Kategori: Recensioner

Publicerat

Mitt berlinbarn

Frankrike i slutet av andra världskriget. Claire arbetar som ambulansförare åt Röda korset. Trots risker jobbar man stundtals också åt motståndsrörelsen. Räddar människor från fiendens straff och fasor. Just nu är Claire i Béziers. Grubblar över om hon ska acceptera ett nytt uppdrag eller åka hem till föräldrarna i Paris. Vid fronten finns hennes fästman Patrice och hon borde också besöka hans föräldrar.

Men det där ekorrhjulet med äktenskap, barn och rutiner. Nästan lite skamset vet Claire att kriget har besparat henne det. Det tuffa och riskfyllda arbetet innebär ju också en stor frihet. Hon är den hon vill. Hon gör som hon vill. Hon umgås med vem hon vill. I sina dagböcker skriver hon att hon längtar hem till föräldrarna men längtar hon efter Patrice? I Béziers njuter hon av att känna sig ”nyttig  och kanske till och med oumbärlig”. Freden närmar sig. Vad ska hon göra?

Och så:

I kväll regnar det, men jag är lycklig, för nu är jag fri. Jag bryr inte om Patrices smärta, som är oerhörd. Jag är gräslig och avskyr mig själv, men det bryr jag mig inte heller om. Jag är inte så värst gammal än. Jag ska åka till Berlin, och jag har allt att hoppas av livet. Jag behöver inget straff, jag visste inte bättre.

Med freden kommer nya arbetsuppgifter till Berlin. Claires dagar är fullspäckade med att hjälpa flyktingar och krigsskadade i staden. Berlins sektorgränser är svåra att passera. Vem är vän numera och vem är fiende? Jag sträckläser och lägger motvilligt undan boken när det är tvunget. Brev och dagböcker sammanvävs till en historia där kriget hela tiden är närvarande, men inte de blodiga scenerna, inte den utåtriktade politiken, inte de kända namnen.

Först på den allra sista sidan trillar den berömda polletten ner. Det lilla berlinbarnet föds och jag förstår att det här handlar om författarens mamma. Jag är så uppslukad av berättelsen att jag inte lägger ihop den enkla matematiken. Wiazemsky heter huvudpersonen Wiazemsky heter författaren. Bingo.

Men det spelar ju just ingen roll.

 

Mitt Berlinbarn. Anne Wiazemsky.  Utgiven 2009. På svenska av Elisabeth Grate Bokförlag 2012.

Publicerat

Korparna

En annan lagårdsbacke

De är ständigt närvarande, fåglarna. De iakttas och beskrivs och blir en nyckel för att förstå Klas. Vi är på lagårdsbacken i tidigt sjuttiotal. Mamma, pappa och de två barnen. Man sliter för att få den lilla gården att gå runt. Men bit för bit förändras pappa. Blir manisk i veckor, svetsar skrot, slår sönder den, släpar fram rostiga metallstycken ur de mest oväntade gömmen. Efter kommer perioder av passivitet, han flyttar ner i pannrummet, distanserar sig.

På lagårdsbacken står familjen kvar. Skruvar på sig, vad ska de göra och måtte mamma orka.

Och fåglarna. Efter en stund kommer lusten att plocka fram krysslistan över trehundra fågelarter i Sverige, pricka av. Vi får veta att författaren själv inte kunde någonting om fåglar när han började att skriva sin roman. Just som Klas lärde också han sig från början, slog i böckerna, förstod allt mer.

I läsklubben pratar vi om den välskrivna texten,  den starka berättelsen, den kärleksfulla skildringen av föräldrarna, särskilt mamman, om äktheten och smärtan.  Jag håller med om alltsammans. Ändå får jag kämpa för att läsa med ett riktigt engagemang, kan inte säga varför. Kanske har jag för högt ställda förväntningar efter prisregn, vad vet jag.  Jag fastnar liksom i leråkern och kommer ingen vart.

Korparna. Tomas Bannerhed. Utgiven av Weylers förlag 2011. Jag läste den som e-bok.

Publicerat

Tareq och klassikerna

Tänk dig att stressa från jobbet till dagis. Bära hem två trötta och griniga barn i blöta overaller i snöslasket och sen ställa dig och laga och bjuda på högrevsgryta till middag! Det är inte möjligt tänker du, men med Tareq Taylors nya kokbok är det faktiskt det.

Tareq Taylor har nämligen gjort en kokbok inriktad på långkok med smarta tips på hur du förbereder kött och buljong så att det bara tar trettio minuter att fixa en riktigt god Boeuf Bourguignon en helt vanlig tråkig tisdag.

I går kväll var det bok- och matbloggsträff i Forma Publishings provkök. De trycker förutom kokböcker även tidningen Buffé och Ica-kuriren. På en timma lyckades vi få se Tareq Taylor fixa köttgryta med grönsaker, potatismos och äggakaka med svamp och fläsk. Självklart fick vi provsmaka. Otroligt gott.

Tareqs nya kokbok heter Klassiker och förutom en massa goda recept finns där en risotto-skola och ett treveckors matschema helt komplett med inköpslistor och allt.

Perfekt för stressad barnfamilj som tröttnat på falukorv och makaroner tre dagar i veckan.

Här är lite bilder:

Som mat-tv fast på riktigt
Tareq visar treveckorsschemat.
Tareq visar hur man skär morötter på japanskt vis
Alla bitar blir lika stora.
Äggakaka
Boeuf på trettio minuter. Det doftade och smakade underbart.
Bonus: Tareq berättade (och provsmakade) att tulpaner är väldigt gott att ha i mat

Klassiker ges ut av Ica förlag.

Publicerat

Nattåg till Lissabon

En lärare som får nog, reser sig upp från stolen och kliver på nattåget till Lissabon. Jo, ett (roman-)tema som lockar somliga dagar. Romantiteln valsade runt som ett mantra ett tag och när vinterledigheten kom började jag läsa. Efter fem sidor letade jag upp tidtabellen hos SJ.

Vilken bok! Och vilken tid det tog att läsa den. Åtta dagar! Och inte för att den är så särdeles tjock utan för att det bara går att läsa den långsamt och reflekterande. Några få sidor i taget, sedan måste man lägga ifrån sig boken och tänka över saker och ting.

Mundus Gregorius arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för  i begynnelsen fanns Ordet […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början.  På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram.

Alla dagar och nätter i Lissabon. Han lär känna Prado när han finner hans släktingar och vänner. Systern som stannade golvuret när hennes bror dog. Vännen och bundsförvanten som bär mörka hemligheter. Kvinnorna. Och texterna. Denna Prado var ett produktivt geni som tecknade ner livsbetraktelser och lämnade efter sig. Vi får förstås ta del av texterna och de bidrar starkt till den reflekterande lässtil som denna roman måste få.

Mundus själv? Vilken intressant människa. Jag vill bjuda honom på en kopp te, eller middag eller ett parti schack (som jag skulle förlora, men det gör ingenting). Och när jag lägger ifrån mig boken tänker jag: men vafan, fyrahundra sidor till, tack! Eller ge mig en tågresa till Lissabon.  41 timmar från Stockholm och jag fingrar på tidtabellen igen.

Nattåg till Lissabon.  Pascal Mercier. Utgiven 2004. På svenska av Albert Bonniers 2009. Min pocketutgåva kommer från Bonnierpocket 2010.

_____

Fotot är hämtad från en resa jag gjorde 1984. Lätt gulnad bild numera. Läs också vad bokhora-Johanna säger i saken.