Den med bokstäver på – Stora makters uppgång och fall

Jag älskade De imperfekta. Ä-L-S-K-A-D-E och skriver:

Vid sidan 109 bestämmer jag mig för att göra en fanfiction-sida för samtliga karaktärer i De imperfekta. På sidan 188 möter jag Snyder och tänker att jag ska utesluta just honom. Sen tänker jag att jag nog ska låta honom vara med ändå. Och träffa mig. När jag är hård och omöjlig.

Trots kärleken blev det aldrig någon sådan sida. Som vanligt släpptes romanen och nya böcker kom. Men minnet av den, jag säger bara det! Minnet av De imperfekta är stark som tatueringar. Och det är ju livsfarligt. För när ny bok kommer av författaren åker förväntningarna orättvist skyhögt i höjden. Så: när Stora makters uppgång och fall, i tjockt omfång dök upp sa jag åt mig själv att bara ta det lugnt och läsa: förutsättningslöst.

9789187347320Och ja, det gick bra därför att jag sträckläste i solstolen och för att jag gillar Tooly så mycket. Tooly som nu tagit över ett antikvariat i Wales och går där och sorterar böcker. Men hur hamnade hon där? Vad var det egentligen som hände?  Det driver mig i läsningen.

Berättelsen om Tooly är skiktad i tre tidsplan och det blir tre versioner av henne. Det är mycket intressant. Ett pussel som läggs som gör att när sista sidan läses har mycket – men inte all – fallit på plats. Barndomens Tooly när hon åker världen runt med Paul, och av olika skäl kommer att bli omhändertagen av den ryske intellektuell Humphrey. Vem är hennes mamma och pappa? Ungdomens Tooly när hon gör uppdrag åt den skumme Venn. Och så nutiden, när hon är i trettioårsåldern och sorterar sina böcker.

Jag tänker mig Rachmans arbetsrum när han skrev den här boken – mängder av lappar och tidslinjer. Hur lyckas han hålla allt på plats? Kanske berättar han det i helgen när han besöker Bokmässan. Jag ska i alla fall höra efter.

Stora makters uppgång och fall. Tom Rachman. Utgiven 2013. På svenska av Weyler förlag 2014. Det snygga omslaget är gjort av Elsa Wohlfahrt Larsson. Det var mitt första kryss i sommarläsningsbingot.

Kvinnan som gick till sängs ett år av Sue Townsend.

sue_svartvit[1]Sommarens impulslån på biblioteket visade sig vara makalöst rolig, välskriven och skruvad. Lägg till att boken klassas som en feelgood och att den utan tvekan är den är den roligaste bok jag läst på flera år.

Eva visste redan innan hon gifte sig med Brian att det var alldeles fel, ändå gjorde hon det. Hon blev mor till tvillingar och livet fortsatte rulla på. När tvillingarna flyttar hemifrån behöver hon inte härda ut och låtsas längre, hon går till sängs och stannar där ett år. Ett mycket händelserikt år för hennes närstående, vilket Townsend skildrar på knivskarp prosa.

Jag måste ju fråga mig hur jag kunnat missa hela Sue Townsends författarskap?  Townsend som dog 68 år gammal tidigare i år var älskad för sina böcker om Adrian Mole, men har även skrivit annat. Visst har jag hört talas om henne, men har som sagt inte läst en enda rad.

En makalöst rolig bok således, men någonting bubblar under ytan. Den lätt flytande texten är skriven av någon som levt i denna världen ett tag, någon som känner sorg och pessimism över människans totala självupptagenhet. Någon som precis som huvudkaraktären Eva söker efter äkta godhet. Under läsningen kommer det plötsligt över mig att trots att jag skrattar mig hes, också läser en mörk satir över vår samtid. Fast vet ni, jag är ju en sån´ som ibland har svårt att skratta åt Patsy och Edina i ” Helt Hysteriskt” bara för att jag sympatiserar så med Edinas dotter Saffrons öde att ha en kvinna som Edina till mor. Så  strunta i mig och läs!

För jag lovar att ni kommer att skratta och bland annat  läsa den roligaste begravningsakts-skildring som någonsin nedtecknats i ett ordbehandlingsprogram.

Kvinnan som gick till sängs ett år är mycket förtjänstfull översatt från engelskan av Pia Printz, utgiven av Printz Publishing 2013.

När vi talar om Oceanen vid vägens slut

Vi samtalar om Oceanen vid vägens slut. Jag är tveksam. Eller ännu tydligare: Vid ett tillfälle i boken tog det bara tvärstopp och jag tappade alldeles lusten att läsa vidare. (Men jag gör det)

Berättelsen börjar med att en man begravt någon kär. Istället för att ta raka vägen hem åker han till de områden där han bodde som barn. Väl där väcks minnen om några dagar när han var sju då vuxenvärlden var en främmande och rätt otäck plats. Under dessa dagar träffar pojken Lettie som bor på en gård med sin mamma och mormor. Lettie och hennes familj har alltid bott där,  ända sedan de kom över oceanen, ankdammen på baksidan av gården, och de besitter någon typ av magiska krafter. När pojken följer med Lettie ut i naturen bakom gården börjar en kedja av konstiga saker inträffa.

Du: Det som är intressant med boken är hur pojken reagerar på det som sker. Han accepterar att det händer otäcka, egentligen både magiska och ”normala”, saker kring honom. Inte så att han blir apatisk utan mer att han tänker att så här fungerar världen och jag måste bara lösa problemet ofta utan att blanda in vuxna, i alla fall inte föräldrarna för man vet aldrig hur de kommer reagera.

Jag: Jag tycker just det blir så otäckt. Den lilla pojken ska klara sig och klara sig undan till exempel Ursula och han kan inte lita på sin syster och mamman skulle inte tro honom.

Du: Att världen som allt sker i är ganska liten, ungefär så stor som världen är för en sjuårig pojke, och att allt sker under relativt kort tid tycker jag är en styrka då den världen samtidigt kan sträcka ut sig både i rum och tid tack vare det magiska. Boken i sig är inte särskilt lång, 218sidor, och den gick fort att ta sig igenom då den hade ett bra driv i sig.

Jag: Min läsning tvärstannar när naturfenomen är onda. När dimman är något annat än dimman. Hjärnan kan inte ta in det.*  Men det var här på sidan 54 som jag var på väg att ge upp.

Dess ansikte var trasigt och ögonen var stora hål i väven. Där bakom fanns inget alls, bara en grå mask av tältduk, större än det gick att föreställa sig, sliten och sönderriven ett rov för stormens kast och byar.

Så jag ändrade  förhållningssätt. Läste boken som en barndomsskildring. Då gick det bättre!

Du: Man kan säkert tolka de magiska händelserna som hur en liten pojken upplever och minns dessa dagar, för vem kan säga vad som egentligen hände. Men jag tycker bättre om att tänka att det som han minns faktiskt hände. Att magiska saker kan ske, att det man väljer att göra kan få konsekvenser men att det samtidigt inte måste vara de onaturliga sakerna som är de mest otäcka som kan ske ett litet barn.

Jag: Det låter så fint när du beskriver det. Kan jag publicera det?

Oceanen vid vägens slut. Neil Gaiman. Utgiven 2013. På svenska av Bonnier Carlsen 2013.

—–

* Jag läser Neverwhere nu, av samma författare. Dimman är inte alltid dimma. Men jag och min hjärna älskar det! #förändring

Freudland av Mattias Leivinger

lr_freudland1900-talets psykologi-giganter som karaktärer i en fantasyroman? Jag blev väldigt full i skratt och jättesugen på att läsa. Romanens huvudperson är Freud och i viss mån Jung. Jag är inte särskilt beläst inom fantasygenren, men för mig är Freudhall en klassisk fantasyroman. En magisk värld med gäckande natur, okända fiender, kampen mellan oliktänkande och inte minst kampen för överlevnad och makt.

Freud är en sympatisk huvudperson, jag gillar även Jung som har blivit krigaren i berättelsen. Jag har mindre till övers för behavioristen Skinner som  förvisso är den mest underhållande karaktären men också den mest osympatiske i sin totala självuppfyllelse och maktfullkomlighet. Kanske man inte ska skratta så gott åt honom som jag gör, men han är oerhört roligt tecknad med sin övertygelse att hans teori om det sociala arvet är allena rådande. (Om ni inte känner till den riktige Skinners arbete kan det vara kul att googla.)

Inom Freud finns en sökare men få är de insikter han finner. Hans betraktande av människan leder istället till bestörtning och sorg inför högmod och grymhet. Klassisk fantasy alltså, men med klara blinkningar till psykologi. Freud sitter bredvid en utmattad kämpe vilken lättar sitt hjärta genom att berätta om sina drömmar medan Freud tyst lyssnar och antecknar. Det finns en dynamisk trio, kognitologer som nogsamt redogör för tanke, känsla och beteende, maktgalna behaviorister och svårtolkade psykodynamiker. I dialogerna nämns åtgärdsplaner och evidensbasering och i stridens hetta anklagar man varandra för att vara allmän-aggressiva men även för mindlessnessiferade hovnarrar.

Förmodligen har jag deltagit i ett par personalutvecklings-program för mycket. Jag tycker nämligen det är underbart roligt då en karaktär i en fantasyroman talar om att ge feedback. Eftersom det varit en sommar med begynnande valrörelse, småler jag även i mjugg när Freud tillägnar sig nedanstående insikt:

De här pratmakarna vet ingenting om de stora frågorna. De bara gissar sig fram precis som jag själv.

 

Det är faktiskt otroligt att hur väl psykologi och fantasy gifter sig i en roman!

 

Freudland är utgiven på Hoi Förlag 2014.