Kategori: Recensioner

Publicerat

Bokfrukost om Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

9789100151041[1]Som vanligt har bokcirkelns medlemmar haft olika läsupplevelser fast kanske mer än någonsin med Allt jag inte minns. Den nyligen förolyckade Samuel skildras utifrån olika personers hågkomster, ett innovativt grepp som ger en komplex intrig och ger sanning åt att vi alla upplever våra medmänniskor utifrån vårt eget sätt att betrakta verkligheten.

Det är således ingen vävd berättelse utan snarare byggs handlingen av fragment som läggs på varandra utan sömmar, kanske lite som ett kålhuvud, tätt och innehållsrikt. (Den enda gåta min mormor kunde var lapp på lapp, men ingen söm = kålhuvudet och det kan väl inte vara en slump att denna gåta poppar upp i mitt huvud för första gången på många år.)

Vi som lyssnat till boken vill ge en extra eloge till Jonas bror, skådespelaren Hamadi Khemiri, som läser boken lågmält, men ändå så uttrycksfullt när han ger röst åt de olika berättarna.

Några röster från i torsdags:

Jag bara smälte in i berättelsen.

Det tog mig ett tag att komma in i berättelsen.

Kredd för det snygga omslaget!

Man kan lita på Jonas när det gäller berättarteknik, det kommer något nytt hela tiden.

Jag tyckte om boken.

Man får inga svar av boken utan bara ytterligare frågor.

Jag är glad att vi valde Allt jag inte minns som cirkelbok skulle inte ha läst annars.

Jonas pratar så vackert, man hör hans röst i boken.

Jag ger den fyra av fem stjärnor.

Fragmenterad bild av Samuel.

Vem var Samuel? Man har fortfarande ingen bild av honom.

Svårt att komma in i boken.

Fantastiskt språk!

Vem var egentligen snål? Var det Vandad eller var det Samuel?

Fantastisk metafor Han gapade stort som om han försökte sola svaljet i lysrörsljuset.

Alla satt som i en bur och betraktade andra.

Författarjaget tycks ha upplevt en förlust och tolkar de olika berättelserna om Samuel utifrån sin egen förlust

Detta är en bok som vinner på en andra läsning!

Kul att Samuels mormors hus ligger i Älvsjö, där bor ju jag!

Jag gillade när Vandad körde turisttåg över Liljeholmsbron, kändes nästan som en actionscen och helt surrealistiskt när den inspelade guiden fortsatte att upplysa de förfärade passagerarna var de egentligen skulle befinna sig

Är det ett förfall som skildras? Samuels förfall?

Att all sanning är subjektiv för Jonas fram med önskad tydlighet.

Samuel har ju fast jobb på migrationsverket så han måste ju ändå varit etablerad.

Pantern är den roligaste personligheten.

Vandad, vem var han egentligen?

Om Jonas Hassen Khemiri vinner Augustpriset kommande måndag är det ytterst välförtjänt! Allt jag inte minns är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015.

Publicerat

Rörelsen – den andra platsen av John Ajvide Lindqvist

9789170378386-185x300[1]I Himmelstrand vaknar ett gäng husvagnsägare upp på en helt ny plats. Under natten har deras ekipage förflyttats till en oändlig frodigt grön och välklippt gräsplan. Solen strålar från klarblå himmel och i bakgrunden hörs radion spela låtar av Peter Himmelstrand.  I Rörelsen som utspelas på 80-talet, flyttar en ung man vid namn John Lindqvist, in i ett gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Strax intill ligger Brunkebergstunneln där en gatumusikant spelar och sjunger ”Nån där uppe måste gilla mig”, också detta en text  av Peter Himmelstrand. Jag accepterar härmed mitt öde att jag föralltid kommer att känna obehag när jag lyssnar till en låttext skriven av Peter Himmelstrand. Precis som jag alltid misstänksamt betraktar flakmoppar, tjejgäng som bevistar allsång på Skansen samt glassföretagets GB:s reklamgubbe. Läskigast av alla är den GB-gubbe som står på sommaren står på trottoaren utanför Blackebergs tunnelbanestation. (Du som kan din Ajvide Lindqvist förstår vad jag menar.)

Lindqvists karaktärer har en tendens att stanna i mitt huvud långt efter avslutad läsning. Hans komplexa gestaltning gör ont och sorgen ligger ofta på lur i bakgrunden. Jag tänker fortfarande på Oskar i Låt den rätte komma in och Anders i Människohamn. Hunden Bennys vedermödor med Katt och sina ägare i Himmelstrand är lysande skriven, så även bönderna Lennarts och Olofs sällsamma gemenskap.

Men tillbaka till Rörelsen. Tvättstugor är ett ofta omdiskuterat utrymme som inte brukar vara speciellt trivsamt och det tycks den unge John Lindqvist underligt att grannarna i huset nära tunneln ofta samlas därinne, han lägger dessutom märke till att de medför termosar med kaffe. När han besöker tvättstugan känner han en kraft och rörelsen tar form och gestalt i hans medvetande efter en tid ansluter han sig till grannarna och ett udda skeende tar sin början.

Rörelsen är skriven i första person där berättaren John Lindqvist redogör för händelseförloppet 30 år tidigare. Jag använder ordet redogör, för texten är skriven aningen som ett PM där skribenten just redogör för händelser och presenterar relevanta fakta. Förstå mig rätt här, det är detta grepp som gör boken så himla bra! Lysande torrt och exakt skriver Lindqvist en av de mest otäcka skräckscener jag läst, lika torrt och lysande redogör han för trolleriets hantverk. Jag tror jag vet vilka karaktärer som kommer att stanna i mitt medvetande, det blir den äldre damen Elsa och den unge mångfacetterade skinnskallen Tomas.

Och slutet! Slutet är jättebra! Men jag kommer aldrig någonsin att avslöja ett endaste dugg för någon som inte läst boken, även om det bubblar i mig av iver att säga bara något litet om vart berättelsen slutar.
John Ajvide Lindqvist är Augustprisnominerad för Rörelsen och han uttryckte förvåning över detta i en intervju på kulturhuset samma dag som nomineringarna kungjordes. ”Som om Leif GW Persson var med i schlagerfestivalen” sa han. Jag håller inte med, om John Ajvide Lindqvist vinner Augustpriset kommer det att vara ytterst välförtjänt.

Rörelsen är den andra boken i trilogin Platserna. Utgiven på Ordfront Förlag 2015.

Publicerat

Dramatisk Dessen

Nej, jag får inte ihop den här boken. Den är mörkare än tidigare böcker från Sarah Dessen, men det är inte det. Det är luckor i logiken som jag inte förstår. I den här romanen är det Ruby som är huvudperson, hon har bott tillsammans med sin mamma tills mamman en dag drar och inte kommer tillbaka. Ruby är 17 år och försöker leva vidare som vanligt. Morsan kommer säkert tillbaka. Men veckorna går. Elen stängs av när ingen betalar räkningen. Värmen försvinner av samma skäl. Matpengarna tar slut. Då blir Ruby upptäckt och de sociala myndigheterna letar upp en storasyster där nu Ruby förväntas bo. Systern Cora har studerat, skaffat sig ett bra jobb och gift sig med en trevlig man som tar emot Ruby med öppna armar.

Saker jag inte förstår: Ruby har tagit hand om sig själv så gott som hon har kunnat, men ställer tämligen enkelt om sig till att vara familjens lilla flicka som måste omhändertas. En liten rymning, men det är allt. Varför är hon inte mer självständig mot sin syster? Sedan kommer julen och då vill Coras man fira med buller och bång. ”Han är till skillnad mot oss van vid det”, säger Cora till Ruby. Något slags jul måste de ändå haft i barndomen. Visst, morsan deras söp och skapade oordning i deras liv, men ändå – julen måste ha funnits om än inte i gullegull-stil. Och pappan? Fanns det inte ett mer vardagligt liv när han bodde där? Brytningen mellan systrarna när storasyster försvann är knepig. Cora säger att hon sökte kontakt, men att mamman hindrade det genom att flytta. Det fanns väl tusen chanser att bara stega in på lillasysters skola, till exempel?

Ni kanske har bilden klar för er. Jag har det inte. Så jag tappar lite, hör och häpna, intresse för den här boken. Men ser fram mot nästa!

Du är aldrig ensam. Sarah Dessen. Utgiven 2014. På svenska av Rabén & Sjögren 2015, i översättning av Ylva Kempe.

Publicerat

Brev från Europa: Bryssel, Gent och Paris

Jag vill resa lätt. 10 dagar resa, men inte checka in något bagage. Ett litet urval kläder som kan tvättas i ett handfat. Ett block för de uppgifter jag ska genomföra. Inga böcker i pappersform, helst.  Då sätter ångesten in: Räcker det med att ta med bara läsplattan? Tänk om den går sönder! (Lugnande ord: det finns väldigt många ställen att handla böcker i Europa) Tänk om den går sönder på flygplanet! (Lugnande ord: du kan läsa tidningen, eller på mobilen).

Jag slutläser den Blå tråden på planet ner till Bryssel. Anne Tyler är en författare jag uppskattar mycket. Någon gång har jag försökt läsa hennes allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men nu är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

I Gent skiner solen nästan varje dag och jag hittar nya stråk och intressanta områden att besöka, Inte minst biblioteket det gamla och det nya, men det får bli en egen bloggy. Jag jobbar mycket och huvudet är upptaget av arbete. Läsningen får bli anpassad till det. En liten lättläst karamell om en biograf i Paris. DEN följer den dramaturgiska kurvan exakt. Förhoppningen är att boken ska ge mig några nya gator att besöka i Paris. Men så är det inte.

hostJag fortsätter med Jenny Colgans Det lilla bageriet vid strandpromenaden. Jag älskar Jenny Colgan. Stundtals också hennes böcker. Den här får mig att vilja flytta dit tidvattnet är avgörande och längtan efter lunnefåglar blir stark. Här är det Polly som, efter att hennes företag kraschat och relationen med pojkvännen likaså, flyttar ut till Cornwall någonstans för att slicka sina spår. Det visar sig att hon är helt grym på att baka. En rar bok, trots död och skilsmässor, tänker jag när jag lördagsledigt sitter i Jardin Luxembourg i strålande solsken. Allt ordnar sig.

Jag avslutar med Jojo Moyes Sista brevet från min älskade. En sträckläsningsbok (som de övriga i den här bloggyn) om Jennifer som träffar sin stora kärlek. Genom en serie händelser, som jag brukar sammanfatta 2000 år i föreläsningar om religion, kommer de ifrån varandra. Ramberättelsen är journalisten som av en slump råkar hitta deras kärleksbrev och blir en viktig länk i kedjan. Om de träffar varandra? Men läs nu boken. Det är den sannerligen värd.

Läsplattan har 69 % batteri när jag landar på Arlanda. Puh.