Naturen blir kargare när vi åker upp Andenes, den allra nordligaste orten i Vesterålen. Björkarna är små och knotiga. Myrarna långsträckta fram till fjällsidorna. I Andenes åker man ut på havet och tittar efter valar. Det gör inte vi. Vi går långa promenader längs stränderna och besöker bibblo. Och tittar på uppstoppade isbjörnar.
Jag avslutar resan med två helt otroliga böcker – var och en på sitt vis. Det som förenar dem är att de utspelar sig i New York och är skrivna av debutanter.
Paradisträdgården är namnet på det bidrag som vinner tävlingen om vad som ska uppföras på platsen där World Trade Center en gång stod. Juryn diskuterar de olika förslagen fram och tillbaka men till sist bestämmer de sig. Paradisträdgården är den minnespark som ska få symbolisera både död och liv, sorg och hopp. Vinnarkuvertet öppnas. Namnet på skaparen av trädgården är den amerikanske arktiekten Mohammad Khan och det blir knäpptyst i salen. Det är utgångspunkten för en välskriven och intressant kollektivroman. Från olika berättarperspektiv får vi följa det kaos som råder i New York åren efter terrorattacken. De anhöriga. Politiker. Advokater. Journalister. Och inte minst Mo Khans berättelse.
Utgångspunkten är sann. 2003 var det en designtävling om hur ett 9/11-memorial skulle se ut. (Läs om det här). Jag tänker mig att Amy Waldman tog sin utgångspunkt där och sen funderade: ”what if…the winner was an architect with a muslim name…” Hon lyckas verkligen att skapa en trovärdig historia som innehåller så mycket mer än konflikten om minnesmonumentet. Jag är så imponerad av romanen när jag slår igen den att jag tänker att det kommer dröja innan jag får läsa något lika bra.
Det tar fem minuter. För då börjar jag läsa Artighetsreglerna. It’s my lucky day! Den här romanen har också New York som miljö, men nu är det 1937 och Katey, Eve och Tinker sitter på en jazzklubb och firar in det nya året. Romanen börjar dock med ett inledningskapitel som utspelar sig tidigt 60-tal. Här går Katey med sin man, Val, och tittar på en fotoutställning. När så bilderna på Tinker Grey hänger på väggen skapar författaren en nyfikenhet hos mig om vad som hände då, på 30-talet. Det är en elegant formulerad krok som jag snabbt hugger på.
New York-miljön och 30-talet. Åh, jag vill förflyttas med en tidsmaskin och gå i svartvitt på gator, glida in på en klubb, dricka mycket Dry martini och fingra lite på pärlorna runt halsen innan jag tar min man under armen och går hem. Författaren skapar miljö och känsla så bra bra bra! Jag är verkligen där, misstror inte en detalj. Eve som är så överklassig och sval och vild. Katey, arbetarflickan som knattrar maskin och är modig och djärv. Som jag gillar att läsa om dem. Så där så att det är riktigt riktigt trist att fälla ihop boken på slutet. Men jag måste ju. Smack. Jag gratulerar er som har den oläst.
Tio dagar och sex lästa böcker blev den här Lofoten-resan. Samt en lista på ungefär arton nya platser i som jag längtar efter att titta lite närmare på.
Paradisträdgården. Amy Waldman. Utgiven av Albert Bonniers 2012.
Artighetsreglerna. Amor Towles. Utgiven av Forum 2011. Min pocketutgåva är utgiven av Månpocket 2012.
_____
Romantiteln kommer från den uppsättning anvisningar som en ung människa, låt säga Tinker, kan inrätta sitt liv efter för att bli socialt kompetent.
Visste du att de flesta människor hellre dör än talar inför folk. Hur sjukt är inte det? Varför är vi så usla på det här med tal och prata inför folk i Sverige? Vi har det inte direkt med oss från skolan som man har i till exempel USA där muntligt framträdande är en självklarthet redan på dagis. Alla minns väl med fasa de obligatoriska redovisningstillfällena i skolan när man skulle stå med blossande kinder inför hela klassen och berätta om något meningslöst.