Kategori: Recensioner

Publicerat

Som om jag frågat

Jag var aldrig nån hejare på träslöjd. Det jag minns allra mest från alla lektioner var lärarens: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Och jag sandpapprade och sandpapprade på smörkniven eller ljusstaken eller vad det var. Kände med handen, nu kan det väl ändå inte.., men jodå: mmm, det känns hackigt, sandpappra lite till. Så i nian var det dags för spegelramen. Jag tänkte att nu jävlar ska det inte hacka någonstans. Jag filade och filade, sandpapprade och sandpapprade med allt tunnare varianter. Till sist visade jag fram mästerverket. Läraren drog med handen överallt, kände om igen, till och med blundade. Och så:

Bra, Ann-Sofie inte ett hack.
Ha!

En bloggy om träslöjd? Nej, om hack och sandpapper. För när jag läser Som om jag frågat tänker jag på att den berättartekniskt är helt utan hack. Mellan dialog, tankar, berättande delar och tillbakablickar lotsar författaren mig som läsare så elegant att jag är armkrok med John, huvudpersonen, hela tiden. Att vara hemma är en plåga och han tar hellre cykeln på en planlös tur för att slippa gå hem och lyssna på tystnaden.

Det kändes som att ta det första fria andetaget efter en hålla andan-tävling under vatten när jag klev ut på bron och stängde dörren bakom mig.

Nej, det är ingen som super. Ingen har någon psykisk störning. Inget våld eller övergrepp. Det här är läget när mamma och pappa inte längre pratar med varandra, när pappa sticker iväg på ovanliga ärenden, när mamma inte längre skrattar. Det läget. Och när bästa tjejkompisen blir ihop med bästa killkompisen och man är jävligt ensam. Det läget. Där berättartekniken är genomarbetad och utan hack, är berättelsen sannerligen som det där sandpappret. Det river och rispar när jag läser och jag ligger oavbrutet på gråthulkgränsen för att jag känner så starkt för alla inblandade. Jag kommer på mig med att hålla tummarna. Vill lägga armen runt Johns axlar och säga att det ordnar sig. Vill ge föräldrarna uppmuntrande tillrop: håll ut håll ut!

Och jag är glad att det till sist river i allt tunnare varianter. Att jag kan slå ihop boken och också få ta det där första fria andetaget. Det här är nog den bästa av Lindbäcks romaner. Hittills.

Som om jag frågat. Johanna Lindbäck. Utgiven 2012 av Rabén & Sjögren

Publicerat

Torsdagsänkorna

På mötet pågår diskussionen högt. Den ena falangen – de är få– vill att vi ska tydligt avgränsa våra hus och vår trädgård från omgivningen. Staket. Skyltar med Privat område. Den andra falangen – min – svarar: Kanske vi helt enkelt skulle flytta våra hus någon annanstans? Någonstans långt från Stockholm. Dit man måste ha bil för att komma och där vi kan omringa vårt hus med höga murar för att markera att vi är något annat än det som finns utanför? Mötet avslutas. Ingen konsensus uppnås.

Utanför Buenos Aires ligger ett sådant muromgärdat område. Inga likheter i övrigt med mina bostadshus. Här, i La Cascada som området i Argentina heter, bor de mer lyckade, de mer exklusiva, de som har behov av att skydda sig mot  fattigdom och våld. I husen lever kanske inte de lyckligaste familjerna, de sliter med sina problem som alla andra. Men det är i alla fall skönt att bo ombonat och tryggt. Eller som vakten säger när det är bråk utanför staden.

Ni behöver inte oroa er, vi är rustade, i La Cascada kommer de inte in.

Om torsdagarna träffas några av männen för en middag med kortspel hos Tano Scaglia. Den här torsdagen är som vilken torsdag som helst.  Bortsett från att tre av dem kommer att hittas döda i botten av Scaglias pool.

Det är inte dödandet som är centralt i den här berättelsen. Det är det som pågår bakom de stängda dörrarna i husen. Det välordnade samhället: Enade vi stå, söndrade vi falla. Högst intressant och spännande. Romanen har dessutom det där språket jag tycker om. Detaljrikt utan att bli bildspråkligt och pladdrigt. Exakthet utan att bli torftigt och fattigt. Om Claudia Piñeiro kan jag läsa att hon har skrivit många böcker på spanska. Jag är glad över översättningen. Hon kommer till bokmässan, förresten och jag ska försöka komma förbi och lyssna. Jag tror att hon är lika intressant som sin bok.

Torsdagsänkorna. Claudia Piñeiro. Utgiven 2005. På svenska av Leopard förlag 2012.

Publicerat

Alltings början

Saga börjar gymnasiet. Ganska snart ser hon att de tre intressanta åren i skolan kommer att bli något annat. De där lärarna. Det där systemet som går ut på att prångla ut, pracka på. Det är inte där hon kommer att utvecklas. Andra platser finns. Mammas feministiska bibliotek och hennes förhoppning och pushande att Saga ska ta för sig, bli en självständig kvinna som ställer krav och går sina egna vägar. Det är ett sätt. Ett annat är de politiska händelser som hela tiden pågår och reageras på och som påverkar, ställer till och ställer krav. Att forma sig. Att låta sig formas.

Och så Victor. Mannen som hon ser och letar efter och till sist väljer han henne och när han ringer går hon dit. Hon älskar. Inte han Men

Jag kommer aldrig ångra det jag gör med honom, men han kommer att ångra allt han gör med mig  – och allt han inte gör. Han kommer inte att minnas för han kommer att ångra sig och känna sig som ett svin och jag kommer inte ens att orka bry mig om det för det kommer bara att vara så självklart. Och han kommer ångra sig av andra anledningar också. Det är min profetia.

Karolina Ramqvist skriver oerhört bra. Det kyligt berättande skapar inte distans utan realism. Mitt i prick. Exakthet. Jag vill läsa mer om Saga. Hon som är så betraktande och samtidigt blasé. Hon som också är så smart och distanserad och modig. Inga raka spår. Men framåt.

Alltings början. Karolina Ramqvist. Utgiven av Norstedts 2012.

_____

Så här skrev jag om Flickvännen som jag också gillade. Mycket.

Publicerat

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Det är något visst med långa titlar. Och det är något visst med titlar som innehåller ordet besynnerliga. Ett underskattat ord. Det betyder mer än ”fint och säreget”, mer än ”rart och egendomligt”, mer än ”spännande och udda”. Kort och gott ordet är besynnerligt. Och användbart. Sida upp och sida ner i Svenska Akademiens OrdBok visar användbarheten av ordet samt dess långa historia.

Besynnerliga barn som de med mun i nacken, de som är så heliumlätta att de måste förankras, de som har eld och hetta ur handflatorna får sin plats på ett särskilt barnhem och vårdas ömt av miss Peregrine själv. Så var det för Abe Portman, farfar till Jakob. Men farfar Portman blev tvungen att lämna barnhemmet och återvände aldrig. Berättelserna om barnhemmet var viktiga sagor i Jakobs barndom men nu när han är äldre, och farfar blir allt gaggigare tappar han helt intresset för det. Och vem som helst kan faktiskt se att fotografierna på de besynnerliga barnen helt och hållet är fejk.

Men så dör farfar under våldsamma omständigheter. Jakob måste gå till en psykolog för att göra upp med det traumatiska. Psykologen stöttar honom ordentligt och när Jakob bestämmer sig för att söka upp det där barnhemmet får han bra support.

Det bästa med den här boken är inte de fantastiska fotografierna som illustrerar besynnerligheten. Inte heller den uppslukande berättelsen eller de besynnerliga barnen. Nej, det är att slutet som berättar att det måste komma en del två snart. Och den ser jag fram mot!

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Ransom Riggs. Utgiven 2011. På svenska av Rabén&Sjögren 2012.

____

Ransom Riggs kommer ut med en bok om besynnerliga fotografier snart. Talking pictures