska Akademin. Beckomberga – Ode till min familj är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2014. Finns både som ljudbok och pocket.