Jag gillar Landala i Göteborg. Den finaste bokhandeln, landshövdingehusen och utsikten från en övervåning över resten av stan. På 80-talet var där kanske annorlunda.
Höghusen kryllar av barn. På kvällarna samlas många av oss på Landala Torg. Det händer inte mycket där, frukt- och grönsaksstånden har sedan länge packats ihop och körts bort för att återvända när solen går upp.
Dit flyttar Adam med föräldrarna. Här ska de leva ett solidariskt liv, alla präglade av 70-talsåren i Chile. Mamma är ömsint och varm men pappa, vad är det med pappa? Han lever sina dagar på balkongen eller vandrar kring i lägenheten utan att tala med någon. Få hälsar på, annat än grannparet.
Allt i lägenheten är brunt: soffan, sängen, katten. Det luktar blodpudding. Jag står bland soppåsar och tidningar och glasflaskor och vågar knappt röra mig ur fläcken. Jag gör det för din skull, mamma. Jag tror att du vet det. Men du säger ingenting, all din energi går åt till pappa. Han vet nog inte ens om att jag är här.
Men allt ska ändras i en tragisk olycka. Adam blir tonåring i sitt Landala, och berättelsen blir långt mer än en vanlig uppväxtskildring. Vem är jag? Den stora viktiga frågan ställs på sin spets. Det här blir en roman som är gripande och berörande och alla andra ord som går att använda när hjärtat kramas åt och strupen snörs samman.
God natt, oktober. Valle Wigers. Utgiven av Xpublishing 2013
Andra som skrivit är Och dagarna går och Enligt O
Tills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.
Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation. Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.
Flygvärdinnan räcker mig DN. På platsen 7B är det svårt att läsa utan att göra intrång på grannarnas utrymme, men hon visar mig snabbt hur jag ska vika tidningen för att den inte ska bre ut sig. På kultursidorna hittar jag ännu en hyllande text om Therése Söderlinds senaste roman. Jag tänker att det måste kännas fantastiskt att kallas Sveriges nya berättare och att jämföras med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman. Prestationsångestfyllt med oro för att inte leva upp till förväntningarna, men fantastiskt.