Kategori: Recensioner

Publicerat

Jag cyklar och läser: När vi möts igen

Jag läser väldigt gärna utomhus. I korgen på cykelns pakethållare lägger jag, allt beroende på årstid, en hap, vilket är en stor mysig sjal från Shetland, ett sittunderlag, ganska fult och möjligen, typ nästan aldrig, ett äpple. Och så en bok.

Boken jag tar med på dagens utflykt är När vi möts igen av Emma Straub. Titeln beskriver förvisso vad boken handlar om, en kvinna som på sin födelsedag återigen möter sin pappa, men den låter så romantisk, eller? Det är onödigt eftersom boken inte är det och kanske skrämmer bort somliga läsare. Och det är synd för det här är verkligen en bra bok!

Cykelturen har jag gjort många gånger förut. Årstaviken runt, alltså. Den har både stadsmiljö och vild natur, många vackra platser – och är förvånansvärt kuperad, tänker jag när jag flåsar med cykeln upp för ännu en backe.

Jag tror jag är på södra sidans högsta punkt när jag stannar för att läsa. Där finns en bänk med en vacker utsikt över vattnet och jag ber om ursäkt att jag inte bevisar detta med en bild! Några kapitel senare tittar jag upp igen och funderar: Vad skulle jag göra om jag vaknade upp en morgon i min barndoms säng och det är min sextonde födelsedag? Tanken är inte ny. Har man läst en time travelling-roman har man definitivt funderat på saken, om än kanske inte på så precis exakt dag. Det händer huvudpersonen Alice och även om hon helt naturligt först reagerar som om hon blivit galen kommer hon hantera situationen och inse vad som händer. Hennes liv är väl sådär, tycker hon eftertänksamt på när hon fyller fyrtio. Lite småtrist och många saker som inte blivit av. Vad hade hänt om jag sagt ja och inte nej? Gått dit och inte hit? Bytt jobb och inte stannat kvar. Så när Alice gång på gång får vakna upp till en ny födelsedag får hon kliva in i alla de olika möjliga världar som kanske skulle ha uppenbarat sig om valen gjorts annorlunda. Och vid varje givet tillfälle får hon också träffa sin pappa, och fördjupa relationen med honom.

Jag slår ihop boken och sätter mig på cykeln igen. Nerförsbacke ända fram till Liljeholmen i princip. Vid kajen är det svinkallt och blåsigt. Så jag trampar mig vidare. Nästa stopp blir på andra sidan viken, nere vid vattnet där vinden är betydligt lugnare. Oavsett tid på dygnet är det alltid mycket folk på den här sidan. Inga problem att koncentrera sig för läsning ändå.

Alice kan det mesta om tidsresor. För till saken hör att hennes pappa skrev en fantastisk bok om just tidsresor som sedan blev tv-serie. Så när hon frågar sig om det handlar om maskhål, loopar, om det är som Peggy Sue eller Tillbaka till framtiden är hon inte ute och cyklar.

Trots att time traveling som fenomen inte är nytt i berättelser experimenterar Straub med det i sin bok. Vändningarna är överraskande vilket gör boken oförutsägbar, väldigt viktigt. Och trots att Alice prövar på alla olika möjliga universum så väljer hon till sist att landa i något som inte just är något happy end. Det gillar jag också.

Så, när jag gör mitt sista lässtopp bestämmer jag rekommenderar den här boken till vem som helst egentligen. Till en pappa eller en dotter, till en som inte läser så mycket, till storläsaren som alltid letar efter något nytt och intressant. Min cykelrunda är förresten slut nu. Jag också.

När vi möts igen. Emma Straub. Utgiven 2022. PÅ svenska 2023 hos Bookmark i översättning av Cecilia Berglund Barklem.

Publicerat

Ett samtal om Sorl av Petter Sundkvist

På en bar i Amman träffas ett antal människor och berättar historier för varandra. De benämns aldrig vid namn utan kallas Piloten, Polisen, Honorärkonsuln och så vidare. Berättelsen startar 23.59 och kapitlet avslutas dramatiskt med att bartendern faller död ner. Läsaren backas sedan kapitel för kapitel tillbaka i tiden fram till en början, flera timmar tidigare. Det blir ett pussel att följa. Vilka är dessa personer, hur hänger de samman och varför dör bartendern?

Ann-Sofie. Den här boken kom som ett tips i Gokväll och jag blev väldigt nyfiken. Jag gillar när man experimenterar med tid i berättelser och baklänges-historier kan vara roligt. Men här är det något som går mig förbi faktiskt. När jag läst boken var jag rätt förvirrad, så då läste jag den en gång till men i kronologisk framåtrörelse. Jag blev helt enkelt inte klokare.

Maggan: Jag instämmer, jag tror egentligen att boken hade blivit mer fängslande om den berättas kronologiskt. Rätt kul karaktärer i en speciell miljö, man har ju läst om det här i internationella thrillers och sett i filmer hur människor med internationella uppdrag samlas på den här typen av barer och för de samtal som förs i boken.

Ann-Sofie: Det finns delar som jag tycker är intressanta, det är vissa av de här personernas berättelser. Men ramberättelsen, jag vet inte, känns den inte konstruerad?

Maggan: Jo tyvärr, tänker ( och nu är jag elak) att man måste ta till baklängesberättandet för att få den intressantare. Jag tror att författaren hade behövt jobba mer med texten. Och så undrar jag varför bartendern dog, blev han måhända så trött på gästernas pladder att han bara föll ihop?

Ann-Sofie. Skönt att inte du fattade heller. Ja, bokens titel hänger verkligen ihop med barpladdret. Jag tänkte att han tog gift? Språket är avskalat och kyligt. Men det hopar sig med formuleringar som nog tjänat på att tonas ner? ”Skarpa skott av ljus perforerar taket och turas om att trumma mot hans buskiga ögonbryn”, ”Mynningsflammor skjuter ut ur honorärkonsulns ögon.” eller ”Min mun är alldeles torr. Jag låter en klunk mineralvatten klä den i fukt”

Maggan: Hahaha, det är som om baren har ett eget språk, fast jag gillar ”mynningsflammorna” en kul omskrivning av ”fly förbannad”.

Publicerat

Bokfrukost om Verkliga brott av Denise Mina

Höstens tema för frukostbokklubben är färger och kanske fick vi töja lite på gränserna när vi valde den här romanen av vår älsklingsförfattare. Men grått Glasgow och grönt Skottland tycker vi räcker långt!

Utgångspunkten drar sannerligen igång historien . Anna som gärna lyssnar på spännande true crime-poddar får veta att en gammal bekant mördats i en båtolycka. Just som hon drar efter andan efter det beskedet meddelar hennes man, med resväskan i hand, att han tänker lämna henne eftersom han har en relation med Annas bästa vän. Vilken mardröm! Nu visar det sig dessutom att Annas bakgrund inte överensstämmer med den identitet hon lever med nu. Och när hon fångas på Twitter-bild blir hon utsatt för stor fara. Spänning till sista sidan.

Vad sa vi?

– Hon kan verkligen skriva, Denise Mina. Så välskriven och driven thriller.
– Det är bra att den utspelar sig långt härifrån. Många spänningsromaner är som att läsa fördjupningar av dagstidningarna. Man får bara ångest.
– Den har driv rätt igenom, ända till slutet. Vad säger man, bladvändare?
– Men hur kan Anna klara allt? Det är ju inte så att hon har gått någon agent-skola precis. Men hon kan slåss och avvärja knivdåd hur lätt som helst.
–Just som man tror att man fattat något händer något annat som gör att historien tar sig en helt ny vändning.
– Nja, jag är mer ljum faktiskt. Helt okej, men engagerade mig inte riktigt.
– Gick inte upplösningen lite väl snabbt?
– Hur kunde X vara typ maffiaboss OCH så korkad?
– Den är rolig också. Skruvad, oväntad. Man ser ju fram emot att läsa nästa bok om Anna.

Verkliga brott är utgiven på svenska hos Modernista i översättning av Boel Unnerstad. Nästa gång blir det Clarie Keegans Genom blå hagar.

Publicerat

Ett ord för blod av Faysa Idle, Daniel Fridell och Theodor Lundgren

En uppväxtskildring från dagens Sverige, från ett Sverige som de flesta svenskar inte vet existerar.  Rakt upp och ner utan en enda krusidull, berättar 25-åriga Faysa om sin uppväxt i en familj bördig från Somalia. Fadern lämnar familjen tidigt och modern arbetar hårt för att försörja Faysa och hennes syskon. Under bara några år utvecklas Stockholmsförorten Tensta där Faysa bor till ett laglöst land och när en av hennes bröder väljer den kriminella banan, får det konsekvenser för hela familjen. 

Det är en mörk och skoningslös skildring av Faysas liv från det hon är ganska liten. Nära vänner dör, en bror dör men hon tappar aldrig styrkan att gå vidare och kämpa för att skapa sig ett eget liv och en egen röst. Hon är som en eld som inte låter sig kvävas. Som liten läser hon Pippi Långstrump som tröst, senare skriver hon poesi och hon har skrivit den här boken som jag hoppas många ska läsa. Tyvärr är den mer än högaktuell och oändligt hjärtskärande. Så läs, bara läs!

Utgiven på Lind & Co 2023.