Kategori: Recensioner

Sabina låter livet komma till sig, inte tvärt om. Genom barndomen som det främmande elementet i skolan, till ungdomen, åren då allt fick hända, bara något hände har hon flutit med, med små rörelser för att hålla sig över ytan. Pluggtiden, Bogotá, pojkvänner, jobb, New Jersey, drömmar, tillfälligheter, Manhattan, men mest av allt bara flyta med, Miami, kärleksaffärer, låta livet styra, för hur mycket kan egentligen en tanke påverka framtiden?

I nio noveller, nedstamp i Sabinas liv, får vi bland annat möta kvarterets pojkslusk Lucho, lilla Papi, mördarmorbrodern, snygga Nico, gitarr-Lou, Elsa, gamla Paloma, Lucas och Vida. Sabina är rapp i hjärnan, sedan barnsben är hon van att vara en outsider på grund av sitt colombianska påbrå, och blicksnabbt har hon svar på tal som passar, och inte. Hon är modig och små-lat på ett förbryllande och inbjudande sätt. Effektivt sätter Engel spotten på vardagshändelser som säger mer om tid och rum än de flesta tunga tegelstenar. Jag har skrattat så där tillbakalutat ni vet, när kroppen bänder sig för att luften skrattet skapar måste ut. Ibland har jag också behövt lägga ifrån mig boken för att den glesa texten, trots sina få ord, säger så mycket att det är svårt att ta in utan att stanna upp.

Jag är kär i Patricia Engels sätt att beskriva Sabinas värld. Två meningar och jag är på plats, med fötterna i Hudson Rivers smutsiga vatten, förälskad i Luchos livsvana, beundrar hans sätt att röra ciggen när han snackar om sina planer, att allt kommer att bli annorlunda snart, roligt som fan. Jag vill sitta på Venice beach med Diego, se solen smyga sig upp medan vi nyktrar till från billig skumpafylla. Krama vilsna Vida, mellan dröm och verklighet och jag kräver att det görs en längre roman, en film, en pjäs- vad som helst som ger mig mer! Dock är jag säker på att formuleringarna, så skarpa, klockrena och fantastiska gör sig bäst just så här. Så jag får fortsätta att drömma om dem alla, för det har jag gjort sedan jag började läsa, nästan varje natt. Och längtande, väntande se fram emot en andra roman från Engel. Gud, jag blir helt pirrig när jag tänker på det. Som kärlek gör.

ps. Vida MÅSTE ges ut på svenska! ds.

Ares tecken av Dan Buthler och Dag Öhrlund, utgiven på Bra förlag 2010.

Kommissarie Colt och hans medarbetare får ett gäng mord på halsen som tycks ha i alla fall en röd tråd emellan sig. Ett tecken hittas i anslutning till samtliga lik; det så kallade Ares tecken som symboliserar manlighet och också är bilmärket Volvos logotyp. Förutom det anmärkningsvärda i att just detta tecken återfinns vid alla offren, får polisenkåren extra mycket att fundera på då samtliga efterlämnade tecken har pilen avbruten. Vad kan det innebära? I polisgruppen ingår sex män och en kvinna. Hon, Linda, är lesbisk och längtar mest hela tiden tillbaka till sängkammarens sexuella dofter, sin flickväns underliv och den mjuka huden som rör sig i ljuset från sänglampan. Colt, chefen, är man och gift med en kvinna. Han är mycket glad över att hans hustru, till skillnad från majoriteten av kvinnor, har en stark sexlust som fortfarande kan tillfredsställa hans enorma drift.

Parallellt med spaningsarbetet, sker mord efter mord, alla av olika anledningar, men alla på homosexuella män, och alla med en utskriven lapp med en avbruten manssymbol i anslutning. Vad är syftet med morden? Och hur ska Colts gäng hinna få fatt i  mördaren innan de egna nära och kära är i fara?

Spännande blir Ares tecken aldrig, inte ens lite lite. Snarare är historien ofta så pinsam att jag skrattade högt. I pressmeddelandet står att ”Buthler och Öhrlund skriver rappa och engagerande kriminalromaner om tiden vi lever i och de problem som människor möter, kryddat med en dos samhällskritik.” Tyvärr känner jag inget av det.  Boken ska ”vara en uppgörelse med ett av de största samhällsproblemen i vår tid- intoleransen mot de människor som de flesta finner avvikande och onormala”, bara den meningen borde fått mig att rygga och fatta vilken typ av bok det skulle vara. Som de flesta tycker är avvikande och onormala? Den här boken kommer INTE påverka det synsättet. Inte heller ett pressmeddelande som  beskriver problemet på det viset. Det känns lite som att en redaktör har sagt: Hörni grabbar, vi ska inte göra en snajdig deckare på temat bögar då? Alltså mord på bögar, hahaha, annars kan ju folk tro att vi är bögar, hahahaha, hur skulle det se ut va? Men det ligger ju i tiden nu och allt det där, vad säger ni, ska vi köra eller? ”.
Det är elakt skrivet, jag vet, och jag brukar hylla försöken trots att de är dåliga, men det här känns inte äkta.

Sättet författarna skriver på påminner mig om uppsatserna vi skrev på högstadiet, precis när vi lärt oss att en målande beskrivning gjorde läsningen mer njutningsfull. Våra litterära verk blev efter det långa upprepningar, detaljerade in i karaktärernas minsta rörelse, med massor av gevär på väggarna som aldrig användes.  Vi ville visa läraren allt vi visste om allt möjligt genom att inte hålla inne på något. Så är det i Ares tecken också. Nog kan författarna sitt polisarbete, synd bara att de inte förstått att kunskapen kan synas mellan raderna och inte behöver överanvändas.

Till sist, för fanken Bra böcker, korrläs innan ni trycker! Flera stavfel, på många ställen återkommer samma ord precis efter varandra (ex. hos hos), och ständig felanvändning av ”de” och ”dem”.

Urusel och nästan oläslig är mitt betyg. Så.