Kategori: Recensioner

Publicerat

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

9789187219511_200_kriget-har-inget-kvinnligt-ansikte_e-bok[1]En miljon sovjetiska flickor deltog i kriget på östfronten under andra världskriget. De flesta, ännu tonåringar, hade frivilligt anslutit sig till den sovjetiska armen. De hade en naiv syn på krigets umbäranden och levde i tron att kriget snart skulle vara över.  De flesta flickorna stupade. Många år senare söker journalisten, (och sedermera nobelpristagaren), Svetlana Aleksijevitj upp de överlevande och ber dem berätta.

Om man kan kalla en krigsskildring för jordnära skulle jag vilja använda mig av just det ordet. Maskineriet ”krig” beskrivs inifrån, utifrån den lilla människans praktiska uppgift i det stora sammanhanget. Vi möter partisaner, signalister, läkare, prickskyttar, sjuksköterskor, tvätterskor, kockar m.fl.  (Att armen förutom sjukvårdare och mat även har med sig tvätteri är aldrig något jag reflekterat över). Kriget är hårt fysiskt arbete för alla inblandade som under utförandet av sina sysslor lever under absolut visshet att när som helst kunna möta sin egen död.

forf_aleksijevitj[1]Det är en makalös text, skenbart enkelt skriven. Kvinnornas minnen av kriget är djupt allmängiltiga och ger, förutom en aldrig hörd röst åt östfrontens kvinnor, även röst åt den lilla människan i kriget. Jag skulle vilja kalla boken pacifistisk i sin praktiska, men ändå avgrundsdjupa skildring av kriget. Kvinnorna delger författaren sina livsöden retrospektivt, många år senare. De har levt ett långt liv efter kriget och till fullo förstått innebörden av sina upplevelser, att de för evigt lever med kriget i varje cell av sin kropp.

Sedan blir jag irriterad på mig själv! Jag som läst så väldigt många böcker med andra världskriget som fond kan inte minnas att jag någonsin läst en text vars händelser i huvudsak utspelas i i skuggan av andra världskrigets östfront eller i det forna Sovjetunionen under denna tid. De flesta tyska soldater som dog i andra världskriget stupade vid östfronten och totalt antal stupade på östfronten uppgår till ca 30 miljoner människor, vilket var fler än övriga delar av världen. Som så ofta slås jag av tanken på hur lite jag egentligen vet.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är utgiven på Ersatz Förlag 2012. Översättningen från ryska är gjord av Kajsa Öberg Lindsten. Jag lyssnade till ljudboken som är förtjänstfullt inläst av Gunilla Leining.

Publicerat

Natt för gott av Jenny Erpenbeck

Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.

Jag slår förresten ett slag för Erpenbecks tidigare roman Hemsökelse som på vissa sätt påminner om Natt för gott. I den romanen står ett hus utanför Berlin som huvudkaraktär. I huset kommer och går människor och också här spänner romantiden över 1900-talet. Människorna i huset präglar och präglas av situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

Natt för gott. Jenny Erpenbeck. Utgiven 2012. På svenska 2016 av Albert Bonniers förlag, i översättning av Ulrika Wallenström.

Publicerat

Familjen jag hade av Bill Clegg

Vet du, när Gud sätter ihop familjer tror jag att han blundar och pekar i telefonkatalogen, och sedan säger han åt dem han hittar: ’Gratulerar! Ni ska tillbringa de närmaste sjuttio åren tillsammans, även om ni inte har någonting gemensamt eller ens tycker om varandra. Och – om ni, bara för ett ögonblick, inte bryr er tillräckligt mycket om någon av de här främlingarna, kommer ni att känna er genomruttna.’ Det är vad jag tror. Vad tror du?

Jag tycker om det här citatet från Douglas Couplands Generation X. Även om jag har en betydligt mer positiv syn på familjen så är telefonkatalogs-tanken inte helt orimlig. Man får vad man får. Man har vad man har. Och banden emellan är av en så säregen sort att jag ständigt fascineras.

bildFamiljen jag hade börjar i en katastrof när familjen upplöses i en explosion. Det är Junes hus som sprängs i luften natten innan hennes dotters bröllop. Dottern och hennes blivande make, Judes partner, dotterns pappa, Alla försvinner i explosionen. Men varför var just June utanför huset? Varför var just hon den som inte var inne och sov?

Berättelsen förs framåt när olika röster i familjen och i familjens perifera värld berättar sina historier. Bilden blir allt klarare. När allas röster hörs så blir helheten så mycket tydligare, kanske vackrare men tveklöst så mycket sorgligare än om bara en berättarröst skulle ha fått hålla ordet. Fiktionen blir större än verkligheten och jag älskar verkligen den här boken just därför. Jag läser saktare och saktare för att den aldrig ska ta slut.

Men nu är det slut. Obönhörligen. Så jag läser recensioner i stället. I Svd skriver Eva Johansson att den tyngs ”av för många överflödiga bipersoner och störande utvikningar och av en framvällande flod av detaljer. Clegg tycks tro att praktiskt taget varje gestalt som dyker upp i romanen kräver en egen och fullständig bakgrundshistoria, något som stjäl fokus från romanens egentliga kärna och ärende”. Jag som hatar babbel i romaner tycker tvärtom. Att alla utvikningar, alla personer, alla bakgrundshistorier är just det som gör den här romanen. Precis som en familj.

Familjen jag hade. Bill Clegg. Utgiven 2015. På svenska hos Forum förlag, i översättning av Manni Kössler.

Publicerat

Pingvinlektionerna av Tom Michell

609[2]Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning.  Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok  är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.