Kategori: Recensioner

Publicerat

Glada hälsningar från Missångerträsk

Jag vill så gärna gilla Martina Haag, jag vill, jag vill men jag tappar intresset hela tiden. Hon verkar vara en sån sympatisk och trevlig person men hennes böcker är småroliga men ändå inte. Det är underhållande men ändå inte. Jag kan inte ens sätta fingret på vad som är fel, det är nästan för perfekt och tillrättalagt och jag tröttnar gång på gång.

Glada hälsningar från Missångerträsk är inget undantag. Jag ska låta bli Martina Haag helt enkelt. Läsa henne i magasin, se henne på TV. Inte läsa hennes böcker. Okej.

Publicerat

Sommarhuset

Bästa Juristen. Jag har ärvt min mors sommarhus i skärgården. Det är jag som har varit där med mamma de senaste åren och  skött om allt. Tyvärr har mina två syskon också arvsrätt trots att de inte brytt sig om vare sig huset eller mamma. Min fråga till dig är om det inte finns någon klausul i lagen som gör att jag, som verkligen tagit ansvaret, borde ha störst rätt till huset?  Svar till ”Eva”

Där har ni utgångspunkten i romanen Sommarhuset. Syskonens relation är mer eller mindre kraschad sedan många år, men nu är mamma död. Nu måste de komma överens. Om huset, om mammas saker, om framtiden.

Ett måhända bekant ämne men Anna Fredriksson kan dramatiken och berättandet. Hon är en driven författare även om hon är debutant i just romanformen. Det här är en välskriven roman och jag sträckläser den för att jag vill veta hur det går.

Det jag också tycker om är beskrivningen av relationen mellan Eva och hennes vuxna son Elias. Den är så ömsint och rolig och inkännande.

Men det jag undrar över är syskonens hävdade kärlek till mamman. De bränner hennes anteckningar och böcker, det som verkligen definierade mamman och reducerar henne till en doft i en sommarklänning.  Älskade syskonen verkligen den hon var?  Eller i stället den de ville att hon skulle vara? Kanske är det själva frågan.

Sommarhuset. Anna Fredriksson. Utgiven av Forum 2011. Finns som ljudbok också från A nice noise

Publicerat

ABC-staden

Efter ett par sidor bestämmer jag mig. Att åka dit alltså. Att åka till Vällingby. Ta tunnelbanan hela vägen ut, förbi alla stationer , kliva in på torget,  sitta på kanten till fontänen. Och jag googlar kartor och bilder.

Men jag kommer aldrig dit. Jag blir kvar i romanen i stället. Närmast oavbrutet.

Vällingby nordväst om Stockholm började planeras på 40-talet. Förstaden skulle bli allt. Få allt. Vara allt.  På 2000-talet uppstår Vällingby 2.0. ABC-stadens berättarjag bor här under ett år. Han hyr ett rum hos Kalle i den del av förorten som heter Grimsta. Han skriver. Han umgås med Anna. Han svarar på frågor hos den nummerupplysnings-firma han jobbar hos. Med fakta och fiktion i en vacker fläta berättas om förorten och bilden av den blir något levande, något som kanske andas, något som aldrig kan gå över.

Trots att ABC-staden konstruerades för att vara en helt oberoende enhet, en stad utanför alla andra städer, är den invecklad i ett beroende som är oändligt. Man kan stå på torget och se att husen verkar hålla uppe sig själva, att staden växer runtomkring en och vara verka vara, men det är bara en illusion […]

Även om det finns människor i förorten, på jobbet och i berättarens liv blir det aldrig känslosamt. Saker händer och han betraktar det som sker på ett intellektuellt vis. Månaderna går, huset som byggs i centrum blir allt högre, snön kommer och samtalen hos nummerupplysningen blir stundtals bisarra.  Relationen med Anna går över och tunnelbanans resor till och från är alltid olika. Tiden går och så är det bara. Snart är det sommar, huset är färdigbyggt, det dags att flytta, sluta och börja något annat. Men Vällingby är färdigt.

Romanen är också färdig nu. Jag tycker otroligt mycket om den, Fascineras av författarens förmåga att se detaljer, att gestalta det vardagliga i språkligt intressanta  nedslag. Tycker om det återhållsamma, närmast kyliga förhållningssättet.

Och till Vällingby åker jag nog inte.

ABC-staden. Måns Wadensjö. Utgiven av Albert Bonniers 2011.

Tidigare har jag skrivit om Förlossningen. Läs den också.

______

Publicerat

En shiva – kan bli sju jävligt långa dagar

Under de senaste sju dagarna, säger rabbinen, har ni levt avskilda från världen och ägnat alla tankar åt döden. Att ta en promenad utomhus återknyter kontakten med de levande.

Pappa Foxman är död. Judd och hans syskon har samlats i barndomshemmet för att sitta shiva enligt pappas sista önskan. Sju dagar på låga stolar för att sörja och omhändertas av besökarna. I en strid ström kommer barndomsvänner, grannar och släktingar och konfronterar familjen inte bara mat utan med önskade och oönskade minnen – som en megaversion av Här är ditt liv.

Familjen sörjer. Men så väldigt avskilda från världen lever de inte under den här veckan. I den kompakta familjesamhörigheten blir de helt och hållet indragna i nya och gamla konflikter och är så illa tvungna att göra något åt det.

Jag roas av Jonathan Troppers sätt att berätta. Den sorgliga inramningen med shivan och många tragiska händelser. Det, i kombination med det absurda och roliga. Jag skrattar ofta åt det svartkomiska och vill ogärna lägga ifrån mig boken. Det judiska är en stark bonus i läsningen. Kaddish-läsningen på sabbatsdagen är verkligen fint återgiven. Men jag hakar däremot upp mig på  Judds sätt att betrakta sin fru Jen.  När han längtar tillbaka till ett fungerande äktenskap pratar han oftast om Jens utseende, snarare än om en komplex hel människa. Likaså störs jag på samma sätt när han betraktar kvinnor genom att beskriva deras kroppar. Bara.

Sammantaget hade jag det ändå bra när jag läste. Tropper kan väldigt på pricken beskriva och gestalta svåra känslor utan att det blir kladdigt eller sentimentalt. Här skrattar jag istället fram exakt, exakt! Hur bra är inte det!

Sju jävligt långa dagar. Jonathan Tropper. Utgiven 2009, på svenska av Gilla böcker 2011.

_______

Jag har läst och tyckt om Konsten att tala med en änkling tidigare.