Hallo Kitty måste dö

Det här en klassisk frigörelseberättelse som tar sig absurda vägar. Flickan Fiona bor hemma hos mamma och pappa, arbetar som jurist och nu tycker pappa att det är hög tid att gifta sig. Pappa å sin sida arrangerar träffar med lämpliga unga män, ibland inkluderat killens släkt. Fiona å sin sida tycker att träffarna är förfärliga. Hon bestämmer sig för att ta sin egen oskuld för att göra upp med familjehedern. Nu upptäcker att hon saknar mödomshinna och blir djupt upprörd och bestämmer hon sig för att göra något åt saken. Mödomshinneplastik, kort och gott. Här träffar hon sin gamla skolkompis Sean, numera kirurg och berättar om sina problem med pappas ambitioner. Sean, han tänker alltid på andra, och han ställer såklart upp för Fiona. De lämpliga unga männen dör i egendomliga olyckor. Och inte bara de. Vackra brudar och andra som dyker upp i deras väg förintas effektivt. Fiona blir alltmer förtjust i de fantastiska aktiviteter som psykotiske Sean ägnar sig åt och ser helt nya vägar för att komma bort från pappas krav. Rohypnol är vägen till hennes frihet!

Jo, det är en helt absurd historia. Den återhållsamt cyniska och asexuella Fiona blir i sin avskalade stil alltmer galen och oberörd. Den har sina poänger den här romanen, inte minst titeln. Ändå tycker jag att den är rätt långtråkig. Hon frigör sig, okej men lite gäsp, jag lyckas inte riktigt engagera mig. Det otäcka blir aldrig riktigt otäckt, det roliga blir aldrig riktigt rolig. Med tanke på slutet tänkte jag mig att en tvåa var skriven och klar. Men faktiskt inte vad det verkar.  I stället har författaren skrivit en annan skruvad roman och vi får väl se om Damm ger ut också den.

Hello Kitty måste dö. Angela S Choi. Utgiven av Damm 2012. Min snygga pocketversion är utgiven av Pontopocket samma år.

 

Grooming

För tusen år sedan: Jag har just laddat ner ett spejsat visuellt chattprogram som går ut på att vi alla befinner oss på ett slags rymdstation. Man väljer en avatar och ett namn,  och sen går man runt och pratar med folk i triljarders olika rum. Ovanför alla avatarer står namnet de har valt. Jag kan välja att prata publikt eller viska specifikt till någon. Jag minns det som roligt, knasigt och tidsslukande. En dag går jag in ett litet rum där en avatar redan befinner sig. Hon börjar prata om diverse allmänna saker ”var är du från”, jag är från Illinois” och så vidare. Sen frågar hon mig vilken färg jag har på mina trosor. Jag är 30 år då, blir inte särskilt chockad men irriterad över denna jävla fråga vilket jag säger och går därifrån.

För en tid sedan pratade jag med ett gäng unga kvinnor som berättade att det inte är ovanligt och att man kunde vara glad om någon bara frågade om trosfärgen. Det kunde vara trevliga människor som chattade lite allmänt först och sedan ganska snart kom in på frågor om sex. Vad gör ni då? undrade jag och de här tjejerna menade att de bara fräste ifrån och också ibland berättade för föräldrarna.

Jag kände mig speciell skriver Ulrika Rogland och Sven Å Christianson om flickor som inte fräste ifrån. Boken berättar om groomingprocessen och gör det med utgångspunkt från den så kallade Alexandra-fallet. Unga kvinnor kontaktades av en kvinna som kallade sig Alexandra, men som visade sig vara en man. Han nästlade in sig med tjejerna, lurade dem och utnyttjade dem sexuellt.  Välskriven och viktig läsning och jag vill att boken ska användas i skolorna för att diskutera. Polisen skriver på sin webbsida om hur man kan göra om man blir kontaktad.

Men också riktigt unga sitter vid datorernas chattprogram. Hur kan man prata med tio-elvaåringar om så svåra saker? Sofia Malmberg har tecknat och skrivit en grafisk roman om Elin, i den åldern,  som känner sig ensam och osedd. Hon vill hålla på med kampsport och blir kontaktad av en en man som är tränare  i staden. Han bygger enligt grooming-modell upp en känslomässig relation till henne som leder till ett övergrepp. Den skuld och det förakt som den lilla flickan känner gestaltas starkt i de svartvita bilderna. Hon tar sin tillflykt i fantasin, bilderna är fantastiska. Trots det svarta finns en väg ut i den här romanen vilket är viktigt.

Jag kände mig speciell. Ulrika Rogland. Sven Å Christanson. Utgiven av Kalla kulor förlag 2012.

Elin under havet. Sofia Malmberg. Utgiven av Rabén&Sjögren 2012.

Huliganerna kommer på besök

Bennie legendarisk punkrockare i San Francisco, sedermera skivbolagschef. Sasha, hans assistent. De två är axeln kring vilken alla lösa berättelser i den här häftiga romanen snurrar. Oavsett tid och rum blir de alltings mittpunkt.

I romanen är tiden ingenting. Eller kanske hellre: Allting. Vi kommer aldrig undan den. Vi minns och vi reflekterar. Men tiden trycker oss obönhörligt framåt. En huligan, menar romanen. Mellan kapitlen växlar berättarperspektiv, tid och form. Vi är i USA för att på nästa sida vara i Italien eller i Afrika. Dåtid, nutid, framtid. Någon som fanns med i det perifera i ett kapitel blir berättare i ett annat. Något som är outtalat i ett avsnitt förklaras och förstås i ett annat. Den jag undrar över hur det gick för nämns i förbifarten någon annanstans. Just som jag tror att det inte finns ett ytterligare sätt att berätta kommer 12-åriga Allys powerpoint-dagbok och tar andan ur mig.Och överallt hör jag musiken. Banden, låtarna, dunket.

Vad finns det för synonymer till sinnrik? Fyndig, finurlig, skarpsinnig, påhittig, smart, uppfinningsrik, konstrik; invecklad, konstfärdig, knepig. Jag ställer upp på allihop för att beskriva romanen. En Spaning efter den tid som flytt i punkversion.

Huliganerna kommer på besök. Jennifer Egan. Utgiven 2011. På svenska av Norstedts 2012.

____

Jag hittade en radiokanal som säkert är bra att lyssna på till vissa delar.

Ögonblicket

Jag älskar romaner därför att de är en konstruktion. Någon har hittat på historien. Tänkt ut miljöerna. Slipat dialogerna. Skapat karaktärerna och deras förtjänster och tillkortakommanden. Slutet är redan bestämt och klart. Jag kan om jag vill slå upp de sista sidorna och titta efter. Jag gör det aldrig. Men jag tycker om att det är så.

Sånt ligger jag och tänker på när jag läser Douglas Kennedy, författaren som levererar berättelser med omvittnade totalomsvängningar i berättelserna . Han stegrar spänningen och förväntningarna, gör ett eller flera lappkast och så kommer en upplösning på de sista tjugo sidorna när allt trillar på plats.

Det här kommer bli en väldigt bra läsning, tänker jag innan jag börjar med Ögonblicket i en förvissning om att jag ofta läser Kennedys böcker. Men…  när läste jag honom senast egentligen? Det var länge sedan visar det sig. Jag får bläddra i min läslista från pre-OOOFbok och ser att jag inte sen 2004 öppnat en Douglas Kennedy-bok.  Nästan tio år sedan!  Den andra kvinnan och Den gåtfulle fotografen och Ett alldeles särskilt förhållande. Alla lästes det året och var det inte så att jag aldrig gillade slutet på hans romaner? Kanske är det som Johanna Lindbäck skrev för massa år sedan att den lockande inledningen blir bara upptakt och bakgrund till något helt annat.

Ögonblicket startar med den ensam författaren Thomas Nesbitt som nyskild sitter i en stuga i Maine. (Redan där är jag fast. Människor som drar sig undan i stugor för att skriva gillar jag) Ett paket dyker upp med en ungdomskärleks namn som avsändare och som får Nesbitt att gå upp på vinden och hämta ett opublicerat manus som han gömt undan under alla år. Manuset tar oss till 80-talets Berlin och hjälp vad jag tycker det är intressant och spännande att läsa om den tiden! Nesbitt är då 24 år och åker till Berlin för att skriva sin andra roman. Han träffar  Petra – ”The Love Of His Life”. Men varför sitter han tjugofem år senare i en stuga i Maine, nyskild från en helt annan kvinna?

Det här gillar jag! Måhända att vissa delar med skrivböcker som återges i detalj är i mest överdrivna slaget. Men jag skummar de avsnitten och klämmer romanens 500 sidor väldigt snabbt. De plötsliga vändningarna är där men på ett bra sätt.

Och jag är inte besviken på slutet.

Ögonblicket. Douglas Kennedy. Utgiven 2011. På svenska av Forum förlag 2012.

_____

Bokbabbel håller med om det ordrika. Helena Dahlgren kom av sig men ger romanen en ny chans.

Förresten,  alla beskrivande ord på omslaget, varför är de där? Jag avskyr det. En romantitel räcker alldeles utmärkt, tack.