Det viktigaste först. Den här boken kommer att säljas i miljoner exemplar. Och den kommer att älskas av lika många.
Förmodligen många fler. För alla er som fängslades av mystiken i Da Vinci-koden (Dan Brown) och romantiken i Lyckan, kärleken och meningen (Elisabeth Gilbert) med livet är Julia (Anne Fortier) ett måste. Ni kommer att svälja den hel med rodnande kinder och pulsen dundrande i bröstet.
Julie Jacobs är en tjugofemåring med båda fötterna på jorden. Så har det alltid varit. Inga utsvävningar. Därför blir arvet efter tant Rose, som uppfostrat Julie och tvillingsyrran Janice, en utmaning att ta emot. Till skillnad från Janice får inte Julie del i kvarlåtenskaperna där det stora huset med tomten i Virginia ingår. Istället får hon i hemlighet en nyckel till ett bankfack i Siena där deras döda mor levt de sista åren av sitt liv. Med nyckeln tätt intill sitt förvirrade hjärta beger sig Julie iväg. Mot Europa och den stad tant Rose alltid varnat för.
Kanske är det solen som strilar sig fram mellan bladen i linden vid härbret denna semester, att Pelle och Ebba (katterna)spinner vid min sida och att Henke (maken) serverar mig kallt Chardonnay-vin när eftermiddag närmar sig kväll. Kanske är det för att jag känner mig fri från måsten att tycka och tänka så himla mycket för en gångs skull. Och kanske är det de litterära referenserna. Hur som helst lapade jag i mig Julia på två dagar medan lästa blad flög över ängen där jag suttit. Aldrig uttråkad, bara då och då ojande över många floskler och enkla passager att vila i. Jag gillade varken Da Vinci-koden eller Lyckan, kärleken och meningen med livet. Men Julia kommer att sitta kvar. Som en förbjuden dröm som någon äntligen vågat sätta på pränt. Tack, Anne Fortier för det.
