Ofri jord börjar då en äldre kvinna, Dot, dör hastigt i sitt hem. Här i den enskilt belägna stugan har hon bott tillsammans med sina barn, de drygt femtioåriga tvillingarna Jeanie och Julius. De har levt enkelt, odlat grönsaker och hållit höns. Julius gör enklare byggjobb ute på bygden. Jeanies hjärtsjukdom har hållit henne borta från skolan och hon kan inte läsa eller skriva. När Dot dör uppdagas en lång rad problem. Inga pengar finns, bara skulder. Hur ska syskonen ska klara livhanken nu? Ganska snart blir de också brutalt fråntagna huset.
Romanen blir ett porträtt av tvillingarna Jeanie och Julius. De är komplexa karaktärer. När de bit för bit får veta hur de ligger till med allt det som mamman berättat för dem, det som varit sanningen och riktningen för dem, raseras deras värld. Ändå ger de inte upp. Framför allt Jeanie hanterar allt de utsätts för med lika delar ilska och stolthet. Berättelsen är osentimental när den pendlar mellan misär och hopp. Och in i det sista vet man inte hur det ska sluta. Det tycker jag mycket om.
Samtidigt finns så många frågor jag inte förstår. Varför gjorde mamman som hon gjorde är väl den första, största. Varför ett kuvert med pengar samtidigt som elräkningen inte är betald? Varför berättade inte mammans väninna tidigt för tvillingarna hur det låg till? Varför håller alla inne med sanningen hela tiden? Jag skulle kunna rada upp fråga efter fråga och de förtar lite av trovärdigheten i den i övrigt intressanta och läsvärda berättelsen.
Med det sagt är det ändå en bok att sträckläsa, mycket att tänka på och gärna diskutera. Jeanie och Julius glömmer man inte i första taget.
Ofri jord. Claire Fuller. Utgiven 2021, på svenska hos Lind&Co 2023 i översättning av Ylva Stålmarck.
