Kategori: Recensioner

Publicerat

Ru

Vägen till Svolvær är dryga tre timmar lång och oavbrutet vacker. De höga bergen, havet i alla skiftningar från mörkblå till blekturkos, vägen som snirklar sig fram på bergssidan. nej jag tröttnar aldrig. Plötsligt dyker Nick och Norah upp. Jag läste om dem och deras  låtlista förra gången jag åkte här. Nu kommer jag i håg små citat, korrekta eller inte.

Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste minuterna?

Jag läser alltid när jag åker buss/tåg/flyg. Jag har ett sätt att läsa som gör att jag samtidigt kan titta på utsikten . Jag vet inte hur det går till men det är i alla fall härligt att kunna. De här timmarna läste jag Ru. Hurraropen om den här boken har jag hört länge. Men jag blir sällan lockad av sådana, utan istället skrämd. Höga förväntningar på en bok =  livsfarligt för mig.  Nu försöker jag bara koppla bort det  och läser på. Det visar sig vara en  fin bok med ett lika vackert språk som Lofoten utanför bussfönstret.

Som barn levde Nguyen ett rikt liv i Vietnam, men fick lämna  sitt land som båtflykting. Så småningom hamnar hon  Quebec. I  korta minnesassociativa avsnitt flätar författaren en roman där Saigon i då och nu blandas med Quebec. Allt finns till på en och samma gång.  Samtidigt skiljs tidplanen åt genom att den vuxna kvinnan kan förstå sig själv nu först genom att betrakta sig då. Saknaden efter sin mor, kärleken till sina barn det vardagliga och det politiska, allt ryms på de blott 150 sidorna.

Jag ställer den i bokhyllan i sjöhuset och hoppas att någon norpar den.

Ru. Kim Thúy. Utgiven av Sekwa 2011. Min pocketversion kom 2012.

_____

Mer om den här Lofotenresan.

 

Publicerat

Jag lever medan alla andra är döda

Och i wienarwald står träden kvar. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Jag läser dem tillsammans. I solskenet om dagarna. På bryggan. Något annat känns omöjligt. Varje bok bär sig själv helt och hållet. Men tillsammans blir det något ännu mer.

I trettiotalets Wien lever Elise och Josef ett alltmer tillskruvat liv. Restriktioner. Angiverier. Förföljelser. När Josef till sist förlorar sitt jobb bestämmer de sig. Till vilket pris som helst ska sonen, den älskade trettonårige Otto, lämna Österrike. En kristen organisation lyckas flytta ett sextiotal barn till det lugna, trygga, säkra Sverige under en kortare tid. Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Han försökte svara lojalt. Men det var svårt.

Han fick inte världarna att gå ihop, hur mycket han än försökte. Ändå bar han på dem båda. Och de måste rymmas.

Elisabeth Åsbrink fyller igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det.

Josef Ullman var fånge nr 992 i en transport till Oswiecim. Elise Ullman var fånge nr 975 i en transport till samma plats.

Men från Oswiecim -Auschwitz – klarar sig samma år två människor. David Rozenberg och Hala Staw. Jag skriver klarar sig. Man kan sannerligen diskutera ordvalet. Efter stort lidande återförenas de så småningom i Södertälje och börjar bygga ett annat liv. Namnet Rozenberg blir det svenska Rosenberg och helylle, svenskhet och lojalitet till arbetsplats och land ska genomföras. Ett nytt liv.  Det är den vuxne sonen Göran Rosenberg som här försöker sätta samman sin pappas liv. Pappan, som klarade sig. Men som alltid bar skulden i sig.

Auschwitz finns inom David men vem förstår det? När han sakta bryts ned höjs ögonbrynen hos läkare och psykologer. ” Du klarade ju dig!”

Så i början tror jag att den [tanken] trängs undan av förvissningen om att ni inte bara har överlevt för er egen skull utan också för de andras, att ni är spåren som inte får förintas, att ni därför har en särskild skyldighet mot det liv som ni mot alla odds och mot all rättvisa har fått, att ni genom detta liv måste rättfärdiga det faktum att ni lever medan de andra är döda.

Men sen. Alla kan inte orka. Fastän de ”klarat sig.” David gjorde det inte.

20120629-185947.jpgJag är helt tagen när jag är klar med böckerna. Så fantastiska att läsa. Sorgliga. Viktiga. Men utmattande. Jag lägger mig ner på den solvarma bryggan och tar mig på så sätt tillbaka till här och nu. Pillar lite med mina havsskatter. Måsarna skriker oavbrutet och cirklar beskyddande över sina häckande honor.

Sen reser jag mig, hämtar min cykel och trampar fort.

Och i wienarwald står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Utgiven av Natur&Kultur 2011. Min pocket från samma förlag kom 2012.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenberg. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012. Jag läste den som e-bok.

_____
Mer den om här Lofoten-resan.

Publicerat

Rikitikitavi

Träbryggan är varm. För trots att luften har knappa tio grader här i Lofoten värmer solen ordentlig där jag ligger i lä och läser. På andra sidan sundet har stora kolonier av måsar invaderat hustaken som häckningsplats. De skriker oavbrutet för att varna och skydda mot inkräktare. Men jag hör dem knappt. Jag är helt och hållet försjunken i Rikard Wolffs biografi.Rikitikitavi – hans mammas smeknamn på honom.

Men låt oss börja från början. Min början.

Pojken på månen kommer 1995 och min syster och jag börjar älska RW. Hon kanske lite mer än mig. Bind en duk blir min tröstesång när hon dör ett par år senare och jag dubblar min kärlek till RW. En gång för min syster och en gång för mig. Nästan allt tycker jag om. Callastolkningar, midsommarnattsdrömmar , Barbara och de egna sångerna.

Ändå var jag tveksam till att läsa den självbiografiska berättelsen. Vad ska det vara bra för, tänkte jag. Jag vill inte rubba min egen RW-bild (ganska romantisk…) När jag senare lyssnar till RW och han presenterar bok och musik tänker jag om – tänker: ”Ja!”

Jag börjar läsa där på den solvarma bryggan på Røst. Om barndomen, om ångest och oro – svarta hunden som hugger när man minst anar det. Mamma och pappa och mamma igen. Intressanta och mångfacetterade människor, så fint skildrade. En resa genom tiden, om folkhem och tidsanda, om D-Ö-D-S-viruset som kom.  Mycket om skådespeleriet och lusten, musiken och glädjen, Piaf och Barbara.

Och kärleken strömmar så intensivt och passionerat över boksidorna.

Rikitikitavi. Rikard Wolff. Utgiven av Wahlström&Widstrand 2011. Min pocket kommer från Bonnier Pocket och är utgiven 2012.

____

Mer den här Lofoten-resan.

 

 

Publicerat

Förkunnaren


För två år sen (tänk att vi hållit på så länge) så läste vi Unni Drougges bok Bluffen som var den första i en planerad triologi om journalisten Berit Hård. Åsikterna om boken då var blandade  men de flesta gillade Berits tuffa uppsyn och attityd.

Ja, vad finns inte att gilla? En lagom gammal kvinna i en mogen kropp som vräker i sig onyttigheter, inte har några skrupler och njuter av livet. Hon lever ett till synes okomplicerat och lössläppt liv. Lite sådär som man själv önskar att man varit någon gång i livet.

I andra boken fördjupas karaktären ytterligare. Berit Hård får i uppdrag att skriva ett personporträtt om den folkkära artisten Lotus af Love som har synnerligen drag av en folkkär verklig artist. Han lever med sin kvinna Kajin och tillsammans med dem reser Berit till Indien för att lära känna Lotus mer inför porträttskrivandet.Såklart är verkligen inte så ljust skimrande som Lotus af Love försöker få den att framstå och Berit blir indragen i en härva av makt, våld, pengar och andlighet. Lotus af Loves verksamhet visar sig vara en total bluff och intrigerna är många när Berit börjar nysta i härvan.

Unni Drougges berättelse balanserar hela tiden på gränsen till att bli för mycket, att slå över och inte bli trovärdig  men hon gör det skickligt och faller aldrig över och det finns en underton av humorn också hela tiden. Jag gillar att Berit och de andra karaktärerna fördjupas, de visar upp fler sidor av sig, både starka och svaga. Jag upplever också att mycket av det grova språket som fanns i första boken inte får ta lika mycket plats i den här boken.

När jag läser tänker jag lite på Sparkle Hayters böcker om journalisten Robin Hudson. Hon är journalist på nyhetsprogrammet Special Reports som inte är kända för sin seriösa journalistik direkt. Det är wallraff-jobb och hemliga kameror och Robin är inte allt för förtjust i det. Hon lever som singel, utan barn och tycker själv att hon är skitsnygg med sin kurviga kropp och röda hår. Hon beskriver sig själv som en lång Rita Hayworth. Hon samlar på klipp om konstiga mord och hennes favoritmordredskap är en åttakilos sköldpadda! Tre böcker finns översatta till svenska. Rekommenderar dem varmt i väntan på tredje boken om Berit Hård som beräknas komma till hösten.