Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Mathea Martinsen är först inte intressant nog för att jag ska vilja läsa vidare. Jag gör det bara för att jag ska. Till och med i en solstol på norra Brasiliens evinnerliga kustband tråkar hon ut mig. Hon är en udda gammal dam som tillsammans med maken kallad Epsilon lever ett trögflytande liv bestående av egentligen ingenting. I hjärnan händer det mer. Jakten på det där lilla som man ska bli ihågkommen för är ärlig men inte speciellt fruktbar. Hon tänker ut lösningar på problem hon tidigare har konstruerat, mortlar frågeställningar sönder och samman tills till och med statistikern Epsilon tröttnar, alla staplar, diagram och sannolikhetsuträkningar är redan gjorda, men hon fortsätter. Maler tills det blir pulver som hon sen blir orolig för är farligt. Och så håller det på. Vardagligheter så futtiga att Mathea själv känner sig förvånad blir till äventyr och här först blir det roligt. Fyrtio sidor in i boken hör jag mig själv skratta högt över hennes ologiska tankegångar som efter varv på varv slutligen blir inget annat än geniala. Rädslan för att dö bär de flesta av oss, bara sättet att hantera den är olika. Mathea har sitt. Livrädd och modig trotsar hon inre lagar utan att blinka, för att i nästa ögonblick inte våga gå utanför dörren i rädsla för att någon ska se henne. Ännu mindre bli sedd som den som ingen ser. Och hur bryter man ett sådant mönster?

Det är en fin och mycket lättläst roman Kjersti Annesdatter Skomsvold debuterade med (på svenska,Gilla Böcker, 2010). Och rolig. Jag tänker mig att Sissela Benns fantastiska högstadiekaraktär Filippa Bark kommer att bli som Mathea när hon blir gammal. Och när jag tänker så blir den ännu bättre. Jag sa till min vän Hanna precis när jag släppt sista meningen att det var en himla tur att jag fortsatte, för helheten gör den väldigt läsvärd. Och så är det verkligen. Sorglig, varm och mycket rolig sitter den kvar ännu, i alla fall en vecka efter att den blev utläst, och det är det i ärlighetens namn inte alla böcker som gör.

Ps. Min glädje över att Mathea Martinsen twittrade la sig ganska snabbt eftersom det aldrig hände något. Synd. Två tweets i månaden gör det inte för mig i alla fall. Ds.

Jag älskar dig inte längre!

Vill du gråta ögonen ur dig så rekommenderar jag varmt Christina Stiellis roman Jag älskar dig inte längre. Själv grät jag nonstop från en liten bit in i boken tills ungefär halva. Där kände jag mest för att slänga boken i väggen, så jäkla arg blir jag när jag läser den. Boken ja. Jag både älskar den och hatar den – och hatet är tudelat. Jävla idiot tänker jag när jag läser och så måste jag läsa vidare och fortare för att se vad som händer. En riktig pageturner har hon lyckats skriva den kära Christina.

Det är alltid läskigt när man ska läsa böcker av folk man träffat och känner en smula. Jag har träffat Christina många gånger på olika bloggträffar och tillställningar och jag känner att jag måste ta sats för att ens våga börja på boken. Tänk om jag inte tycker om den. Tänk om jag tycker den är så pinsamt dålig. Hur ska jag då någonsin kunna förhålla mig till Christina igen!

Som tur är så tycker jag inte den är pinsamt dålig. Jag tycker den är riktigt bra. Stark. Enda kritiken jag vill komma med är att jag tycker den där kvinnan Lotten borde ta och rycka upp sig lite tidigare än hon faktiskt gör i boken. Jag blir arg å hennes vägnar. Jag känner samma maktlöshet som hennes vän Bosse, brorsan Hasse och den underbara grannkvinnan som alltid finns där. Finns såna människor på riktigt?

På torsdag ska jag vara med och bokcirkla om boken. Enbokcirkelföralla anordnar efterjobbet-cirkel och Christina Stielli själv kommer vara där och jag ska ge henne en stor varm kram och tacka henne för en fantastisk läsupplevelse.

Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage

Eftersom jag fick en efterlängtad bokhög häromdagen läste jag inte alla novellerna på en gång i Alice Munros Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage, utan bara de tre första. Egentligen är det så långt ifrån ”bara” man kan komma, för de är alla oerhört välskrivna. Titelnovellen (Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage) har jag drömt om två dagar i rad. Jag har också tänkt mycket på den så där av bara farten ni vet som man kan göra. Ibland till och med glömt vem det var som var med om det där sjuka, som jag senare kommer på är karaktärerna i novellen. Johanna Parry är barnhemsbarnet som vuxit upp och blivit hushållerska av den rekorderliga sorten. Utan större förhoppningar om livet än att kanske kanske kunna bli gift en dag, och få fortsätta att känna sig behövd. Hos arbetsgivaren Mr McCauley bor även hans moderlösa barnbarn Sabitha som studerar medan hennes pappa krigsveteranen lever livet utomlands mycket för ”affärernas” skull. Av olika anledningar, den ena mer fantastisk än den andra, beslutar sig Johanna för att avsluta sin tjänst hos Mr McCauley genom en lapp med beskedet på diskbänken. Hon ska testa sina vingar och bege sig ut i världen, kanske till och med gifta sig med den man hon brevväxlat med i hemlighet ett längre tag. Mannen är ingen mindre än Sabithas far, som i svärfadern Mr McCauleys ögon inte är mycket värd, varken som far, make eller svärson. Vad som får Johanna att lämna allt för en resa över världen vet hon egentligen inte själv. Inte heller mannen hon hoppas få gifta sig med. Bara två personer vet. Två personer som i småstadens tristess dödat tid och spelat rollspel i verkligheten. Jag har funderat på hur jag skulle beskriva den här historien och det finns minst hundra sätt, ur hundra olika vinklar. Jag ber er istället för att låta denna  kortrecension vara avgörande för huruvida ni i framtiden kommer att läsa denna novell eller inte, faktiskt läsa själva. Den är så kort, men så oerhört matig och underbar. Karaktärerna är  på de få raderna ändå livs levande. Dofterna, ljuset, tankarna, längtan och varför inte; ödet, fastnar som verkliga drömmar. För hur vi än tänker, och hur vi än försöker styra saker, kan vi aldrig vara säkra på hur livet blir. Och det vet vi alla, även om vi kämpar för att styra så gott det går. Det, och många andra saker får den här berättelsen mig att tänka på.

Den amerikanska flickan

Det känns konstigt att recensera en bok som inte allt för länge sedan blev recenserad i alla medier under ganska lång tid. Lite tjatigt om ni förstår. Så jag tänkte bara egentligen ge mina tankar lite spontant såhär på fredagsmorgonen (er eftermiddag).

Jag älskade den från första stund. Språket är mitt älsklings från och med nu och jag har njutit av varje mening. Fagerholm visar så otroligt skickligt människorna i sin basala natur och samtidigt ger hon små språkliga utmaningar för att läsaren inte ska bli blasé eller känna sig alltför trygg. Talspråk och poesi perfekt komponerat. Och historien. Jag funderade på det igår, hur befriande det är när man inte har en susning alls om hur nästa steg ska tas, eller vart. Jag såg filmen Fishtank för några veckor sedan, som trots enorma olikheter ändå faktiskt har vissa likheter. Och där dramaturgin inte alls följer en klassisk, som vi utan oro kan vaggas in i. Här måste vi vara på helspänn för vad som ska komma, vem som är vem och varför. Karaktärerna älskar jag varenda en, men så klart är min kärlek starkast för Sandra och Doris, dessa uppfinnare och kreativa hjältar. Och i dem speglas hela världens alla samlade tankar och idéer från en bassäng utan vatten i den dyigare delen av skogen. Båda med sina historier och minnen, och båda så enträget nyfikna på de vuxna och världen de alla vill visa dom, utifrån sina platser där de befinner sig, från staden vid havet eller Stripteasescenen. Båda likvärdiga. Åland är en annan historia, om än lika viktig.

Jag har i ärlighetens namn lite svårt att tänka tillbaka på alla, får nästan ont i magen av saknad redan. Vilket ju i sig måste vara ett ohyggligt bra betyg, för det var länge sedan jag läste en så hjärt- och hjärngripande roman. Och med det får denna tankesession vara över.