Maria, själabarn. Två gånger född. Först av sin mor Anna Teresa Listru som adopterar bort Maria då pengarna tryter. Sen av sin själamor Tzia Bonaria som tar om hand. Uppväxten i den lilla byn på Sardinien är kärleksfull och god. Maria får göra något så ovanligt som att gå i skolan, år efter år. När hon ibland kommer till Anna Teresa för att hjälpa till med bak eller matlagning delar hon frikostigt med sig av sina kunskaper. Den gamla familjen tar inte tacksamt mot, men Maria berättar ändå.
Men Tzia Bonaria har en hemlighet. Om nätterna när Maria sover går kvinnan ut till de behövande och ger dem hjälp att dö. De sjuka, orkeslösa som inte vill leva, inte kan mer. Hon ger dem den sista lilla stöten över gränsen. För att själen ska lämna kroppen. Från en medmänniska till en annan. Också det en gåva av kärlek. Jag tycker det är vackert.
Maria skulle inte hålla med mig. När den unga grannpojken dör förstår hon hur allt lägger till och ställer sin själamor till svars. Ingen ska leka gud, säger hon upprört. I ilska lämnar Maria ön. I byn sladdras det och skvallras och pratas som vanligt. Knappast för evigt, knappast för evigt. Och de får rätt. Maria kommer tillbaka för att försöka hjälpa sin själamor vid hennes dödsbädd. Men på sitt sätt.
Själamakerskan. Michela Murgi. Utgiven av Brombergs 2012.
En promenad kanske? På eftermiddagen för att få lite frisk luft. Lägenheten i Lund är så instängd, nästan dammig och tungandad. Bakom dörrarna till sovrummet ligger Mam kvar och kvider. För vad, vem kan veta? Så, tack snälla pappa för att du tar ut din dotter Marta på promenaderna så att alla kan andas.
Vi är i Edinburgh och Miss Brodie är lärare på flickskolan Marcia Blaine. Det här är år nittonhundratrettiosex. Ridderlighetens tid är förbi. Miss Brodie vill att flickorna ska lära sig helt andra saker än vad skolämnena ger. Hon lär sina flickor att konst är passion, religion står högt över naturvetenskapen och filosofin är livets luft. Hon förser dem med delikata berättelser från sin ungdom, om mannen hon älskade så hett men som dog i kriget. Hon vårdar och tuktar sin flickor som rosor men oroar sig för att de kom alltför sent i hennes omvårdnad.
Lätt att sträckläsa Kast med liten kniv är det. Två tidsplan. Då, när Jonas gick på högstadiet och hängde med de där sunkiga moppe-killarna. Nu, när Jonas är en vuxen gift man med egna barn. Till en början blir det två berättelser som inte har med varandra att göra, tycker jag. Jag ser den vuxne Jonas som en ängslig man som månar om att vara en bra pappa, en bra make, en bra människa. Hela tiden. Överallt. Varför är han så nervöst angelägen om det, tänker jag inte utan irritation.