Kategori: Recensioner

Publicerat

En gud i spillror

Priser och hurrarop. Allt sådant brukar göra att jag vill placera en bok i karantän till allt stillnat. Men här sitter jag nu med En gud i spillror i knät och försöker få rösterna om den att tystna. Till saken hör att jag aldrig blev såld på Liv efter Liv, boken om Ursula Todd som föds om och om och om igen och ger läsaren en bred bild av 1900-talet. Sinnrikt flätat med alla dessa födslar och dödar av en och samma kvinna och som jag bara fick nog av. I En gud i spillror, av författaren kallad en pendang till Liv efter liv, är det Ursulas bror Teddy som står i centrum. Teddy, hans dotter Viola och barnbarnen Sunny och Barney.

Det är Teddy jag tycker om och som gör att jag läser med allt större behållning. Allt större märk väl, för det tog tid för mig att komma in i romanen. Men sen fascineras jag över det eleganta berättarsättet där dåtid och framtid och nutid existerar samtidigt genom den Allvetande berättarens försorg. Det är välskrivet och originellt. Men om man ska berätta om en människas hela liv så blir det mycket berättelse och allt intresserar mig inte lika mycket. Teddy är pilot under andra världskriget och krigsskildringarna, både de yttre och de som sker inom Teddy, är en av de delar jag tycker mest om. Det är osentimental och avskalat och därför helt brutalt.  Teddy bestämmer sig kort och gott att bli en god människa efter allt hemskt som hänt under kriget. Hans omsorg om barnbarnen är en annan del jag uppskattar att läsa. Jag följer verkligen Teddy to the bitter end och jag är glad att det är det vuxna barnbarnet som sitter vid dödsbädden och inte dottern Viola som jag aldrig gillar eller ens begriper mig på.

När jag slår igen boken tänker jag på vad jag ska skriva. Att jag gillar den? Att jag inte gör det? Jo, jag är trots allt kluven. Men faktum är att jag har sträckläst och bara tagit mig tid för några ytterst få, dessutom helt oläsliga marginalanteckningar. Det är ett gott tecken.

En gud i spillror. Kate Atkinsson. Utgiven 2015, på svenska 2016 av Massolit. Översättare är Anna Strandberg.

 

Publicerat

Bokfrukost – Vattnet drar av Madeleine Bäck

Vi är i Ovansjö kyrka, Gästrikland. Traktens ligister är också där för att stjäla kyrksilver och den medeltida trämadonnan. Men här finns också en mystisk sten som Viktor lockas att ta med sig. Och med den vrids verkligheten om och lockar folktrons varelser till liv.

Men egentligen sitter vi på Karlavägen och äter frukost tillsammans med Madeleine Bäck. Vi diskuterar hennes bok Vattnet drar som utspelar sig i en liten stad i Gästrikland med bruksdöd och avfolkning. Hur  påverkar det människor som bor kvar? Det leder oss in i samtal kring utanförskap och känslor av meningslöshet, men också framtidstro och jävlaranamma. Allt det finns i Vattnet drar. Vi tycker om Krister, tjänstemannen från Länsstyrelsen som ansvarar för djurvård i länet. Vi menar att journalisten från lokalbladet är en karaktär som växer i berättelsen. Men framförallt finns det otäcka om vad som händer med världen när en annan verklighet vaknar till liv. Jag tittar på min macka och konstaterar att de välgestaltade skräckfenomenen i boken är lätt att visualisera och finns det inte en svag doft att mull och torv här egentligen?

vattnetdrarVattnet drar är den första delen i en trilogi. Både trots och på grund av skräcken ser vi fram mot att läsa vidare. Det fanns rykten i frukostboklubben om att trycka upp författaren mot väggen och tvinga ur henne hur det kommer att gå, men jag vet inte om det realiserades. Tittar jag på bilden här intill är det tveksamt, har faktiskt aldrig sett något så gulligt.

Publicerat

Eligible av Curtis Sittenfeld, a modern retelling of Pride and Prejudice/Stolthet och Fördom

25852870[1]Den fjärde romanen i The Austen Project har kommit och för mig som är en djupt troende Stolthet och Fördom-nörd är lyckan fullkomlig!
Jag är överväldigad!
Sittenfeld har översatt Jane Austens karaktärer till 2000-talet och skapat en oemotståndlig romantisk komedi på det eviga temat sex och pengar. (För det är just det den ursprungliga romanen egentligen handlar om).

Jag som sedan tonåren älskat Darcys och Elizabeths kärlekssaga kan konstatera att den är lika romantiskt intagande i Cincinnati 2013 som i England 1813. Förvisso kan säkert en och annan Jane Austen-puritan dåna och ropa efter luktsalt, men faktum kvarstår, en god intrig och en god gestaltning håller genom århundrandena, vilket inte de sociala strukturerna gör. Sittenfeld har förstått detta och därför blir Eligible en roman för alla, inte bara för Jane Austen-fans.

Dock, blinkningarna till de läsare som kan sin Stolthet och fördom genomsyrar romanen. Mr Bennets kommentarer är lika torra som på 1800-talet, Mrs Bennet är lika självupptaget fånig och tvångsshoppar inte oväntat på internet. Lydia och Kitty skämmer ut sig genom att skrika otidigheter när man leker levande charader under en middagsbjudning, lite som under balen på Netherfield då familjen Bennets uppträdande bidrog till Janes stora kärleksbesvikelse.  Darcys första ”frieri” är barnsligt och oförskämt, Elizabeths vandring över de leriga fälten då Jane har insjuknat på Netherfield är genialt skildrat och så förstås den moderna tolkningen av scenen på Hunsfords prästgård där Darcy försöker lista ut om Elizabeth kan tänka sig att flytta till Derbyshire.  Den sistnämnda, Hunsfordscenen, är faktiskt helt lysande i Sittenfelds version, jag är förstås inte övertygad om att alla håller med mig här, framförallt inte Jane Austen puritaner. Men faktum kvarstår, trots alla yttre och miljömässiga förändringar är karaktärerna sig lika, alla utom en, fast jag avslöjar inte vilken.

Vet ni förresten vad Liz Bennet säger första gången hon hör Darcys dopnamn?

”Did you say Chip´s friend´s name is Fitzwilliam, and if so, did he just sail over on the Mayflower?”

Vill du veta mer om det vedertagna begreppet Jane Austen puritaner kan du läsa mer här och om övriga böcker i The Austen project här.

Eligible finns ännu inte på svenska, men det är utan tvekan bara en tidsfråga. Utgiven på Random House 2016.

Publicerat

Blå flicka av Ana Porss

Ana_Porss-page-001-193x300[1]Berättelsen med sina många infallsvinklar är bra och en känsla säger mig att romanen innehåller självbiografiska inslag. Huvudkaraktären Margot växer upp som ett av tre adoptivbarn hos en känslomässigt omogen kvinna och hennes man. Margots behov av att bli sedd och älskad för sin egen skull följer henne in i vuxenlivet. Hon gifter sig ung med den självupptagne författaren Ernst och får sonen Jacob. Under sin föräldraledighet, (i 70-talets Göteborg), blir Margot vän med den äldre kvinnan Ella, en vänskap som  kommer att förändra hennes liv.

Jag är tveksam till de litterära kvaliteterna i Blå flicka, jag tycker att boken språkligt sett är ett omoget verk. Förvisso lyckas författaren förmedla miljöerna väl, t.o.m. mycket väl, men det räcker inte. Texten får mig att tänka på 70-talets självbekännelse-litteratur och jag kan irritera mig på de enkla psykologiska klargörandena som hela tiden återkommer. Allt är tillrättalagt och ingenting lämnas till läsaren att avgöra. Även om inte ett citat ur Alice Millers Det självutplånande barnet inlett romanen hade det varit tydligt att författaren är influerad av Miller. Nej tyvärr, Blå flicka är inte min kopp te, det är bara att konstatera.

Men jag gillar Margot, det gör jag. Hon är en sympatisk bekantskap och miljöskildringarna av Göteborg, skärgården och Berlin är fina och själva historien är bra. Om ni gillar psykologi och Alice Miller ska ni definitivt läsa romanen om Margot.

Utgiven på Thorén & Lindskog 2015.