Det här en klassisk frigörelseberättelse som tar sig absurda vägar. Flickan Fiona bor hemma hos mamma och pappa, arbetar som jurist och nu tycker pappa att det är hög tid att gifta sig. Pappa å sin sida arrangerar träffar med lämpliga unga män, ibland inkluderat killens släkt. Fiona å sin sida tycker att träffarna är förfärliga. Hon bestämmer sig för att ta sin egen oskuld för att göra upp med familjehedern. Nu upptäcker att hon saknar mödomshinna och blir djupt upprörd och bestämmer hon sig för att göra något åt saken. Mödomshinneplastik, kort och gott. Här träffar hon sin gamla skolkompis Sean, numera kirurg och berättar om sina problem med pappas ambitioner. Sean, han tänker alltid på andra, och han ställer såklart upp för Fiona. De lämpliga unga männen dör i egendomliga olyckor. Och inte bara de. Vackra brudar och andra som dyker upp i deras väg förintas effektivt. Fiona blir alltmer förtjust i de fantastiska aktiviteter som psykotiske Sean ägnar sig åt och ser helt nya vägar för att komma bort från pappas krav. Rohypnol är vägen till hennes frihet!
Jo, det är en helt absurd historia. Den återhållsamt cyniska och asexuella Fiona blir i sin avskalade stil alltmer galen och oberörd. Den har sina poänger den här romanen, inte minst titeln. Ändå tycker jag att den är rätt långtråkig. Hon frigör sig, okej men lite gäsp, jag lyckas inte riktigt engagera mig. Det otäcka blir aldrig riktigt otäckt, det roliga blir aldrig riktigt rolig. Med tanke på slutet tänkte jag mig att en tvåa var skriven och klar. Men faktiskt inte vad det verkar. I stället har författaren skrivit en annan skruvad roman och vi får väl se om Damm ger ut också den.
Hello Kitty måste dö. Angela S Choi. Utgiven av Damm 2012. Min snygga pocketversion är utgiven av Pontopocket samma år.
I romanen är tiden ingenting. Eller kanske hellre: Allting. Vi kommer aldrig undan den. Vi minns och vi reflekterar. Men tiden trycker oss obönhörligt framåt. En huligan, menar romanen. Mellan kapitlen växlar berättarperspektiv, tid och form. Vi är i USA för att på nästa sida vara i Italien eller i Afrika. Dåtid, nutid, framtid. Någon som fanns med i det perifera i ett kapitel blir berättare i ett annat. Något som är outtalat i ett avsnitt förklaras och förstås i ett annat. Den jag undrar över hur det gick för nämns i förbifarten någon annanstans. Just som jag tror att det inte finns ett ytterligare sätt att berätta kommer 12-åriga Allys powerpoint-dagbok och tar andan ur mig.Och överallt hör jag musiken. Banden, låtarna, dunket.