Kategori: Recensioner

Publicerat

Räkna får

Det sägs att i den tyska utgåvan av Leonie Swanns Glennkill finns en bild på ett får längs ner på varje boksida. Och om man bläddrar snabbt blir det en liten tecknad blädderfilm med hoppande får. Fint! Min svenska utgåva bjuder inte på denna extravagans men är läsvärd ändå.

Saken är den:

”I går var han fortfarande frisk”, sa Maude. Det ryckte nervöst i öronen på henne.
”Det betyder ingenting”, invände Sir Ritchfield, hjortens äldste bagge. ”Han har ju inte dött av sjukdom. En spade är ingen sjukdom.”

Herden George Glenn har hittats död. Av sina egna får. De blir oroliga och förvirrade. Men bestämmer sig för att lösa gåtan om hur det gick till.

Bli inte rädda nu. Det här är inte en kriminalroman som förmänskligar djur och låter dem leka detektiver. Det här är en roman som ger dig chans att lära känna får. Fårs tankar och erfarenheter, fårs reaktioner, instinkter och beteende. Inte minst ur filosofisk synvinkel. Dessutom ges spänning, människokännedom och en smula humor på köpet.  Läs!

Att skriva ur ett djurs perspektiv är vanskligt. Det är lätt att halka in i det förmänskligande. Eller att inte kunna lämna sin människoblick i berättandet.  I Glennkill förblir fåren får. Antar jag. Det går förstås inte fullt ut att veta. Men författaren har fått mig att tro att det är just precis så här. *

Glennkill. Leonie Swann. Utgiven 2005, på svenska av Alfabeta 2006.

Andra som läst och tyckt om är Boktoka, Du är vad du läser och Ett hem utan böcker.

_______

*Och ja. Tanken om att bli fårfarmare på heltid slår mig. Jag vet precis vad jag ska läsa för mina ulltottar.

Publicerat

Huset jag inte riktigt älskade

Jag hade bestämt mig. Den enda boken på bokmässan skulle bli den här. Rakt på hyllan gick jag och plockade romanen med den intagande framsidan och lockande titeln Huset du älskade. Jag tycker mycket om böcker om hus, förstår du. Den bästa är förstås George Perecs Livet – en bruksanvisning, där hyreshuset på nr 11 rue Simon-Crubellier står i centrum.

Huset du älskade handlar om den omfattande moderniseringen av Paris som prefekt Haussmann genomdrev i slutet av 1800-talet.  När man skapar breda gator och boulevarder måste hus och smågator gå under. Ett sådant hus är Mme Rose Bazelets hus på rue Childebert. Här lever hon som änka sedan några år tillbaka. Romanen är ett slags brev till äkta mannen Armand, han som en gång förvärvat  det hus som Mme Bazelet lovat att till vilket pris som helst bevara och försvara.

Jag läser och jag blir inte så förtjust. Först är det berättarsättet. Du-berättelser har sina sidor. Här måste Rose förhålla sig till Armand samtidigt som författaren måste ge oss information som Armand rimligen redan känner till.

Hon är kanske det enda som lyser upp mitt ömkliga, sorgliga liv sedan du försvann. Vår dotter Violette lyser inte upp mitt liv. Men det vet du ju redan, eller hur?

Så småningom kommer också brev från Armand och dottern in som röster i berättelsen. Men jag tröttnar faktiskt. Blir inte alls så indragen i Rose göranden och låtanden som jag hade önskat och slutar att läsa.* Synd.

Kanske gillar du mera? Mejla mig om du vill ha min bok.

Huset du älskade. Tatiana de Rosnay. Utgiven 2011. På svenska av Sekwa 2011.

_______

*Okejdå, jag läste de sista sidorna för att kolla om huset fick stå kvar.

Publicerat

Amulett av Robert Bolaño

Speed-reading inför ett boksamtal blev nödvändig och jag läser snabbt ett par presentationer av Amulett för att få ett sammanhang. Och tur var väl det, tänker jag efter en stund. Det här en roman för Mexikos intellektuella, med andra litterära referenser än mina. Sen struntar jag i det och låter namnen och händelserna bara flöda förbi och njuter av alla berättelser som Auxilio Lacouture berättar från sin plats i universum.

Denna plats är en toalett på ett av universiteten i Mexiko City. Oroligheter i staden har lett fram till Tlatelolco-massakern 1968 och Auxilio är helt enkelt på muggen när militären stormar in i skolan. Under några dagar stannar hon kvar där i det trånga utrymmet och i ensamheten får tid och rum helt egna lagar.

…och tiden vecklade ihop sig och vecklade ut sig som en dröm. År 68 blev år 64 och år 60 och år 56. Och dessutom år 70 och 73 och 75 och 76. Som om jag hade dött och betraktade åren ur ett alldeles nytt perspektiv.

Kvinnan berättar om staden hon närmast maniskt vandrar i, irrfärderna om nätterna och de unga poeterna hon tagit under sina vingars beskydd. Ville de det? Ville de bli beskyddade? Eller är hon bara en toka som tror att hon är behövd eller moder poesi? Vi har olika uppfattningar när vi samtalar. De som läst De vilda detektiverna känner sig hemma i berättarstilen,  alla utvikningar och återkomster till en kärnpunkt. Men ingen är säker på att den här lilla romanen är ingången till Roberto Bolaños författarskap.

Satserna radas i ett snabbt tempo och jag läser förtjust mot det rusiga crescendo-liknande slutet. Det slutet är hoppfullt, hävdar jag. Inte alls, säger andra i samtalet. Det här är en tragedi.

Nej, minsann. Här får jag sista ordet. Den här romanen slutar i dur. Eller hur?

Amulett. Roberto Bolaño. Först utgiven 1999. På svenska utgiven av Albert Bonniers 2011.

Publicerat

Noveller

I Berlin läser vi mest guideböcker och annonser och innehållsförteckningar av de korta slagen. Men så en kväll grabbar vi tag i varsin lagom tjock bok. Den skänkta timmen av Juli Zeh. Lära sig av Cilla Naumann. Vi planerar att byta när vi är klara. Men vi hinner aldrig.

Våra fina böcker är noveller från Novellix, delikat förpackade i bra format och snygg design. Och innehållet? Det är jag som läser Naumann, en författare jag skarpt gillar och har läst allt av. Den här novellen är en mycket obehaglig historia. Skolvärlden en av mina världar, lärarrollen en av mina roller och det kryper i mig när skådeplatsen målas upp som nattsvart och omöjlig. Till klassen kommer en dag Ingrid. Hon är alltid där i tid. Gör vad hon ska. Sticker inte ut. Egentligen. Ändå upprörs läraren så mycket av henne att han bara måste få henne att reagera.

Det gör hon.

Jag som inte riktigt vet hur man läser novellsamlingar utan ramberättelse känner starkt för de här små novellböckerna.* Man läser dem ju som en roman men snabbare.  De är som pixi-böcker för vuxna och jag vill gärna läsa flera. De kommer i en kvartett, fyra gånger om året meddelar Novellix på sin webbsida. Lagom till bokmässan presenterades en omgång tyska noveller, där Zeh ingår.

_______

* Utredning om novell-läsning: Jag läser mycket gärna noveller. Men jag har haft svårt att läsa en novellsamling eftersom jag  spontant läser från pärm till pärm. Är inte den första novellen bra tappar jag lusten på samma sätt som jag oftast lägger undan en roman efter 30 sidor om den inte verkar intressant. Men jag har lärt mig en taktik av Gun Ekroth. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger hon. Och en diktsamling läser man ju just så. Här och där.