Kategori: Recensioner

Publicerat

Älskarinnorna

förord:
ett ögonblick av högtidlighet. såväl för att jag ska läsa min första Jelinek. som för att det är en noga utvald julgåva till mig.

början:
jag får omedelbart ett motstånd för avsaknad av versaler i början av meningar samt omarkering av nytt stycke. biter ihop.  några sidor senare är motståndet spårlöst borta. för jag tror att språkets flödande, upprepningar, rytm får en extra dimension av det formmässiga.

Så jag lämnar härmningen nu, tar tillbaka den inledande versalen.

Resten:
Älskarinnorna resonerar om maktstrukturer mellan män och kvinnor. Då när vägen till ett anständigt liv gick via äktenskapet. Aborter, en omöjlighet. Man blev till i ett (gott) äktenskap så det gällde att ligga i. Och passa sig.

Råd till Paula (som om det skulle hjälpa):

hon ska vänta tills någon tar henne, men först efteråt låta sig tas då, först efteråt. om hon nämligen, som du, låter sig tas innan, då kan efteråt vara glad om någon tar henne över  huvud taget…

Att gifta sig är dock inte vägen till lycka. Vägen till lycka finns nämligen inte. Lycka finns inte. Men att gifta sig måste man göra ändå. Inget alternativ finns tillhands. Brigitte vill gifta sig med Heinz som vill tänka till i morgon:

jag älskar dig så mycket, svarar brigitte. i morgon är det redan framtid, och den har jag inte.
mig har du inte heller, säger heinz.
och därför vill jag inte vara i dina kläder

In från vänster kommer Susi, konkurrerar hon om Heinz? Man befarar det värsta. Men där Brigitte, liksom Paula, blir gravid och får  prinsen och halva jävla kungariket,  lyckas Paula inte  med det konststycket. Föraktad av alla. Hon skulle ju vänta till någon tog henne, men först efteråt. Får ju skylla sig liksom.

Tar författaren parti för någon av kvinnorna? Nej och ja. Hon fördömer Paula som bränner broarna till sin sömmerskekarriär när hon hoppar i säng med Erich. Hon fördömer Brigitte som ger (upp) allt för ett äktenskap med Heinz. Hon fördömer äktenskapet och männen och skvallrande fördömande bybor. Samtidigt. Svart på vitt – med ord som inte går att ta miste på –lägger hon problemet under lupp för att synliggöra, missionera och förändra.

och utan den maniska musikaliska stilen hade jag inte blivit lika berörd

Älskarinnorna. Elfriede Jelinek. Utgiven 1975. Min svenska utgåva av Brombergs 2008, i serien Nobelklassiker

Publicerat

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson

Det händer inte mycket i Saras liv. Hennes urtrista jobb och hennes jobbiga huvudvärk och killen som hon varit ihop med några år och de kommer aldrig till skott med någonting. Det går inte ens att prata om det. Det är jämngrått och jämntjockt och jag gillar verkligen verkligen lunken av händelselöshet. Dialogerna är i samma anda.

”Nu är åskan här.”
”Det verkar inte bättre.”
”Hoppas man hinner hem innan bara, tar du bussen eller har du bilen idag?”
”Nej, jag cyklar.”
”Oj, ja, då får vi hoppas du slipper åskan.”
”Ja det får vi verkligen göra.”

Från barndomen kommer glimtar, men för många och där tröttnar jag. De kanske också ska finnas som något förklarande, att man ska begripa Sara bättre. Men jag tycker inte att de tillför det. Nutiden hade räckt.  Saras olust och trötthet över hur allting är, det är verkligen säkert gestaltat. Mot slutet havererar det en smula. Såväl i Saras liv som i romanen. I något slags crescendo mellan nu och då och jakten på män som ska tillfredsställa något tomt hål i henne blir det något som inte hade behövts för min del. Lunken och den mentala andnöden räcker. Händelseförloppet kunde bara ha upphört. Men det är den enda invändningen jag har. Jag gillar den här romanen riktigt mycket.

Du hasar av trygghet. Elin Grelsson. Utgiven av Modernista 2011

Publicerat

Islossning av Barbara Voors

En far och dotter är på väg ut på isen en vacker senvinterdag.

Isen sjunger. Sedan ger den sig. Några veckor senare hittas de döda kropparna efter Fredrik och Elin. Kvar finns Iris som i ett slag förlorat man och dotter. Kvar finns också Sofie vars dotter Anneli var bästis med den döda Elin. Och kvar finns också Daniel, Fredriks bästa vän. Det finns ett före och det finns ett efter för dem alla.

I cirklar benar författaren upp hur relationerna ser och såg ut. Hon låter såväl Iris som Sofie och Daniel berätta ur sina perspektiv.  Iris som i ett Före finns hos Paul i Bretagne när hon träffar Fredrik och blir passionerat förälskad. Iris som i ett Efter betraktar de istider som funnits mellan henne och Fredrik. Daniel som bara vill veta hur olyckan gått till och tar till drastiska metoder och skäl för att få svar. Sofie som i sitt Efter är den bästa vännen. Men Före?

Jag tycker om det sakta berättandet. Att få stanna i tankar och händelseförlopp som inte går fort fram. Att sorgen är så väl beskriven. Spillrorna som är kvar, hur fogar man samman dem till något nytt? Språket är sparsmakat och vackert.  Framförallt tycker jag om Iris delar och också Sofies. Men Daniels perspektiv blir ett onödigt lager och slutet blir därför rörigt och oklart.

Tack till Linda på Enligt O som gav mig den här romanen som min januaribok. Läs vad hon tycker om Islossning. Februariboken hoppas jag att Hermia vill tipsa mig om.

Islossning. Barbara Voors. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2007.

 

Publicerat

Elevjuvelen

Sidan 90 i Vårens böcker ser jag den. Elevjuvelen. Tänker att det är inte ofta jag läser böcker om skolan. I romanen möter jag Cecilia, prakteleven som alltid haft MVG i alla ämnen. Till allas förskräckelse petar hon i sig mängder av tabletter, överlever och ändrar fokus i livet. Betygen är inte längre det viktiga utan i stället det (elev)politiska engagemanget. Hennes lärare Ninni är upprörd över att denna juvel slarvar bort talang och möjligheter och hör av sig:

– Hon skickar en massa konstig e-post till mig där hon skriver långa utläggningar om min skyldighet som klassens duktigaste elev att vara ett föredöme för de andra…

Cecilia tappar intresset också för vännen Alex, den svartklädda pojken som var mobbad under hela högstadiet. Han i sin tur hittar tillbaka till sin räddare från då, Robin och tillsammans smider de planer för Hämnden. I skolan börjar hot ringas in, slagord klottras på väggarna. Men vem står egentligen bakom? Minst lika viktiga i romanen är  Ylva, Cecilias mamma som efter skilsmässan kartongvins-dricker, inte så sällan tillsammans med sin mamma Agneta, Cecilias mormor. Också deras politiska engagemang får plats i boken.

Det här är en ambitiöst konstruerad roman, såväl till innehåll som form. Varje kapitel inleds med ett citat från litteraturen för att skapa ett anslag.

När skulle det väsentliga komma, det för vilken han levde? (Hjalmar Söderberg Ur novellen Med strömmen)

Ordvalet är lika ambitiöst och slarvas aldrig undan. Snarare tvärtom.  Det är en roman som ofta känns överlastad med ord.

Telefonsignalens surr, ett kurrande, spinnande ljud skär gällt genom sovrummet, får Agneta att vakna till med ett ryck. Hon sätter sig rakt upp i sängen, styrd av starka, kända krafter. Måste vara minnets, hågkomsternas obevekliga erfarenheter. Nattens surrealistiska bilder.

Satsradningar skapar också hög fart i ordflödet. Det är som om texten vill berätta om så många saker och är orolig för att läsaren ska missa något viktigt och avgörande.  Det blir för mycket för mig. Någon annan som läst?

Elevjuvelen. Kristina Wärring. Utgiven av Recito Förlag