Kategori: Recensioner

Publicerat

Boken om Joe

Jag gillar Jonathan Troppers stil. Här finns rappa dialoger, välformulerat  språk och drastiska vändningar. Han kan verkligen konsten att skriva en god och underhållande bok! Den första romanen jag läste var Konsten att tala med en änkling. Där imponerades jag av förmågan att beskriva sorg och sörjande på ett sätt som var hudlöst men aldrig sentimentalt. Nästa roman Sju jävligt svåra dagar gillade jag också men stördes en del av huvudpersonen Judds sätt att betrakta sin fru.

Boken om Joe handlar om Joe (!) som lämnade sin småstad med buller och bång, skriver en självbiografisk roman om sin uppväxt, där han överdriver fast bara lite, och får stor framgång och berömmelse. Utom i hemstaden då… När han återvänder efter sjutton år ligger pappa för döden och hemkomsten blir i stort sett en katastrof. Alla hatar honom. A-L-L-A. Bortsett från bästa kompisen som är svårt sjuk i Aids. Kanske Carly, ungdomskärleken, inte heller är så arg. Under årens lopp har man haft bokbål med Joes roman och nu ägnar sig stadens bokklubb åt att åka förbi Joes föräldrahem och slänga den där skitromanen på gräsmattan. Högen växer. Det finns mycket att klara upp och reda ut och när pappan dör blir Joe kvar.

Jag läser i ett svep och älskar Troppers sätt att skriva roligt och träffsäkert om och från det där mänskliga mörkret. Vad händer när när någon dör är ett bra och svårt tema att skriva om. Tropper gör det utmärkt.  Inte kladdigt och patetiskt utan skarpsynt och exakt. Och roligt. Gör om det den som kan.

Boken om Joe. Jonathan Tropper. Utgiven 2004. På svenska av Gilla förlag 2012.

Publicerat

Söndagstankar om Visby

Gatstenarna var hala i Visby, kan jag säga.  Men jag lyckades undvika att trilla omkull när jag ilade upp och ner för backarna. Jag bodde på Strandgatan och gjorde saker längre upp. Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på något fult i Visby. Husen är annorlunda och fina, maten är god och havet är vackert oavsett årstid. Det enda fula jag kommer på så här på rak arm är de offentliga toaletterna i hörnet Hästgatan-Adelsgatan. Men de är kanske fantastiska inuti!

Det är enkelt att äta gott i Visby. Staden måste vara en av de krogtätaste platserna om man räknar per capita. En ny krog var Wisby Hof. Trevlig personal och god mat från Österrike i stora portioner. Jag var också för första gången i Gotlands fornsal. Intressanta utställningar om ön. Men jag saknar sjöfarten. Ett litet rum handlade om den med informationen: Sjöfarten har alltid varit viktig för Gotland. Men var är båtmodellerna? Sjöhistorien?

Jag läste nästan en bok varje dag. Jag säger nästan för jag har en hundra sidor kvar i den mycket spännande Mörka platser av Gillian Flynn. Jag ger dem sina förtjänade reccar i veckan.

Dessutom läste jag en novell eller kortroman. Alter ego av Adam Hansson. Jag tycker verkligen om böcker om arbetsplatser och yrken. Måns Wadensjös Förlossningen, och Efter arbetsschema av Johan Jönsson till exempel. Jag ser också fram mot att läsa Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beisher. Reklambyrån är en arbetsplats som jag gillar att läsa om för Alla är väl intresserade av vad en reklambyrå sysslar med. Daniel, som säger så,  jobbar på en framgångsrik byrå och nu ska han sälja in ett nytt koncept till en ny kund som han bara måste vinna. När så det är dags för den viktiga dragningen visar det sig att kunden representeras av fd flickvän. Uppdraget går ofelbart till annan byrå. Det är bara att packa ihop och gå hem. Men snabbt fixar han ett nytt jobb. Jubel och klangspel. Och gissa på vilken byrå? Upplösningen är en klassisk novell-twist i sista meningen om än lite förutsägbart. Kul, snärtigt och välskrivet.

 

Publicerat

Söndagstankar om klassiker

Höstens bokfrukostklubb avslutas med ett riktig pangverk – Mästaren och Margarita. Jag läste den för tusen år sedan och har dimmiga minnen. Nu läser vi den i Excess-format och jag måste säga att det formatet är som gjort för att ligga i sängen att läsa. Enhandsgreppet = perfekt.

En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.

Läs den! Tills dess bjuder jag det fina anslaget till filmen. I romanen har Holly kortklippt hår i många olika färger, apropå Hepburns eleganta håruppsättningar.

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie 2012.

Publicerat

Jag ringer mina bröder

Och vi drar med fingrarna på det vackra omslaget. Blundar och känner de blå-vita bandens relief.

Sedan talar vi om  den essä som skrevs efter terrordådet i Stockhom stad 2010. Den essä som så skarpsynt och briljant beskriver rädslan för den andre. Vår förmåga att andrafiera det som avviker och skrämmer för att med skrank och barriärer förhindra intrång i vårt.

Vi läser boken och hör essäns mantra Jag ringer mina bröder mana oss fram över boksidorna. Under ett dygn glider berättaren Amor runt i svallvågorna av Dådet. Låt oss dra oss undan, ber han, för vi får strax skulden och det är bra om vi inte är där och tar den. Låt oss sticka ut istället, skriker han i nästa stund. För hur man än väljer finns skulden där att lägga på den Andre. Vem är skyldig egentligen? Du, jag eller han?

Allt det som sägs så bra i essän. I boken får så många fler röster ta plats och ge sin syn på saken. Andra berättelser och strålkastarljus sveper fram och vi blir inte lika förtjusta som vi ville bli. Essensen vattnas ur. Vi säger ord som blaskigt och okoncentrerat.

Och vi suckar kanske lite lite grann.

Jag ringer mina bröder. Jonas Hassen Khemiri. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012.