Kategori: Recensioner

Publicerat

Katherine-teorin

Hur kommer det sig, undrar Colin, att varje tjej han träffar heter Katherine? Och hur kommer det sig att hon alltid dumpar honom, som nu den nittonde Katherine? Alla livets svåra gåtor kan lösas med hjälp av matematiska formler och snart är Katherine-teorin skapad. Men hjälper det? Hans bästis Hassan vill få Colin ur självömkans sinnestillstånd och de åker ut på en roadtrip för att skingra tankarna. När Colin möter Lindsey är det förstås helt riskfritt. Hon heter ju Lindsey.

Jag gillar Greens smarta romaner, där den humoristiska tonen hela tiden ställs mot den svartare undertonen. Colin är smart och nördig. Inledningsvis har han placerat strålkastaren på sig och sina P-R-O-B-L-E-M. Jag gillar honom. Och jag gillar ungdomarnas relationer till de vuxna. Det blir inget ”vi och dom” på något konstruerat sätt. De vuxna finns där i ungdomarnas liv. Boken skildrar vänskap så fint mellan alla.

Sen är det dialogerna. Jag hakar alltid upp mig på ungdomsböcker som inte har tillräckligt autentisk dialog. Jag vill förstås inte att amerikanska ungdomar ska låta som svenska ungdomar. Men det får inte översättas styltigt och det tyckte jag i början eftersom jag klottrat ner det min ”medan-jag-läser”-postit. Jag tror det var övergående för när jag nu ska backa tillbaka hittar jag inget träffande exempel. Jo, men så här: ”vad sa du, kompis?” Hur vill jag ha det? Vet inte.

Som vanligt i Greens böcker finns intertextualiteten. Colin berättar om hur Hassan använder ordet jädra som en homage till Norman Mailer och hans De nakna och de döda.

I vilket fall som helst är boken 872 sidor lång och den använder ordet jädra, jädrar eller jädrans eller vad du vill ungefär trettiosjutusen gånger. Typ vartannat ord är ett jädra, i stort sett.

Jag kollar. Fastnar och är på sidan 156 nu. Många svordomar. Ännu inget jädra. Men ett bra boktips!

Katherine-teorin. John Green. Utgiven 2006. På svenska av Bonnier Carlsen 2015.

 

 

Publicerat

Otopia av Per Nilsson.

29691054_O_1[1]Fåglarna har återvänt till Otopia och Miqis mormor bestämt sig för att dö, romanen slår an en ödesmättad ton redan från början. Vi befinner oss i ett framtida land tillsammans med Miqi, en tonårstjej som inom sig funderar över de frågor man inte uttalar högt i den ideala mönsterstaten Otopia. Redan efter några sidor får jag Kallocain-vibbar, något i texten påminner mig om Karin Boyes klassiska roman från 1940. Texten är sparsmakad med en touch av lyrik, Miqi uttrycker få starka känslor, hennes funderingar är intellektuella och aningen tillrättalagda, lite som en 70-talsroman för tonåringar.

Människorna är ansiktslösa skuggor, ingen känner någon annan på djupet och alla familjeband är upplösta. Att ifrågasätta, tycka eller bete sig annorlunda straffas och medborgarna uppmanas att nogsamt dricka sitt vatten i annat fall kan något ödesdigert hända. Förutom att gå i skolan arbetar ungdomarna på olika arbetsplatser enligt ett schema med arbetsrotation.( Ännu en klar 70-talsvib.)

Otopia vänder sig till unga vuxna och är en ambitiös och välskriven roman som borde väcka tankar hos en ung människa. Dock funderar jag på om den inte är aningen för ambitiös? Jag har svårt att leva mig in i Miqis personlighet, hon känns inte om en människa av kött och blod utan mer som en metafor för att ställa de frågor som författaren vill ställa till läsaren. Fast jag vet inte, kanske jag blir för upptagen av att tolka de budskap som jag tror ska finnas? Otopia är utan tvekan en roman som kan uppfattas på många olika sätt. Tror därför den skulle passa utmärkt som bokcirkelbok, finns massor att diskutera!

Otopia är utgiven av Rabén & Sjögren 2014.

 

Publicerat

Internationella kvinnodagen 2015 – En feministisk roman skriven av en man.

Mariam och Laila från Khaled Hosseinis roman Tusen strålande solar kommer nog alltid att finnas nära mig. En roman om två Afghanska kvinnors liv i det sena 1900-talets Afghanistan. En berättelse som gick mig djupt till sinnes inte minst därför att Mariam och jag är nästan precis lika gamla. För en ytlig betraktare torde det hela synas som om hon och jag levt i två helt olika tidsåldrar, jag har varit frihet förunnad medan Mariam levt ett helt annat liv.

Hosseinis roman drabbade mig som ett knytnävsslag i mellangärdet när jag lyssnade på Sharon Dyalls vackra inläsning. Jag blev för ett tag nästan som besatt av Afghanistans tragiska nutidshistoria. Berättelsen är stark och sorglig men har ett trösterikt slut. Mariams och Lailas verklighet finns under mitt skinn och jag kan se dem för min inre syn gå där bredvid mig och leva sina parallella liv.

Tusen strålande solar är skönlitteratur när den är som bäst, en lysande fiktiv text med världshistorien som bakgrund. Min tro på skönlitteraturens empatiska kraft blir orubblig i denna blivande klassiker som författaren tillägnat Afghanistans kvinnor. Jag hoppas att internationella kvinnodagen blir en dag då vi i Sverige lyfter blicken mot kvinnor i övriga världen. Kvinnor som lever under små förhållanden, under förtryck och fattigdom. Kvinnor som ser sina barn och familjer gå under med anledning av krig, svält och naturkatastrofer. De behöver vårt engagemang.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är utgiven av Wahlström & Widstrand 2008. Heter i original A Thousand Splendid Suns, översatt till svenska av Johan Nilsson.

Detta inlägg ingår i en bokbloggar-stafett under internationella kvinnodagen 2015.

08.00 Bokhyllad
09.30 Bokbabbel
11.30 JoS blog
12.30 Bakbokmat
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
16.00 Tittelina
Publicerat

Bokfrukost: Kalmars jägarinnor

En smygande diskussion om Kalmars jägarinnor börjar redan innan bokfrukosten. På Facebook anas två arenor: de som är för och de som är betydligt mer tveksamma. ”Ska jag läsa ut?” frågar någon. ”Läs ut! Det bästa jag läst på länge”, svarar någon annan.

Kalmars jägarinnor är en grupp med fem unga kvinnor. De är fest och fylla, det är förväntningar och ångest. Att tjejerna är bättre än alla andra brudar i Kalmar råder ingen tvekan om. Handbollstjejerna, puderludren, vilka vill vara som de? Ingen! Vi är bäst, vi är Kalmars jägarinnor, säger de, formerar sig i Pilen och går genom stan. Men även om de verkar så eniga och starka utåt, verkar det krävas att man aldrig någonsin är något annat än sin roll inom gruppen.

Berättelsen är som en vågrörelse eller en cirkel där berättaren, Eva,  hela tiden återkommer till gymnasietiden – där gränslösheten eskalerar för vem skulle misstänka dem? – för att sedan distanserat kunna betraktas av den vuxnare Eva. Språket är oftast fräscht, nyskapande, spännande.

Jag tycker otroligt mycket om den här boken. Men meningarna på Vetekattens bokfrukost i torsdags var delade.

Jag blev liksom tonåring igen. Jag kan känna igen mig. Den där gränslösheten, jag var aldrig där. De håller ihop så starkt, men varje medlem blir inte någon individ. Jag tog mig inte igenom. Jossan, som hela tiden snodde Evas killar. Sorglig, men glimtar av ljus. Vem ska läsa den här boken? Man kan inte ha för mycket ögonskugga, det är en sak som är säker.

Kalmars jägarinnor. Tove Folkesson. Utgiven av Weyler förlag 2014. Finns nu som pocket. Vi fick också veta att det kommer en fortsättning på boken. Sund heter den och kommer i april. Hurra!