Kategori: Recensioner

Publicerat

Själens telegraf

När Amanda Svenssons förra roman, Ett system så magnifikt att det bländar, kom ut skrev jag ett bloggy-brev till henne som avslutades:

Jag hoppas, Amanda, att inte energin tog slut utan att det kommer flera romaner, gärna om inte så väldigt lång tid. Jag lovar att jag inte kommer bli besviken då heller.

Och det kom en roman. Som jag tycker väldigt mycket om! Titeln, Själens telegraf, är ett mångtydigt begrepp i romanen. Rent konkret är det namnet på det popband huvudpersonen Iris bjuds in att spela cello i. Vi är i Glasgow i slutet av 1990-talet och bandets ledare, Rupert (som jag btw gärna hade träffat när jag var 20 år) kämpar hårt för att få spelningar och framför allt att få göra en platta.

Men det börjar långt tidigare. Som barn bor Iris på engelska landsbygden med sin mamma. Det är de två, i en komplicerad kärleksfull symbios. ”Framför allt såg jag när hon såg på mig, Hur mycket mörker och rädsla som rymdes jämte kärleken. Hur svårt det måste vara att älska något som man inte kan äga”.

Det är hemskola, äppelskördar, samtal och kunskap. Mammans relation till sanning är dock vacklande, svaren på alla frågor varierar. Vem är Iris pappa? Var bodde de innan de flyttade till huset? Vad vill advokatfirman som allt oftare skickar tjocka kuvert och som mamman bara kastar bort? Huset blir en mittpunkt i romanen och redan i inledning säger Iris att det fanns ”antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus”

Om jag gillar olika berättarperspektiv i romaner så gillar jag olika tidsplan nästan ännu mer. Här rör vi oss fram och tillbaka mellan 1992 och 1998, får bitarna i ett pussel. Trots en tydlig riktning och framåtrörelse får man läsa eftertänksamt. Stanna upp vid viktiga meningar och ord som manar till eftertanke. Ibland blir jag irriterad över bildspråk, men det har sin plats.

Jag beundrar Amanda Svenssons författarskap mer än nånsin, så känns det efter varje bok. Och ingen skillnad nu. När jag läser sista sidan vill jag läsa mer. Och mer. Och mer.

Själens telegraf. Amanda Svensson. Utgiven hos Norstedts 2023.

Publicerat

Ingen du älskar kan dö av Anna Platt

En sinnrikt uppbyggd spänningsroman om tre väldigt olika människor i tre europeiska länder. Lena har lämnat Sverige för att bygga upp en bed & breakfast på Mallorca, väl där ställs livet på sin spets, i den tilltänkta verksamhetens trädgård hittas ett lik. Shane lämnar London för att åka till sin pappas sjukbädd på Irland. Pappan behöver en njure men när proverna är tagna inför donationen, avslöjas att far och son inte är släkt. I Stockholm har den unga sköra Bianca inlett ett komplicerat förhållande med chefen på bokförlaget där hon jobbar. Samtidigt gnager mörker och en tärande oro inom Bianca, hennes bror är försvunnen. 

Ingen du älskar kan dö är nominerad till Årets bok och en vinst skulle vara mycket välförtjänt, det är en kolossalt bra roman. Små detaljer lämnas som ledtrådar och texten flyter lätt och fängslar boken igenom. Läsaren förstår att det finns en gemensam nämnare men den är väl dold trots att den egentligen inte är så långsökt. Mycket snyggt gjort. 

Utgiven på Bazar 2023.

Publicerat

Vanliga människor – autistens guide till galaxen

För ett par år sedan skrev Clara Törnvall boken Autisterna – Om kvinnor på spektrat. En utgångspunkt var att autism var alldeles för stereotypt kopplat till introverta män med ett mycket nördigt specialintresse. Men hur var det med kvinnorna? Hur var det med Clara själv? Det reder hon ut i den boken och den rekommenderas om du inte läst den. Lärorik och intressant. Att vara autist, menar Clara ” betyder att jag varje dag anstränger mig för att tolka människor som inte är autister och anpassa mig till deras hjärnor. Det är ett arbete som pågår all vaken tid, livet ut. ”

Men hur är det att inte vara autistisk? I Törnvalls nya bok, Vanliga människor – autistens guide till galaxen, vänds perspektiven: Hur ska en människa med autism förstå en neurotypiker? (När jag skriver ordet vill programmet ändra till neurotiker, btw.) Under ett antal rubriker går Törnvall igenom lite av varje, till exempel hälsningar, sanning och ljug, socialt småprat och neurotypikers underkänslighet för sinnesintryck.

Jag uppskattar boken stort. Jag är inte autist, men (ett av mina) nördiga intressen är npf, och särskilt just autism. Boken vänder sig till yngre människor och är träffsäkert skriven med glimten i ögat. Faktagenomgångar varvas med autistiska röster som den här:

Elli: – Jag förstår mig inte på människor som pratar utan att ha något att säga. Tänker de utan att ha några tankar också?

Det kan man undra. Och apropå småprat, vore inte världen lite mer underbar om socialt small talk minimerades? Eller om affärerna åtminstone en timme i veckan drog ner på ljud och ljus, och gärna begränsade antal besökare. Eller om folk säger som det är och är mer rakt på sak. Vad tror ni?

Jag avslutar min läsning med att göra testet: Hur neurotypisk är du?

”Du har många neurotypiska drag, och är en introvert och känslig person. Du är öppen och har lätt för att sätta dig in i andras känslor. ”

You bet!

Vanliga människor – autistens guide till galaxen. Clara Törnvall. Utgiven 2023 hos Natur & Kultur

Publicerat

Haralds mamma av Johanna Frid

Egentligen skulle boken lika gärna kunna heta Haralds flickvän. Det är hon som berättar och ger sin omvärld onda ögat. Hon är sarkastisk, elak och väldigt rolig, elakast är hon mot Haralds mamma och jag kan förstå henne. Haralds mamma är en förfärlig kvinna, beskäftig, självisk och lömsk! Dock tycker jag nog att Haralds flickvän även hon besitter dessa förklenande egenskaper. Jag tänker att, den i boken ganska diffuse Harald, har valt en flickvän som är ganska lik hans mamma.

Hur som helst, det är rappt och underhållande skrivet även om jag ofta sätter skrattet i halsen. Boken lämnar mycket till läsaren i sann Biskops Arnö stil, vilket gör Haralds mamma till en ypperlig bokcirkelbok. Måste finnas hur många tolkningar som helst av Haralds två damer. Jag var inte så förtjust i Johanna Frids förra bok Brinn, Oslo, brinn, tyckte bättre om Harald som jag främst tycker är mycket roligare skriven. Likväl saknar jag analys och djup, mot slutet blir Haralds flickvän bara patetisk, sorglig figur. Jag hade önskat mig fler dimensioner.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2023.