Kategori: Recensioner

Publicerat

Tony och Susan

Var börjar jag en bloggy om denna säregna roman? Handlar den om relationen mellan läsare och författare? Om skrivande? Om kärlek eller något helt annat?

Romanens Susan var i sin ungdom tillsammans med Edward. De var som gjorda för varandra, eller hur, det var ju vad alla tyckte. Men hans allt djupare depression, inte minst beroende på romanen som aldrig blev skriven, gjorde förhållandet omöjligt. Susan träffade hjärtkirurgen Arnold, gifte sig, fick barn.

Under tiden sköter hon hemmet, betalar räkningarna, städar och lagar mat, tar hand om barnen, undervisar tre timmar i veckan på ett förberedande college medan hennes man reparerar hjärtan på sjukhuset. På kvällarna läser hon, föredrar det framför tv. Hon läser för att slippa tänka på sig själv.

Tjugo år senare dyker Edwards roman upp i Susans brevlåda. Med ett kort brev där han ber henne läsa och gärna, om hon har tid, berätta vad hon tycker.

Susan läser Edwards roman Nattdjur. Och jag läser Edwads roman Nattdjur. I precis samma takt som Susan. Hela Nattdjur läser vi, Susan och jag och när hon stannar och reflekterar gör också jag det. Nattdjur handlar om Tony vars fru och dotter råkar illa ut. De förs bort och dödas av tre män framför ögonen på Tony. Utredningen av mordet leds av en allt sjukare poliskommissarie och metoderna ligger långt utanför lagens skrank.

Susan är knivskarp när hon dissekerar orsaker, konsekvenser och reaktioner hos såväl sig själv som Tony och lägger upp allt till beskådan på skärbrädan. Men där Susan ser likheter mellan sig själv och Tony och upphetsas av hämndens mekanismer blir jag inte berörd. Jag läser romanen som en forskningsrapport: Definition, beskrivning och analys. Visst imponeras jag av den välgjorda strukturen där boken-i-boken är lika viktig om inte mer. Jag tycker absolut att språket är knivskarpt och välformulerat. Jag blir betagen av reflektioner kring läsande och skrivande. Men drivkraften i min läsning blir inte en skönlitterär upplevelse utan att ta del av analysen.

Tony och Susan. Austin Wright. Utgiven av Wahlström&Widstrand 2011. Ursprungligen kom romanen ut 1993, men återutgavs i USA 2010.

Publicerat

Mirakel av Renate Nedregård

Jag fick chansen att förhandsläsa fina Renate Nedregårds ungdomsroman Mirakel som handlar om den kristna tjejen Rakel som sjunger i kyrkokören Ten Sing, en slags nationell ungdomskör vida känd i Norge där boken utspelar sig. Mirakel är lite småförälskad i körledaren Johannes och beundrar kompisen Stine som sjunger så bra solon i kören.

När idoljuryn kommer till Rakels stad ska Stine självklart ställa upp men vad Rakel inte vet är att någon har tipsat idoljuryn om henne själv och som en överraskning kommer hela tv-teamet till körträningen och kidnappar Rakel. Hon kör om Stine och går vidare rakt till finalen.

Rakel blir så småningom riksskändis med en strålande utlandskarriär. Från att ha varit den lite osäkra kristna tjejen med en plats av många i kören blir hon nu stjärnan. Boken beskriver mycket fint och trovärdigt hur svårt det är att tackla de tvära kasten mellan att vara ingen till att vara den som alla hyllar och älskar.

Historien är snyggt berättat i nutid efter att  Mirakels karriär gått spikrakt uppåt och hur hon har förändrats som person och de problem det innebär att förhålla sig till sitt gamla liv. Boken ger tillbakablickar till det som hände då för fyra år sen då allting hände med kören och idoluttagningarna. Trots att man redan från början förstår att det ska gå blir det ändå spännande och historien griper verkligen tag.

Jag är så glad att det har börjat komma riktigt riktigt bra ungdomsromaner med kvinnliga huvudrollsinnehavare. Det här är en riktig pärla som har allt. Spänning, vänskap, musik och inte minst tro, hopp och kärlek!

Min enda invänding är att hoppen mellen nutid och dåtid några gånger blir väldigt tvära. Ibland vet man inte riktigt vad som är vad och boken har ett fint och hoppfullt slut – men kanske något abrupt. Hade önskat mig ett mer avrundande slut.

Jag rekommenderar boken varmt till alla. Både gammal och ung.

Publicerat

Brixton Beach

Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som nu. Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag  just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.

Alice heter kvinnan som är huvudperson  i Brixton Beach och jag följer henne i dryga trettio år. Bombningarna i London 2005 ramar in berättelsen men Sri Lanka är själva utgångspunkten, pulsen, själen i berättelsen. Här föds Alice och bor tillsammans med föräldrarna när det ännu är Ceylon och inbördeskriget växer, när människor plågas och dör i allt snabbare takt. Alice mamma Sita blir gravid när Alice är nio år och när Sita felbehandlas av en rasistisk läkare så att förlossningen blir ofattbart svår beslutar familjen sig för att lämna ön för en annan. England.

Kvar på Sri Lanka finns Alice morfar Bee. En underbart skildrad man. En konstnär vars röst bärs vidare i såväl Alice som i romanen långt efter att han är död. Alice längtan efter hemlandet, efter morfar, efter det som skulle bli, efter havet, med vågorna som rullar ut och alltid kommer tillbaka, fyller alla hennes konstverk i huset Brixton Beach i London. Men det finns inte sentimentalitet just, snarare allvar och kanske hopp. Alice är ett allvarligt barn och likafullt en allvarlig kvinna och jag vänder blad efter blad, hela tiden på spänn. Och jag önskar henne att stråk av Brixton Love ändå ska dra in. Måtte hon nu… och ska hon ändå inte … och skulle hon…

Och hon skulle.

Brixton Beach av Roma Tearne. Utgiven av Ordfront 2011.

 

Publicerat

Konsten att vara otrogen på Facebook

Gunilla Bergensten, tidigare känd med böckerna Familjens projektledare säger upp sig och När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) kom förra året med sin första skönlitterära bok Konsten att vara otrogen på Facebook. Jag köpte och fick den signerad på förra årets bokmässa men det har dröjt ända tills nu innan jag läser den.

Boken handlar om Tove och hennes väninnor Sanna och Tess. Tove har flyttat från Göteborg till Varberg för att hon bränt ut sig på sitt jobb på reklambyrån. Nu frilansar hon istället och genom Facebook håller hon kontakten med sina gamla kollegor och vänner.

Men även en del spöken från förr dyker upp. Tove hittar sitt gamla ex Christian på Facebook och en spännande historia rullas upp, dels deras förflutna men också hur Tove hittar omvägar för att kunna ta sig till Stockholm för att träffa honom. Samtidigt flirtar Sanna och Tess hejdlöst också med olika personer på samma sajt.

Tove och hennes nuvarande man Fredrik brottas också med infertilitet och vännerna runt omkring med livspusslet, barn och familj och karriär. Är det oundvikligt att hitta flirtar utanför förhållandet? Facebook gör det allt enklare. Frågorna som ställs i boken är bland annat hur man håller äktenskapet vid liv, karriären igång och samtidigt är en bra förälder eller hoppas på att bli.

Gunilla Bergensten har lyckats skriva en jättetrevlig roman om livet runt 40 och fångat andan hos alla oss som delvis lever våra liv på Facebook. Historien är dock ganska enkel och banal och slutet väldigt förutsägbart.

Men som en vän till mig sa: ”Facebook! Jag är så kopiöst glad över att jag plötsligt har nästan alla jag någonsin tyckt om, från hela världen och från barndomen och framåt, på ett tangenttrycks avstånd hela tiden. Det skulle ju inte hända förrän man kommit till himlen, sas det, men istället hände det när man blev 36! Fantastiskt ju!”.

Konsten att vara otrogen på Facebook ges ut av Forum förlag och kom 2010.