Kategori: Recensioner

Publicerat

9-12

ljus14Åldersnonchalant läsning, skriver läsambassadör Johanna Lindbäck, från någon av sina utposter. Åldersnonchalant läsning som betyder att skitsamma vad förlaget har kategoriserat in en bok i för åldersfålla – man läser ändå. Det är längesen jag sa att jag inte läste ungdomsböcker. .(Just nu läser jag den till Augustpriset nominerade Lex bok. )

Läser böcker som förlagen fållar in i 12 – 15 eller 15+,  gör jag stundtals och ofta med god behållning. Men 9 – 12-kategorin har visat sig vara en intressant kategori också. Här är huvudpersonerna på väg in i tonårsbubblan, men har ännu inte blivit tonåringar. Vägen in dit gick via en bokhora-podd där (om jag inte minns fel) Clarisa Rolandi-Ronge  från Flaskposten rekommenderade En nyckel, en gåta och fyra brev av Rebecca Stead. Nu i fin pocketutgåva (Jag själv lånade den på Kulturhusets barnbibblo och gick till allas fasa in där med S-K-O-R, jamen förlåt!) En spännande bok med olika tidsplan och 70-talets New York. Huvudpersonen Miranda är i 12-årsåldern om jag inte minns fel och med ett ben in i tonåren, men inte tonåring.

En annan spännande bok är Tredje tecknet av Ingelin Angerborn där Olivia märker att någon osynligt är inne i hennes rum. Vem är det? Magisk realism och spänning.

Utan mystik men full av vardagens dramatik är Lite ihop av Johanna Lindbäck. Majken plötsligt känner att hon och bästisen inte längre klickar som förr? När kompisen börjar intressera sig för killar försöker sig Majken på samma sak, genom att köra projektet lite ihop tillsammans med den nyinflyttade Ivan. Med driv och träffsäkra dialoger, på Lindbäckst vis, och jag sträckläser boken.

Så dagens (vidarebefordrade) tips alltså: Läs åldersnonchalant!

_ _ _ _

Det här är mitt inlägg i julkalenderbloggstafett arrangerad av Sofies bokblogg. Nästa blogg att skriva är Book Twin

Publicerat

NW

Jag sitter på Göteborgs central. Som vanligt är jag ute i god tid och slår mig ner på en bänk och väntar på tåget. Folk går fram och tillbaka, pratar om jobb och middagsmaten, om barnen och vad de ska göra nästa vecka. Jag hör fragment av samtal och jag pusslar ihop till helheter. Eller struntar i. När tåget kommer kliver jag ombord och släpper bruset bakom mig.

Den bilden tänker jag på när jag läser Zadie Smiths NW. Eller snarare när jag slutar läsa NW. För på samma sätt som jag klev på tåget därnere i Göteborg och lämnade stationsbruset bakom mig kliver jag ur romanen på sidan 130. Jag bara stannar efter:

Han fick en impuls att slita upp det urblåsta fönstret, igentejpat med kartong och maskeringstejp.

DSC00047Jag tänker att det inte är någon idé. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan!  Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?

Jag ringer Liv som läst romanen och tycker mycket om.

– Det här är en så god kombination av bra intrig och bra språk, säger hon. Alla de där människorna som man aldrig läser om i dagstidningarna, de man aldrig ser, de ryms i den här romanen. Det är vilka som helst. Men ändå unika röster. Ser du inte hur författaren låter sina karaktärer spegla sig i varandra för att göra dem ännu lite tydligare? Nathalie har gjort sin klassresa. Hon har lämnat det som Leah ännu står kvar i, och vill spegla sig i Leah för att se vad hon själv inte längre är. Kanske blir Leah också en trygghet eftersom de alltid känt varandra, även om skillnaden i status har förändrats. Leahs vänskap grundar sig inte i Natalies nya livstil, det kan hon vila i.

Jag bläddrar i boken och letar rätt på Natalie igen.

Hornsey Lane. Sa Natalie Blake. Det var hit jag var på väg

– Det jag tycker om är att Zadie Smith låter alla personer vara självständiga människor, fortsätter Liv. Det finns inget fördömande här. Inget moraliserande. Oavsett vad de har gjort eller vad de gör.

– Jag tycker om språket, svarar jag och tar mig tillbaka till sidan 130. Det gör jag verkligen. Och strukturen. Det är ett upplägg som kräver något tillbaka av sin läsare.

Vi fortsätter att prata om status, klass och etnicitet – allt det som en stad har att handskas med och som romanen gestaltar.

Och jag läser vidare. Kliver ut där bland rösterna igen och hör allt så mycket klarare. Urskiljer resonemang, fogar samman fragment. När jag till sist slår igen boken tänker jag mig att allt bara fortsätter där i NW. Oavsett mig.

NW. Zadie Smith. Utgiven 2012. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

Publicerat

Franska barn kastar inte mat

I en ny bok påstås det att franska barn inte kastar mat, sover hela nätterna, inte gnäller och väntar snällt på sin tur och avbryter inte vuxna. Vilken mirakelmetod ska man använda för att få såna barn, tänker jag förtvivlat när jag trilskas med vinterkläderna den här kalla novembermorgonen med minusgrader.

Jag har fått möjligheten att läsa Pamela Druckermans bok Franska barn kastar inte mat och hade såklart höga förväntningar men tyvärr blev jag besviken. Pamela är amerikanskan som invandrat till Frankrike och som upptäcker stora skillnader i fransk vs amerikansk barnuppfostran. Druckerman menar mellan raderan att amerikanska barn är bortklemade och bortskämda jämfört med franska barn där det ställs hårdare krav. En del tveksamma metoder beskrivs som ”PAUS” som förespråkar att man ska låta barnen skrika, inte helt olik den omdiskuterade 5-minutersmetoden eller att barn förväntas acceptera vad vuxna säger utan förklaringar.

Såna barn vill jag faktiskt inte ha. Jag tror på att barn också är människor och att skrik och gnäll är ett uttryck för något som är min uppgift att tolka och ta reda på. Ökad vilja till självständighet, önskad trygghet. Det betyder inte att jag måste svara barnet i samma sekund eller plocka upp vid minsta pip. Jag vill att mina barn ska vara idérika och fantasifulla och förklarar istället med ord varför bordsskick och att sova bra är viktigt än att skrämma dem till det.

Dessutom är de flesta barnläkare i Sverige överens om att CIO-metoder (Cry it out-metoder) inte bör rekommenderas och Svenska barnläkarföreningen har offentligt gått ut och varnat för bland annat Anna Wahlgrens metoder.

Nu är de metoder som beskrivs i boken om de franska föräldrarna inte lika hårda men Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i sydvästra Skåne, säger till DN och Aftonbladet 2009 angående metoder att ignorera barns signaler:
– Jag tycker det vittnar om att man stödjer föräldrarna att bortse från sin naturliga hållning att lyssna på barnets signaler och vara inkännande.

Det som boken dessutom inte fokuserar så mycket på är att 70% av föräldrarna slår sina barn – så där kanske vi har den egentliga orsaken till varför barnen i Frankrike inte kastar mat.

Jag rekommenderar istället Martin Forsters bok Fem gånger mer kärlek!

Publicerat

Bumbum

bildDet är något visst med gosedjur i barnböcker (och i verkligheten). I flera böcker möter jag nu Bumbum som är ute på olika äventyr.  Sådana som är lagom för mycket små barn. Den där snögumman som försvann, vad hände egentligen? Eller när pappa åker kälke alldeles för snabbt!

Jag njuter av fotografierna. Många detaljer att titta på och prata om. (Och ja, jag vill vara under fotograferingen i kommande böcker! Hur får man Bumbum att göra som man vill?) Texterna är korta och jag läser med min högläsningsröst, den som är så alldeles särskilt bra.

Bumbum bygger en snögumma. Ann-Christine Magnusson. Utgiven på Olika förlag 2013.

–