Recensioner – Sida 150 – Breakfast Book Club

2015/09/062015/09/05

Sommarfrukost i Humlebæk och Louisiana Literature

Ingivelse: Efter två sommarfrukostar på Sigtuna Litteraturfestival åker till Louisiana Literature! Och vi frågar om någon vill äta frukost med oss och diskutera en roman!

Resultat: Maggan kör oss ner till Humlebæk. Vi hyser in oss i ett vackert rum, i ett vackert hus med en vacker trädgård och lever överraskande nära det danska vardagslivet.

11930933_10153560377918522_7519941855608378213_o Vi bokar in oss på Mosters kaffebar och får ett långbord i solen där vi diskuterar Colm Tóibín, En lång vinter. Och många är där för att diskutera den. Som jag älskar de här samlingarna!

Romanen: En lång vinter är en kortroman eller långnovell som publicerades i samlingen Mothers and sons. I Sverige gavs texten ut på egen hand utan sina omgivande noveller. Vi placeras i en by i spanska Pyrenéerna och tiden är 50-tal. En tätt familjedrama där en mamma försvinner från man och vuxen son. Det är kallt. Det är kargt. Mannen i familjen har straffat ut sig ur det sociala livet och hans hustru får ta konsekvenserna av utfrysningen. Tills en dag då hon inte längre vill det. Något tafatt letar far och son efter henne, grannarna vill hjälpa till nu och i takt med årstidens övergång till våren förändras klimatet på alla ställen.

Vi tycker om, och vi tycker inte om. Eniga om att språket är fantastiskt, sparsmakat och exakt, men aldrig snålt. Att naturens skiftningar och tillstånd så väl återspeglas i människorna. Och vi resonerar om slutet. Själv har jag en förhoppning om att mamman i själva verket drog till Madrid med en älskare, och fick leva en lyckligare tid. Men valda delar av BBC (Petra och Cecilia) konsulterar Colm vid ett samtal och han avvisar en sådan händelseutveckling.

Slutligen: Om seminarierna på Louisiana Literature läser man med fördel hos Anna. Jag blev starstrucked när jag hamnade bakom Marie Darrieussecq i publiken och kunde läsa hennes sms över axeln (jo, jag försökte låta bli att titta). Och sen smälte jag detta genom att sitta i trädgården.

2015/08/282015/08/27

Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser.

Varmt, underfundigt och mycket humoristiskt berättar Nesser historien om Arne Murberg, ännu en älskansvärd Nesser-personlighet. När Arne är strax över de 30 avlider hans far efter att på dödsbädden gett sonen till uppgift att söka upp sin mor i Berlin för att överlämna en ask med okänt innehåll. Ett uppdrag inte alltför enkelt för Arne. Efter en badolycka i 11-årsåldern är han en alldeles egen sort som levt i en skyddad, aningen inskränkt miljö i den Nesserska staden K. Arne minns knappast sin mor, hon gav sig av när Arne bara var några månader gammal.

Modern förälskade sig i en trubadur och reste med denne gitarrspelare till Berlin. ( Vilket jag finner hysteriskt roligt eftersom jag tänker på Magnus Ugglas sång Trubaduren). För denna roman är väldigt roligt skriven och jag älskar när Nesser skriver roligt. Hans underbara benämningar på folk och fä och alla dessa lakoniska kommentarer som fälls i dialogerna får min mun att gå upp till öronen. Humorn fungerar även motvalls, den raka skildringen av Arne Murbergs OBS-klass blir mer gripande texten till trots. Jag har alltid varit svag för Nessers precisa språk och här är jag speciellt förtjust i att Arne Murbergs fars depression mot slutet av livet beskrivs som att Pappa Murberg blir dyster. Nesser får mig att återupptäcka många svenska ord som används alldeles för lite.

Astrid Lindgrens ande är närvarande boken igenom, tydligast genom att Beate Bittner, flickan med lika skröpliga ben som Skorpan Lejonhjärta, just älskar boken om Bröderna Lejonhjärta. Men Nessers text får mig också att tänka på Lindgrens bok om Emil i Lönneberga, jag kan inte riktigt sätta ord på det men båda författarna skildrar sina bokliga karaktärer i berättelserna om Emil och Arne med en vänligt stilla humor som aldrig blir elak trots karaktärernas tillkortakommanden. Vi skrattar inte åt dem utan vi skrattar med dem.

Elva dagar i Berlin är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015, och är även inläst som ljudbok av författaren själv. Enligt undertecknad är Håkan Nesser en gudabenådad inläsare så naturligtvis lyssnade jag på boken! Jag ber därför om ursäkt i det fall jag stavat Beates efternamn Bittner fel, jag tvekade länge men beslöt mig sedan för att Bittner nog stavades med två t.

2015/08/162015/08/16

Brända skuggor av Kamila Shamsie.

Nagasaki, morgonen den 9 augusti 1945, himlen är lysande blå. Hiroko Tanaka är insvept i en kimono som tillhört hennes mor. Hon är lycklig, hennes älskade har friat till henne på morgonen, de har drömt om fred och vävt planer inför sitt gemensamma liv. Så blir världen vit, Hiroko överlever atombomben men förlorar allt. På hennes rygg finns för alltid ett brännmärke i form av de tre fåglar som prydde kimonons bakstycke.

Den 28 sidor långa inledningen är ljuvligt skriven. Tät, intensiv naturskildring av den stad som strax ska förintas och varmt ömsint om den självklara kärleken mellan japanska Hiroko och tyske Konrad. Skulle kunna fungera utmärkt som en enda novell, men som tur är för oss läsare berättar Shamsie vidare. Hiroko kommer atombomben till trots att få ett långt liv, ett par år senare beslutar hon sig för att fara till Indien där Konrads syster bor med sin familj. Hon kommer aldrig att återvända till Japan, hennes liv blir långt och ovanligt. Hon finner kärlek och vänskap, hon blir mot alla odds mor till ett barn.

Shamsies karaktärers liv har alla påverkats av världshistorien skeenden, de är rotlösa men har kanske erfarit något större, att leva föränderligt. De har vackra omhuldade minnen av livet de brukade leva men de ger inte upp, de vandrar vidare. Och alla är de omsorgsfullt tecknade av en författare som jag gärna läser mer av.

Brända skuggor är utgiven på Bokförlaget Tranan 2014, översättning av Birgitta Wallin.

2015/08/092015/08/10

Tomas Bolme läser Leif GW Perssons kriminalkomedi Linda som i Lindamordet.

I startgroparna inför att påbörja läsningen av Bombmakaren och hans kvinna, Leif GW:s senaste bok, kommer jag att tänka på den i rubriken nämnda ljudboken. Tomas Bolme läser lågmält humoristiskt och sällan har jag skrattat så mycket åt en uppläsning, detta trots viss förfäran. Det handlar naturligtvis om den oefterhärmlige Evert Bäckström, ni vet kommissarien med den grandiosa självbilden, som i Lindamordet skickas till Växjö för att leda utredningen av ett spaningsmord. (Hur någon kom på idén att överhuvudtaget skicka Bäckström berodde på semester och brist på folk). Innan Lars Martin Johansson är tillbaka på jobbet och kan skicka ner kompetent folk har Bäckström hunnit roa oss hugade läsare en hel del. Fast här måste jag om än motvilligt försvara Bäckström, han är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller praktiskt polisarbete, det är hans livsinställning och personlighet som är problemet.

Jag vill påstå att Tomas Bolmes uppläsning lägger ytterligare en dimension till Bäckströms bravader i Växjö, boken är helt enkelt är ännu bättre i ljudboksform. Det låter som om Bolme njuter lika mycket av den humoristiska i texten som vi lyssnare. Fast boken är inte bara rolig, GW har fått mycket beröm för sin skildring av hur polisen arbetar vid ett spaningsmord. Det meningslösa i mordet på den unga polisstuderande Linda griper även det tag i läsaren.

För de mer nördiga kan det avslöjas att det är i Lindamordet som Bäckströms legendariska guldfisk Egon mister livet. (Egon är den enda levande varelse som kan få Bäckström att känna sympati.) Vet ni förresten att även kommissarie Roy Grace i Peter James deckare är ägare till av en guldfisk? Graces guldfisk heter Marlon efter Marlon Brando, vem eller om Egon är döpt efter någon vet jag inte. Marlon blir dock betydligt äldre än Egon, nästan så gammal så att jag börjar fundera hur lång medellivslängden på en guldfisk kan vara.

Jag tänker snart göra slag i saken och se den amerikanska kriminalkomedin Backstrom, baserad på karaktären Bäckström. Visserligen har GW själv sagt att han tycker tv-serien är dålig men jag måste bara se amerikanernas skildring av Bäckström, jag är ju säker på att de som skapat serien måste ha skrattat lika mycket åt Bäckströms sejour i Växjö som jag har. Och så är jag förstås nyfiken på vad Bäckströms supersalami heter på amerikanska? Okej, jag förstår att supersalamin förmodligen inte nämns i tv-serien, jag får väl nöja mig med några av Bäckströms andra självgoda formuleringar.

Linda som i Lindamordet gavs ut 2005, en ny utgåva av ljudboken kom på Bonnier Audio 2014.
Jag är dock besviken på att Lindamordet saknas i Storytels utbud! Skärpning!