Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

13061719_O_3[1]Maggan: Jag är helt golvad, är absolut den bästa bok jag läst på mycket länge!

Ann-Sofie: Jag har faktiskt lyssnat på den, minsann! Jag är inte golvad. Jag ser förstås att det är litterär kvalitet. Men ändå är det som allt pågår en bit bort och aldrig når mig. Vi ska kanske säga att boken handlar om två flickor i 50-talets Neapel, Elena och Lila, och vi får följa dem upp i tonåren. Två flickor/kvinnor som hela tiden behöver varandra på olika sätt. De växlar roller och blir aldrig statiska. Därför tycker jag att det man tycker lika mycket/lika litet om de båda. Jag ser hur det napolitanska samhället ser ut (och säkert kommer förändras) och detta att vara kvinna där. Jag ser allt det och språket och det exakta berättandet som varken är för mycket eller för litet.

Maggan: Eftersom Elena är berättaren i boken upplevde jag att jag kom närmare henne och att Lila är den starkare av flickorna. Kanske också mer utsatt för den rigida och ofta våldsamma sociala struktur som finns i båda flickornas familjer. Men i slutet av boken och efter avslutad läsning har jag ändrat mig. Dels pga. det förtroende som Lila ger Elena i ett av de sista kapitlen, dels för att jag inte kan sluta fundera över det kvarter där flickorna bor och dess invånare. Jag fascineras över att Elenas drivkraft att fortsätta skolan och det idoga pluggande som beskrivs. Kanske är det en tävlingsinstinkt, eller en flykt från verkligheten, men egentligen fattar jag inte att hon lyckas. Lilas arbete på familjens skomakeri och hennes dröm om att skapa en skofabrik ser jag som ett substitut för hennes avbrutna skolgång, en intellektuell kreativitet som naturligtvis inte hade närts om hon haft möjligheten att fortsätta gå i skolan. Båda flickorna har ju ”läshuvud” som man sa förr.

Ann-Sofie: De väljer verkligen olika vägar. Eller kan man säga välja? Lila vill ju att Elena ”alltid ska gå i skolan”. Men varför ger hon upp själv? Jag förstår ju det litegrann, men samtidigt har ju båda flickorna förutsättningar och jag tänkte mig att Lila hade större drivkraft. Det är väldigt många människor i den här boken. jag lyssnade som sagt, och kunde inte gå tillbaka till familjeöversikten. Finns det någon, förutom flickorna som tilltalade dig lite extra?

Maggan: Jag tilltalades av Elenas pappa och Lina bror Rino. Gino, apotekarens son och så förstås Nino Sarratore, sonen till den poesiskrivande järnvägstjänstemannen. Jag har läst någonstans att Nino kommer att ha en stor roll i kommande böcker. Men du, det är inte konstigt att vi har svårt att skilja dem åt, de har ju smeknamn som låter likadant! Rino, Gino och Nino! Fast jag fångades av pojkkollektivet som sådant och det sociala spelet där den starke är bäst. Episoden på nyårsafton då de skjuter raketer som en kamp på liv och död var mycket talande.

Ann-Sofie: Ja, lika namn! Jag är lite kluven till Nino. Jag förstår att han är den rätta motparten till Elena. Samtidigt är han ju så ointresserad av henne på något vis. Håller sina föreläsningar och hon ligger vid hans fötter. När jag läste boken tänkte jag att den i sitt språk och sin närhet påminde om Knausgård. Sen läste jag det i recensioner så den tanken var jag inte ensam om precis. Den här boken handlar ju väldigt mycket om samhället, om klassfrågor och vem som får göra vad. Tänk på den här bröllopsfesten som avslutar boken, vi behöver ju inte säga vem som gifter sig, men där det i så hög utsträckning syns.

Maggan: Jag gillar Nino eftersom han tycks se sin far i samma ljus som jag och ogilla det han ser. Jag är tveksam till jämförelsen med Knausgård, undrar om man jämfört Ferrante och honom om inte böckerna kommit ut samtidigt? Fast vad vet jag? Skulle kanske hellre velat jämföra Ferrante med Kristina Sandberg. Tycker de båda kvinnliga författarna sätter ner foten i det faktum att vi alla är barn av vår tid, både kvinnor och män. Men du, nu börjar vi bli klara tror jag. Har du något mer att lägga till?

Ann-Sofie: Jo innehållsligt Sandberg, men jag vidhåller Knausgård (som jag ju dock ääääälskar till skillnad mot denna roman). Men ja, nu slutar vi. Jag räknar med att du läser de övriga romanerna från Ferrante och rapporterar händelseutvecklingen.

Maggan: Jag kommer definitivt att samtliga delar i Neapelkvartetten!

Min fantastiska väninna är utgiven på Norstedts 2016. Översättningen är gjord av Johanna Hedenberg.

The Austen Project – There is never enough Jane!

1622709_540393609393298_341321016_n[1]Hur kom det stora internationella bokförlaget Harper Collins på idén att låta välrenommerade bästsäljande författare skiva nutidsversioner av Jane Austens 200 år gamla romaner?  Inte vet jag, men faktum är att Janes romaner är mer populära än någonsin och att den så kallade fandom-litteraturen blomstrar. Det finns flera mindre bokförlag som endast ger ut fortsättningar och variationer på Jane Austens böcker. Kanske Harper Collins ville ha sin del av kakan?

I slutet av april kommer Curtis Sittenfeld med sin version av Stolthet och Fördom, (en av mina tidigaste, största och längsta bokkärlekar), och inför denna händelse beslöt jag mig för att ta itu med de hittills utgivna titlarna. Det är tre mycket uppskattade och skickliga författare som skrivit, Val McDermid, Joanna Trollope och Alexander McCall Smith.

17349163[1]Förnuft och känsla av Joanna Trollope är originalet troget, men den ursprungliga intrigen är för djupt inbäddad i de tidiga 1800-talsnormerarna för att bara rakt av föras över till vår tid. Det blir kanske inte sexistiskt, men i alla fall unket och fördomsfullt.

images[1]Northanger Abbey av Val McDermid, (Austens mest satiriska bok), har blivit en lättsam  ungdomsbok med handlingen flyttad från orginalets Bath till Edinburgh. Catherines älsklingsläsning är inte Anne Radcliffes Mysteries of Udolpho utan Stephenie Meyers Twilight-svit och sociala medier används flitigt. Slutet är moderniserat, men ändå blir även här kvinnoperspektivet unket.

23395733[1]Emma av Alexander McCall Smith känns som ett hafsverk. McCall Smith broderar ut vissa delar av intrigen, (de han tycker är roliga att skriva?), men utelämnar helt andra delar, vilket medför att slutet blir väldigt underligt. Jag säger inget mer…

Går det överhuvudtaget att översätta Jane Austens värld till vår tid? Hennes romaner utspelas i det tidiga 1800-talets engelska övre medelklass med hjältinnor som är helt utlämnade till de kvava sociala strukturer som fanns då.  Det intressanta är att de allra flesta av fandom-lit böckerna utspelas på 1800-talet, varför det är lättare att ta ut svängarna för de redan givna karaktärerna. Kanske Austenprojektets författare istället skulle ha skrivit en fortsättning eller en What if story? (Vad hade hänt om tex. Darcy friat till Elizabeth på Lambtons värdshus?) Vidare, ett lyckat exempel (obs ej fanfiction) är Huset Longbourn av Jo Baker i vilken Stolthet och fördom skildras ur tjänstefolkets perspektiv.

Eligible heter Sittenfields bok och eftersom jag älskar Elisabeths och Darcys kärlekshistoria så kommer jag ju att klicka hem boken, så snart det bara är möjligt! För trots allt finns det aldrig tillräcklig många Jane Austen romaner…

Här kan du läsa vad jag tyckte om Huset Longbourn.

Hustrun

Att läsa ett gott stycke prosa, där språket är bra, utvikningar och sidoberättelser kommer på rätt plats och där ramberättelsen är så briljant genomtänkt att man bara njuter – det är jäkligt fint och det händer ju faktiskt inte så ofta att det känns tjatigt. Nu är det  Hustrun av Meg Wolitzer det handlar om och den är dessutom föredömligt koncentrerad till 230 sidor.

Joan Castleman är hustrun. Hon träffar sin författande man Joe när han undervisar henne i kreativt skrivande på universitetet. Hon är duktig att skriva. Duktigare måhända. Men – att vara Kvinnlig Författare och författa Kvinnliga Böcker, njae. Dålig status. Inte värt det. Så när de gifter sig lägger hon ner allt hon har för att hjälpa honom att bli Författaren.

Ramberättelsen, som jag älskar den. Joe och Joan är på väg att ta emot (det fiktiva) Helsingforspriset. Det beskrivs som Nobelprisets lillebror. Helsingfors och dess invånare målas upp i en inte alltför vacker dager, men bitskt och träffsäkert.  Och författarskapet, författarskapandet, allt finns med och resoneras med Joans skarpa och kanske något bittra ord.

Kristina Sandberg skriver i Svenskan att hon tycker upplösningen* är tråkig, och kanske hade jag också önskat mer av hämnd. Men nu när jag skriver tänker jag att slutet är ju faktiskt just ett slags hämnd eller straff. Bara inte som man tänkt sig.

Hustrun. Meg Wolitzer. Utgiven 2004. På svenska 2016 av Wahlström & Widstrand, i översättning av Peter Samuelsson

——

*Mitt i den omvälvande upplösningen kommer jag och tänka på Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl. Tänk om…? Men nej.

Vårdagar i Visby

bild(1)Visby. Huset har etthundra bra ställen att läsa på. Soffor sängar fåtöljer trappor badkar. Det blir några böcker i en god påsklovsblandning, som Min fantastiska väninna, Den vita staden, World War Z, Veterinären. Jag är här också i förhoppningen om att låta de lika många uteläsarplatserna bli möjliga. Sol. Inte (så mycket) blåst. Och så blir det. Vid havet läser jag Ian McEwans Lördag som utspelar sig under just en enda lördag, men omspänner ändå så mycket tankar och dramatik att det kan omfatta livet.

Det blir också Djupa ro, av Lisa Bjärbo, en sorglig och välskriven roman om när en i ungdomsgänget dör och de andra ska samlas i småstaden för begravningen. Så många frågor. Oupplösligt förbundna till varandra och till platsen de kommer ifrån. Jag tror aldrig jag har läst något som så väl skildrat just det – människan och platsen. Det är också en sådan fin beskrivning av en mamma och hennes relation med den vuxne sonen. Hur svår övergången är från att vara tonårsmamma till att bli den andra mamman, den som inte ska uppfostra eller vara delaktig i vardagslivet. Men ändå känna precis samma oro och omsorg som alltid. Eller mer. Jag älskar bra mamma-skildringar.

 Jag måste packa ihop nu. Motvilligt. Vet inte hur jag ska sluta bloggyn. Kanske som vanligt:

Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på något fult i Visby