Alla är vi valloner

Vi är ju valloner! Så sa alltid min syster och jag och såg på varandra med stolthet. Valloner, jo jo. På pappas sida. Även om vi redan i unga år förstod att vår korta kroppslängd och (då) mörka hår nog inte hade med vår eventuella vallonska härkomst att göra.

Peter Sjölund, DNA-släktforskare och författare till Alla är vi valloner skriver att:

”I var och varannan familj med rötter i Sverige pratas det om att det finns valloner i släkter. Man berättar att morfar var mörk, att han lätt blev solbränd och snabbt brun som en pepparkaka. Dessa egenskaper ses av någon anledning som bevis på vallonska förfäder. Många berättar alltså om valloner i släkten, inte sällan med en viss stolthet i rösten, men samtidigt vet de flesta idag knappt vad en vallon är.”

Jag känner mig lite generad när jag läser det. För just så är det. Jag har faktiskt ingen aning. Och inte heller vet jag om det är sant att det invandrade någon kavat människa från Vallonien någon gång i min släkthistoria.

Det finns en rad släktmyter i släktforskningens historia och Sjölund går igenom en del av dem. Släktband är historiskt sett (och säkert ännu) oerhört viktig, och att till exempel ha en kunglighet långt bak i leden kunde förstås höja ens status betydligt. Och också det här med valloner, som ”vi alla är”. För vad för särskilt var det med dem?

Vallonerna som kom till Sverige med stor kunskap om järnsmide bidrog med den kunskapen i bruken på 1600-talen. Det är en viktig del.

”Trots de många nedläggningarna inom den svenska järnindustrin under slutet av 1800- och början av 1900-talet lever minnena kvar om hur de uppländska vallonbruken en gång ledde den svenska industriella utvecklingen. Vallonerna framställs i flera skrifter som ’arbetets hjältar’ ”

Men Sjöund pekar också på 1900-talets rasbiologi som var stor och stark i det svenska samhället: ”De svenska rasbiologerna framställer alltså vallonerna och deras ättlingar som exemplariska människor med bara goda egenskaper. ”

Det skulle kunna vara ännu en anledning till att stoltheten över att vara vallon växte sig så stark bland folk, menar Sjölund. Inte vi, tänker jag. Inte min syster och jag. Det var inte därför vi drog vår vallon-visa.

Huruvida jag har en vallonsk invandrare långt bak i släktleden låter jag vara osagt. Men jag är betydligt mer påläst om både valloner, släktforskningens irrvägar och de uppländska bruken. Lättläst bok, utan att vara ytlig, intressant och dessutom rolig.

Alla är vi valloner. Peter Sjölund. Utgiven hos Norstedts 2023.

Egendom av Hernan Diaz

Vilken utsökt och förbluffande roman, har aldrig läst dess like! Handlar om affärsmannen Benjamin Rask som skickligt undgår att förlora hela sin enorma förmögenhet vid börskraschen i New York 1929. Finansvärlden förundras och grubblar, anade Rask vad som skulle ske eller hade han bara tur i sina gissningar?  Då Rask är en privat och undanglidande person som sällan interagerar med andra, frodas skvallret och misstänksamheten. Kulmen kommer då en uppseendeväckande roman ges ut om Rask, förvisso har karaktärerna i boken andra namn och ingenstans nämns Rask, men alla vet ju ändå vem romanen handlar om.   

Egendom belönades med Pulitzer-priset tidigare i år och jag älskade den! Skildringen av Rasks disciplinerade nyfikenhet vad avser ekonomiska analyser är fascinerande och den historiska New York-skildringen är underbar. 

Utgiven på Brombergs, översatt av Fredrika Spindler.

Bokfrukost om I södra Norrland väntas regn

Det första vi måste säga är att Cecilia Klangs boktitlar är så otroligt klipska. Vid första anblicken tänker man att det är en bit fyndig och romanpassande väderprognos, och det är det förstås, men när man läst boken förstår man att det är närmast är en förklaring till viktiga delar i boken. Så smart!

Häromdagen hade vi säsongens första bokfrukost och fick möjlighet att äta med och prata med författaren. (Vill ni förresten veta mer om Cecilias frukostvanor måste ni ju läsa intervjun). Vi hade alla haft en bra läsning och diskussionen blev livlig och bitvis högljudd. Romanen är karaktärsdriven och just de komplexa karaktärerna är så roliga att prata om. De är mångfasetterade. Somliga gillar man mer, andra mindre.

Huvudpersonen är Susanne som bor i bruksorten Forshammar tillsammans med maken Lars. Hon har tagit hand om hem och barn i många år. Men nu visar det sig att Lars vill sluta som chef på företaget och har köpt en härlig kåk utanför Halmstad dit han tänker sig att de ska flytta. Men det tänker inte sig inte Susanne. Flytta från Forshammar! Så otroligt dumt och sorgligt att han vill det. Så hon flyttar ut till sin mammas rätt slitna sommarstuga för att fundera över vad hon ska göra med livet.

Lite så här sa vi:

Åh, denna Lotta. Inte för att jag särskilt gillade henne i stort sett hela boken, men så otroligt driftig kvinna! Utan henne skulle väl samhället stanna.

Det är intressant att få lite glimtar från förra boken.

Romanen är så välkomponerad och är lättläst med ett bra språk.

Carl, han har gått alla förverkliga dig själv-kurser eller hur. Kommer han komma fram någon gång?

Jag gillar tillbakablickarna, det blir som ett pussel. Och när man slår igen boken så förstår man ju så mycket, hur folk blir som de blir.

En riktigt bra relationsroman!

I södra Norrland väntas regn. Cecilia Klang. Utgiven hos Polaris förlag 2023. Om Kan innehålla spår av Tommy Roos har jag skrivit så här.

Teatern vid stranden av Joanna Quinn

En utsökt roman genomsyrad av en lakonisk humor som jag bara älskar. Tre halvsyskon, Cristabel, Florence och Digby, växer upp på ett lätt förfallet storgods i Dorset tiden mellan de stora världskrigen. Ansvarsfulla vuxna fattas, barnen är mer eller mindre lämnade vind för våg även om tjänstefolket gör så gott de kan. De tyr sig till varandra och ur deras lekar och äldsta systern Cristabels obetvingliga framåtanda, växer kärlek och samhörighet fram. När en val spolas upp på godset strand och ett konstnärssällskap gör entré föds drömmarna om en teater. 

Språket är charmant, jag tänker flera gånger på P.G. Woodehouse sätt att skriva om nu någon mer än jag minns denna brittiska humoristförfattare. Ett exempel är brevväxlingen mellan Cristabel och Digby hösten 1939, så fruktansvärt roligt formulerade brev. Men humorn i texten avtar när kriget blir ett skoningslöst faktum som tvingar ut syskonen i den verkliga världen. Tonen och språket blir allvarligare och mer återhållsamt. 

Jag slukade romanen under några dagar i juli och jag tyckte väldigt mycket om den, tror att det är en roman som passar många.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2023. Översättning av Annika Hultman-Löfvendahl och Jan Hultman.