Svinalängorna – bok vs film

Susanna Alakoskis fina bok Svinalängorna minns jag som otroligt bra, stark men med ett visst inslag av humor och att den i allra högsta grad handlade om klass.

Leena flyttar in i ett område i Ystad som kallas Svinalängorna. Där bor de vars föräldrar skriker och super, de som inte åker på semester och som inte äter biff med lök till middag på fredagarna och det fanns en distans, en skillnad till den övriga världen. I boken finns också några vuxenkaraktärer att lita på, bland annat en lärare som Leena kan hitta stöd i.

Lite grann finns kvar av det i den filmatiserade versionen med Pernille August som regissör och Noomi Rapace i huvudrollen. Lena åker som vuxen tillbaka med sin man och två barn för att säga hejdå till sin mamma som ligger på dödsbädden. Jag kan dock inte minnas de här vuxensekvenserna från boken. Är det tillskrivet i filmen eller var det så i boken också? Det är ungefär tre år sen jag läste den så jag kan ha glömt.

Den humoristiska sidan finns inte alls i filmen. Den är rakt igenom mörk, svart, tragisk och väldigt hemsk. Humorn är borta, i princip hoppet också, men samtidigt är filmen otroligt bra. Alla skådespelarinsatser är fantastiska, särskilt Tehilla Blad som spelar Leena som liten. Tycker både Ola och Noomi Rapace fått oförtjänt mycket uppmärksamhet på bekostnad av henne.

Se och/eller läs om du inte redan gjort det.

Böckerna om journalisten Frida

En lärobok i hur det är att komma ut som journalistpraktikant, så kan man beskriva Carin Hjulströms bok Finns inte på kartan som handlar om journaliststudenten Frida som hamnar på en lokalredaktion mitt i Småland utan ordentliga instruktioner eller ens en vettig handledare. Exakt så kan det faktiskt gå till. Boken är engagerande och väldigt verklighetstrogen.och har ett bra driv men blir kanske lite för mycket. Det känns som författaren försöker få med alla aspekter av journalistyrket som finns och alla journalistutbildningar borde uppmuntra sina elever att läsa den för att se lite vad för verklighet de hamnar i.

Har precis läst ut uppföljaren Hitta vilse. Frida är nu klar med skolan och letar jobb. Hon får drömjobbet på kvällstidningen men på grund av sparpaket tvingas hon lika snabbt sluta och måste söka andra vägar till försörjning.

Samma känsla av skolboksexempel finns med här. Här tas gränserna mellan information och journalistik upp, frilansens dilemma, etiken men också en rad andra bihistorier. Det blir rörigt och spretigt när Carin Hjulström dessutom försöker få in investeringsproblematik, frånvarande pappor, döende pappor, lägenhetsaffärer, dejtingsajter och dejtande, chefer som blir utbytta, en dansskola, städjobb vid sidan av, resor till Spanien, vikariesvängen, ett bröllop med mera med mera.

Boken hade definitivt vunnit på att några handlingar strykits men jag gillar ändå att den är verklighetstrogen journalistisk arbetsmiljö och tar upp viktiga frågor.

Med sakta steg

Ja, jag lyssnar på ljudbok när jag promenerar, ni vet det nu, och kanske till och med önskar att jag någon enda gång ska låta bli att ta upp det. Men nä, det går inte. Jag måste. Denna gång är det Strindbergs stjärna av Jan Wallentin (Albert Bonniers Förlag) jag måste prata lite om. Jag är SÅ besviken. Inläsningen av Johan Rabaeus funkar fint, men historien, nä, håller inte överhuvudtaget. Jag har kommit tio kapitel in i romanen och jag känner ingenting, har ingen lust att veta hur något går och blir allt slöare i stegen. Drivet är obefintligt. Karaktärerna är tråkigt uppdiktade och ännu en gång skildras allt utanför Stockholm som efterblivet. När ska vi sluta förlöljliga människor som bor utanför huvudstaden som handfallna och småpuckade? Ett så otroligt tröttsamt och förlegat grepp. Jag ska fortsätta lyssna, om den ger något i efterhand återkommer jag med recension. Men jag tvivlar.

Det fördolda av Michael Hjort & Hans Rosenfeldt

Jag har haft Det fördolda som ljudbok när jag promenerat den senaste tiden. En deckare skriven av tv-seriemanusförfattarnaHjort och Rosenfeldt, ljudboken inläst av skådespelaren Niklas Falk. Modern, helt ok trovärdig, skriven för att snabbt kunna bli film (påminner om Keplers två på det sättet) och inte så übertöntigt macho som svenska (och utländska) polisdeckare brukar vara. Den var väldigt bra att promenera till, spännande utan att vara övermatad med detaljer. Jag kunde lätt hamna på villospår i hjärnan, för att efter några sekunder enkelt ta plats i historien igen, utan att ha missat så mycket. Polisarbetet, politiken, samhället, personerna; allt kändes väldigt i tiden och jag kan mycket väl tänka mig att ha en uppföljare i lurarna. Falk får mer än gärna läsa även då.