Ett litet felsteg och allt går åt helvete. Så sant som det är sagt, menar pappa Messner och oroar sig alltmer för sin son
Du är en pojke med storartade framtidsutsikter – hur ska jag kunna veta att du inte ger dig iväg till ställen där du riskerar att bli dödad?
Överdrivet överbeskyddande föräldrar kan driva en till vansinne, inte sant Marcus Messner. Jovisst, han förstår att han måste plugga långt bort från sin pappa och väljer ett collage åttio mil bort. Åttio mil. Pappans rädsla ökar exponentiellt med samma antal. Marcus lägger all sin kraft på att ta A efter A i betyg. A:n som ska befria honom från en framtid som slaktare i familjeföretaget. A:n som ska befria honom från översittare. A:n som ska befria honom från risken att bli inkallad. Vi är i 1951 och Koreakriget tar vägar som verkar okontrollerbara och omöjliga att stoppa. Men med höga betyg och fin examen ökar chansen att bli officer och slippa vara i strid. Allt är lovande.
Men redan på sidan 52 bryts berättelsen av. Läsaren får veta att det är den döda Marcus som berättar :Och även som död, vilket jag är och har varit, ja, jag vet inte hur länge …Med denna insikt fortsätter berättelsen om än starkare. Om Marcus bara inte sagt, om han bara inte gjort, om inte. För de allra minsta saker får verkligen tragiska följder. Precis som pappa Messner sa.
Jag läser med öppen mun min första Philip Roth. Den är så välskriven i såväl språk och händelseutveckling att jag flera gånger frågar mig hur det kommer sig att det dröjt så länge. Meningarna är långa och vindlande, trots att berättelsen är kort och tät. Karaktärerna så väl utmejslade. Slutet går apokalyptiskt mot katastrofen och bärs upp språkrytmiskt så att det dånar John Williams-symfonier i huvudet på mig. Wow!
Indignation. Philip Roth. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011. Månadens bokval i bokklubben Gondol.
– – – – –
”Indignation har ett slut som jag gärna hade diskuterat med någon”, skriver Linda på Enligt O. Jag kommer till Gbg om en månad. Då kan vi diskutera!
Jag lutar mig mot en vägg på Kulturhuset i Stockholm, läser de sista sidorna i Niklas Rådströms Stig. Här ställs ett urval av Stig Claessons – slas – konstverk ut. Två kvinnor står bredvid mig och jag tjuvlyssnar på deras entusiasm. Jag blir alldeles uppfylld, säger en av dem och sveper med armen mot hela utställningen, att se det här är som att jag hittat igen en känsla från när jag var barn, något som jag glömt bort men längtat efter, och det gör mig alldeles varm.
Jag såg framför mig hur jag skulle ligga i vilstolen. I 27 graders solsken, varm, loj och med hjärnan nedvarvad till ett lugnt tempo. Så ska nog den här långsamma berättelsen intas, tänkte jag i juni. Men boken hamnade underst i läshögen. I kylslagen augustikväll blir den något annat.