Kategori: Recensioner

Publicerat

Bildbok

loofJan Lööf tecknade sin första bilderbok 1966, läser jag i inledningen till den delikat förpackade Bildbok. Jag tror att jag själv mötte honom först i TV-serien Skrotnisse och hans vänner. Då på 80-talet när Alla Mina Barn var barn. Felix gillade jag också.

Men det finns andra böcker och figurer som jag inte är lika bekant med. Här är de,  hela konkarongen och jag kan bläddra i den här boken i timmar. Bilderna är helt fantastiska. Detaljrikedom är bara förnamnet. Det är dessutom roligt att läsa igenom Lööfs betraktelser och kommentarer till sin produktion. Vilken Lööf-figur är din favorit?.

Bildbok. Jan Lööf. Utgvien av Bonnier Carlsen 2013

Publicerat

Antarktis

Jag tänker: Packis. nyis. Issörja. Fast is. Hopskjuten is. Pannkaksis. Isvallar. Drivis. Isflak. Iskristaller. Kärnis. Ett fint regn av is. Rimfrost. Sno. Krasande, frasande snö, nysnö, snöyra, skare. Vad var det som var så farligt med isen? Jag älskar isen.

20130922-213308.jpgJag tänker: isbrytare, snö och is har en mycket stor del i min litterära intressesfär – det började med Fröken Smillas känsla för snö och slutar aldrig. Att denna höst få två isberättelser är obegripligt. Obegripligt och bra. En om Arktis. En om Antarktis. Jag blandar alltid ihop dem: vänta, Antarktis är det där pingvinerna är?

Som litteraturvetare ansöker Gertrude om ett forskningsanslag för att få resa till Antarktis – Sydpolen. Hon ska följa i Robert Scotts fotspår och läser hans dagböcker om den misslyckade expeditionen där han så snöpligt hanns före av Amundsen. Med på resan finns ungdomsvännen Jonathan och mycket snart förstår jag att han är det egentliga skälet till redan. Något hände för länge sen. Något som också måste göras upp nu.

Kort och gott. Den här romanen har allt det bästa en roman kan ha. Isen. Det äventyrliga och historiska uppdraget. Språket. När berättelsen om Scott och Amundsen glider från något dokumentärt in i samtalen med Gertrude är det så snyggt att jag faktiskt läser om meningarna gång på gång. Någon gång kom det en älskling som kanske borde stannat kvar i pennan men det är så är otroligt lätt att överse med det.

För det här en är perfekt roman för Ann-Sofie Lindholm. Tack för det. Tack!

Diamantdammet, de små frostsfärerna, disstråken, den suddiga gränsen mellan natt och gryning. Snön går i koboltblått, violett och blek- eller laxrosa och den tunna vassa luften smakar metall och bensin.

Antarktis. Josefin Holmström. Utgiven av Norstedts 2013

____

*Och känslan att jag fortfarande läser nästa is-bok. Bea Uusmas.

Publicerat

Hjärta av jazz

trio

Det var 40-talet som lockade mig till boken, det ska sägas. 40-talets Stockholm, musiksväng och människor. Och allt det får jag i Hjärta av jazz. Men också så mycket annat.

Alvar lämnar Björke i Värmland för Stockholm där på tidigt 40-talet. Han åker för swingen, säger han och redan på tåget möter han orkesterledaren Ehrling som ger honom den magiska adressen till jazzen. Åsögatan 140. Jag går dit och tittar in genom porten. Försöker se om jag kan hitta trappan ner och järndörren.

Därinne syntes, när ögonen hade varit sig vid mörkret, himmelriket.

Inget himmelrike med trombonen, ståbasen och pianot. Portkoden håller mig utanför.

I romanens nutid finns Steffi med samma längtan efter musiken som Alvar. Av en slump möts de när hon går förbi Alvars vårdhem och hör hans skivspelare spela hennes idol – Povel Ramel. Alvar och Steffi börjar umgås. De lyssnar på musik, diskuterar och dissekerar och njuter av den. I Steffis skola är hon så mobbad och påhoppad att det är helt galet. Vägen till den där gymnasieskolan i Stockholm är utvägen, vägen, alternativet. Jag hoppas att den skolan också blir himmelriket.

Det är i nutiden Alvar berättar för Steffi om sin ungdom och övergångarna är eleganta och rytmiska.

”Bara lite.”
”Det var nittonhundrafyrtiotre och jag hade tränat ett dygn i sträck”

Det var nittonhundrafyrtiotre och Alvar hade tränat ett dygn i sträck.

Jag flyter fram och tillbaka mellan då och nu och mot slutet av romanen blir mitt lästempo lågt. För ni vet hur det är när man har 30 sidor kvar och man läser sakta sakta för att det känns så jobbigt att boken snart tar slut. I den här romanen vill jag vara kvar. Men sista sidan kommer obönhörligen.  Jag får ta Povel till hjälp för att tona ut…

Hjärta av jazz. Sara Lövestam. Utgiven av Piratförlaget 2013.

Publicerat

Krokodilernas gula ögon

DUMY_Krokdilens-guaSE_6380Jag gillar franska böcker. Det gör inget om dialogen är styltig och skriftspråklig. Jag låtsas kort och gott att det är franska och mitt huvud ställer om texten till en vacker och melodiös prosodi. Så också i Krokodilernas gula ögon och det var tur det för annars hade jag inte orkat alla hundratals sidor faktiskt. Var är redaktören? undrar jag stundtals och plockar fram den tjocka tuschpennan och drar svarta streck över sådant som är onödigt och pladdrigt.

Två systrar i Paris. Joséphine lämnas i början av boken av sin man Antoine. Hon är inte alltför ledsen eftersom maken varit rätt trist och håglös sedan han blev av med sitt jobb för nåt år sedan. De två döttrarna reagerar olika. Lillflickan Zoé blir ledsen men storasyster Hortense lägger all skuld på mamma och beter sig som ett litet fjortonårigt svin. (Just i hennes repliker kommer min hjärnas prosodiöversättning extra väl till pass). Josephines syster Iris lever mer fashionabelt med sin man men ryktet går att han har en annan. Inte då, säger Iris.

Vad ska man sysselsätta sig med om man inte jobbar? Iris vill skriva en bok, men saken är den att hon faktiskt inte kan skriva. Det kan däremot Joséphine och ett avtal upprättas där J skriver och I tar åt sig äran. Lägg till ytterligare mustiga och oväntade familjekonflikter så har ni romanen i ett nötskal.

Romanen är den första i en trilogi om Joséphine. Nästa roman är minst lika lång vilket oroar mig. Mycket. Men okej, vi kör. Med tuschpennan beredd.

Krokodilernas gula ögon. Katherine Pancol. Utgiven 2006. På svenska av Bazar förlag 2012. Notera det snygga omslaget.