Recensioner – Sida 157 – Breakfast Book Club

2015/04/052015/04/04

Litteraturklubbar, bokcirklar och andra fina sällskap

Att Breakfast Book Club i grunden är en bokklubb som träffas i ”verkliga livet” är väl allmänt bekant? Klubben kom först och bloggen därefter. Den 23 april firar bokklubben 5årsjubileum. Underbart! I år gör vi det i Helsingfors där vi har nästa bokfrukost.

Jag älskar bokklubbar av hela mitt hjärta. Breakfast Book Club är ju rolig och speciell på så sätt att deltagarna växlar. Även om vi har en kärntrupp som kommer till de flesta av våra Vetekattsmorgnar, dyker det upp nya ansikten med jämna mellanrum med nya synpunkter på böckerna. Att höra allas röster är som att lägga till lager på lager av perspektiv till min egen läsning.

Det tänker jag på när jag läser om det där litteratursällskapet på Guernsey. Nu bildades inte den bokklubben av kärlek till litteraturen utan för att undkomma ockupanternas vrede under andra världskriget. ”Vi träffas och pratar böcker”, blir en rimlig förklaring när utegångsförbudet överträds. Romanen är en brevroman, där författaren Juliet en dag får ett brev från Guernsey där brevskrivaren kommit över en bok som Juliet en gång ägt. En intensiv brevväxling börjar och snart åker Juliet dit för att träffa och intervjua medlemmarna i sällskapet.

Hela andra världskriget fasor ligger som en underton i brevväxlingen men balanseras upp av ett käckt tilltal, om man säger så. En stil som jag inte orkat med utan svärtan. Även om inte ”allt ordnar sig på slutet”, boken handlar som sagt om krig, så blir det ändå en happy-ending. Fin liten bok med gott om litterära referenser blir min sammanfattning.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Mary Ann Shaffer. Utgiven 2008. På svenska av Brombergs samma år i översättning av Helena Ridelberg.

2015/03/312015/03/31

Kvinnan på tåget av Paula Hawkins.

Jösses vilken bladvändare, trots en massa andra åtaganden lyckades jag sluka Kvinnan på tåget under ganska precis ett dygn.

Rachel pendlar till London varje dag med tåg. Rälsen på sträckan hon färdas är gammal och ständiga reparationer tvingar tåget att allt som oftast krypa förbi den lilla orten Witney med dess gamla victorianska hus precis invid spåren. På så sätt får Rachel gott om tid att ingående betrakta husen och dess invånare. Inte minst det hus där hon en gång bodde, det hus hon fortfarande äger tillsammans med sin före detta make. Han bor kvar, tillsammans med sin nya fru och deras gemensamma barn. Det barn som han och Rachel så hett önskade sig men aldrig fick. I ett annat av husen har det nyligen flyttat in ett par som Rachel döper till Jess och Jason och vars historia hon modellerar fram i sin fantasi.

Vem är hon egentligen Rachel, den försmådda och smått alkoholiserade f.d. hustrun? Vad är hennes uppsåt? Vem är Megan och Scott, paret som Rachel döpt till Jess och Jason? Vem är den rödhårige mannen på tåget? Sakta börjar historien rullas upp genom växelvis berättande av de tre kvinnliga huvudpersonerna. Kvinnan på tåget är ett mycket välkomponerat hantverk i thrillergenren. Med små subtila grepp lyckas Paula Hawkins hålla en krypande oro levande i läsaren. Man bara måste veta mer.

Översättning av Jessica Hallén, utgiven på Massolit Förlag 2015.

2015/03/252015/03/24

Sthlm – Gbg tur och retur

15.15. Kliver in i loungen på Stockholms central. Tar vatten, sockerkaka och brieost. Öppnar boken: Öppnas i händelse av min död.

16.06. Står på perrong och väntar på tåg. Läser. Tänker att jag tycker om att romanen utspelar sig i Australien. Tänker att jag undrar vad som står i det där brevet som John-Paul skrev när han just blivit pappa. Brevet som han gömde undan bland sina deklarationer. Brevet som hans fru Cecilia just hittat men av respekt för sin man självklart inte öppnar.

19.50. Checkar in på Gothia Towers, och åker upp till mitt rum våning 24 på. Får sms om att prins Carl Philip åker hiss i samma byggnad. Vet vad som står i brevet. Tänker att jag allra mest tycker om Tess som just lämnat sin man för att han avslöjat sin kärleksaffär med Tess kusin och bästa kompis. Tänker att jag hatar illojalitet mest av allt.

21.04. Måste avbryta min läsning. Står inte ut med tanken att boken snart är slut. Tänker att boken, om än i skruvad form, visar att det finns så mycket i familjer som bara måste hanteras. Hemligheter. Tänker på begreppet förlåtelse.

21.05. Tittar på filmen Förr eller senare exploderar jag. Gråter.

23.00. Tittar på Liseberg som glittrar i natten. Tänker att jag älskar Liseberg.

09.00. Går till universitetet. Har 25 sidor kvar av romanen. Avskyr universitetet. Vill läsa

18.10. Tar en espresso på fiket på Göteborgs central. Läser vidare. Uppslukad.

18.29. Rusar på perrongen och hinner med tåget med en minuts marginal.

18.35. Tom. Vad ska jag läsa nu?

Öppnas i händelse av min död. Liane Moriarty. Utgiven 2013. På svenska av Albert Bonniers förlag 2015, i översättning av Eva Johansson.

2015/03/232015/03/22

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg.

Bacha posh är en Afghansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och skydd, men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar. Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit en livsstrategi för många afghaner.

Kvinnan som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är i all sin komplexitet ett exempel på hur en afghansk kvinnas liv gestaltat sig i modern tid. Att Azita faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk. Hade t.ex. de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Feminister, humanister och alla andra, ni bör läsa den här boken. För många av er tror jag att er världsbild kommer att förändras en smula. För bacha posh är ett uttryck för förtryck och förmodligen har det funnits många bacha posh genom århundrandena och nog bör bacha posh finnas på andra ställen än i Afghanistan just under vår samtid.

De förklädda flickorna i Kabul är utgiven av Albert Bonniers Förlag 2015. Jenny Nordberg skrev boken på engelska, för den svenska översättningen står Ann-Marie Ljungberg.