Kategori: Recensioner

Publicerat

Den bästa dagen är en dag av törst

Karin Boye tycker jag om för hennes dikter. Jag har någon gång under gymnasietiden läst Kallocain och minns den som hård och kall. Det är inte många saker jag annars vet om henne. Jo, hon har bott  i Huddinge, i villa Björkebo som nu är riven. Jag har inget större biografiskt intresse för författare. En handfull kanske (och då är jag intresserad in absurdum i gengäld. Det går på ett ut).

I en recension av romanen Den bästa dagen är en dag av törst i Uppsala Nya Tidning  skriver en Boye-forskare om några centrala missar eller felval i romanen. Jag kan förstå att om man är mycket kunnig i ett ämne eller en författare störs man säkert av det. Men jag märker inte sådant.

För läser jag om Karin Boye när jag läser om Karin Boye i romanen? Egentligen inte. För mig kunde det här vara en helt igenom fiktiv person. Jag blir inte mer intresserad för att romanen baseras på, eller litterärt fantiserar om, Boyes liv. För mig handlar det om en författare som besöker Berlin, en lyckad tidsskildring och inkännande stämning, skildring av lust som ska tuktas och kärleken som ändå vill ut. Det tillsammans med den vackra språkhanteringen gör romanen till en fin läsning. Och det tackar jag Jessica Kolterjahn för.

Den bästa dagen är en dag av törst. Jessica Kolterjahn. Utgiven av Forum förlag 2013.

Publicerat

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Först hade jag sjukt höga förväntningar. Först = tiden fram till 20-årsdagen. Vi pratar inte lite extrahögt över normalt utan just S-J-U-K-T höga förväntningar. På allt och på alla. Uppfyllelsen var sådär och besvikelsen frekvent. Dagböckerna sammanfattas i ett fan-fan-fan.

Sen bestämde jag mig för att göra som Emanuel Kent Sjögren: Ha mycket låga förväntningar istället. Det är en bra tanke, för man slipper möjligen att bli besviken eftersom allt ändå blir bättre/roligare/intressantare.  Å andra sidan är livet utan förväntningar snarlikt liknöjdhet och tristess. Så då slutade jag med det.

När Alla Mina Barn kom visste jag inte vilka förväntningar jag skulle ha alls eftersom AMB är totalt oförutsägbara. Tänkte jag mig så blev det si och tänkte jag si blev det så. Så då tänkte jag: hurra, vi får se hur det blir! Det är nog det bästa förväntningsläget. Jag tackar AMB för den insikten också.

Emanuel är huvudperson i Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Han står med ena benet i barndomen med sin samling tomma deodorantburkar, och det andra benet i ungdomstiden. Han vill ha förändring och vara någon annan än ena halvan av  Tore&Emanuel. Tore är hans bästa kompis, eller snarare hans enda kompis . Hur trist är inte det? En dag dyker Tore inte upp i skolan. Bästa läget att positionera om sig och bli någon annan, tänker Emanuel. Han börjar hänga med Ammis och den spännande Bianchi och han pratar ärligt talat en hel del skit om sin kompis. Och bra känns det inte.

Då skäms jag över mig själv, över Tore och över hela mänskligheten som ingår i det här hopplösa sociala spelet och blir livrädd för att Bianchi ska se igenom mig.

Snart visar det sig att skälet att Tore inte dykt upp i skolan är för att hans pappa dött och allting skruvas lite hårdare. Vill Emanuel vara bästis med Tore eller vad är deras vänskap värd? Och hur gör man för att bli någon annan utan att förlora sig själv?

En bok med driv, humor och sarkasm som är rolig att läsa. Emanuel är en kille att gilla och önska lycka till. Jag vill säga till honom att skita i de låga förväntningarna och adoptera insikten jag fick från AMB. Det blir i alla fall aldrig som man tänkt sig. Tack och lov.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar. Åsa Asptjärn. Utgiven av Bonnier Carlsen 2014.

Publicerat

Sorgens förvirring

Du vill inte att jag skriver den här boken. Det har du sagt. Du har bett mig om det. Du hade tänkt på det hela kvällen, hela natten, du ville inte.

Så inleder dottern boken om sin far. Han var företagsledare i ett stort bolag, och dömdes för korruption efter en muta på fyra miljoner francs i syfte att komma över vattenmarknaden i en stad.  I samma veva som pappan avtjänar sitt straff blir modern sjuk och dör ganska snart. Kvar blir tystnad och förvirring.

Jag vet bara en sak: jag vill att min text ska nå dig, måtte vi inte komma oberörda ur detta.

För att försöka förstå skriver Laurence Tardieu sig fram till de förklaringar och de ord pappan aldrig gav. För, säger hon ”är det inte så att tystnaden i allt det är mer skrämmande än vilken som helst bekännelse?” Pappan hade i alla år varit en ledstjärna, en förebild, den man som stöttat Laurence i besluten hon fattade. Oavsett. Hur skulle hon kunna förhålla sig till honom nu? Vad blir han nu?

Tankarna vindlar, i bland fragmentariskt. Hennes kärlek och ilska är tydlig och förståelig och ofta är det allmängiltiga och viktiga frågor som förs fram.  Ändå blir det stundtals för privat. Jag får kliva in i dagboksanteckningar som inte blir angelägna. Då bläddrar jag snabbt vidare.  För det är så mycket som är vackert i boken. Språket (vilken översättning!) , tilltalet, kärleken. Och pappret!

Sorgens förvirring. Laurence Tardieu. Utgiven 2011. På svenska av Oppenheims förlag 2013.

____

Laurence Tardieus förra bok (på svenska)  Eftersom ingenting varar är en av mina bästa böcker. Ever.

Publicerat

I livbåten fanns från början 39 personer

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Årets första bokfrukost ägnades åt Charlotte Rogans Livbåten. Boken har beskrivits som spänningsroman eller en psykologisk thriller. En klaustrofobisk bladvändare tyckte några av oss, medan andra invände att den avmätta, iakttagande texten knappast fick dem att leva sig in i dramat. Dock är vi alla överens om att texten är sparsmakad på ett sätt som väcker funderingar, vilket gör ”Livbåten” till en lysande bokcirkelbok.

För vi undrar alla vem är hon egentligen är, bokens unga berättare Grace?  Vad väljer hon att berätta för oss och vad utelämnar hon? Är hon en kall manipulatör som ljuger medvetet och överlagt? Eller är hon bara en ung kvinna med stark överlevnadsinstinkt som år 1914 råkade var med vid atlantångaren Empress Alexandras förlisning?

I det inledande kapitlet får vi veta att Grace är en av de överlevande från livbåt nummer 14, men också att hon är anklagad för mord. Hon skriver på uppdrag av sina advokater, vilka tror att en skriftlig redogörelse för omständigheterna i livbåten ökar hennes chanser till friande dom.

Vi frågade oss hur vi själva skulle reagera i samma situation? Skulle vi vara beredda att dö för att någon annan skulle få leva? Skulle vi sakta ge upp eller skulle vi härda ut? Skulle vi kunna att rå fisk, dricka saltvatten eller rent av förfalla till kannibalism? Kan någon överhuvudtaget på förhand föreställa sig hur hen kommer att reagera eller agera i en leva eller dö situation?

Det enda vi säkert kan enas om är att Grace var en överlevare…

Livbåten är amerikanska Charlotte Rogans debutroman. Hon var över 50 när hon debuterade häromåret efter att har skrivit i över 25 år. Hennes författardrömmar var en väl bevarad hemlighet. Under en period då hennes trillingar! var små, anlitade hon barnvakt för att kunna skriva. Hon tog bilen, körde runt kvarteret, smög in i garaget för att göra om samma manöver då det var dags för barnvakten att gå hem. Det där sistnämnda med barnvakten och garaget gör mig extra glad för att hon slutligen blev publicerad.

Livbåten. Charlotte Rogan. Utgiven 2013. På svenska av Bookmark förlag samma år