Kategori: Recensioner

Publicerat

Undergångaren av Thomas Bernhard

(Bokförlaget Tranan 2004, utgiven i original 1983 med titeln Der Untergeher)

En man, för länge sedan pianovirtuos , tänker tillbaka på den trio han på femtiotalet var en del av, tillsammans två andra nu framlidna pianovirtuoser. En av dem begick nyligen självmord i förtvivlan över att inte längre kunna styra sin notbladsvändande syster som lämnat det gemensamma hemmet för ett eget liv. Den andra, Glen Gould död i sjukdom och galenskap många år tidigare. Glen Gould var världens bästa pianist. Ett geni om vi får tro berättaren, som också skrivit en bok om den gamle vännen och sedermera även världskända pianogeniet. Fram och tillbaka tänker nu den kvarlevande berättaren på hur det egentligen kommit sig att trion utkristalliserats som den gjort. Tre helt olika personer, med helt olika förutsättningar och sätt att hantera livet. Hur de möttes och varför. Bitterheten över att inte vara den bästa, och att heller aldrig kunna bli det, tvingade både självmördaren, av geniet kallad Undergångaren, och berättaren, av geniet kallad Filosofen, att ge upp pianospelandet. Endast geniet skulle fortsätta, så var reglerna. Trots att de alla tre nått svindlande höjder i karriären genom högre studier på Mozarteum i Salzburg, var det så det fick bli, och där börjar slutet, faktiskt för dem alla tre.

På ett oerhört torrt sätt går berättaren, Filosofen, igenom självömkande livsåskådningar,  principer hans vänner levt efter och det självförakt som  tycks äta varje Österrikare inifrån vare sig den vill det eller inte.  Berättaren lever förmodligen endast för att han flytt Wien för Madrid.

Undergångaren är lättläst och mycket rolig på ett torrt, nästan passivt aggressivt sätt. Däremot inte sagt att jag har fått ut speciellt mycket av den. Kanske kommer jag att tänka på den då och då, för att vissa passager har varit mycket roande, och för att sättet berättaren förhåller sig till sina bekanta är så uppenbart avståndstagande, men ändå kärlekssökande sätt, kanske så en ensam människa minns det som varit? Och så har vi Österrikehatet, otyglat och innerligt, bara det är roligt.

Ja, kanske blir det fler T Bernhard med tiden. Men det är inget jag kommer att prioritera.

Publicerat

Tut tut!

Ni följer väl På spåret? Varje fredag sitter jag såklart bänkad framför TV’n.
Lagom till jul nu släpper Max Ströms förlag en jättebok med över 2 500 frågor och en liten digital enhet som gör att man kan köra På Spåret hemma i soffan. Den klarar två lag eller att man spelar själv. Det var lite beroendeframkallande faktiskt att spela. Förord i boken av Kristian Luuk och Fredrik Lindström.

215 kronor får man ge hos Bokus. Perfekt julklapp för På spåret-älskaren. Jag vet ett par tre stycken i min närmaste närhet som skulle uppskatta ett ex.
Publicerat

Vida av Patricia Engels

Sabina låter livet komma till sig, inte tvärt om. Genom barndomen som det främmande elementet i skolan, till ungdomen, åren då allt fick hända, bara något hände har hon flutit med, med små rörelser för att hålla sig över ytan. Pluggtiden, Bogotá, pojkvänner, jobb, New Jersey, drömmar, tillfälligheter, Manhattan, men mest av allt bara flyta med, Miami, kärleksaffärer, låta livet styra, för hur mycket kan egentligen en tanke påverka framtiden?

I nio noveller, nedstamp i Sabinas liv, får vi bland annat möta kvarterets pojkslusk Lucho, lilla Papi, mördarmorbrodern, snygga Nico, gitarr-Lou, Elsa, gamla Paloma, Lucas och Vida. Sabina är rapp i hjärnan, sedan barnsben är hon van att vara en outsider på grund av sitt colombianska påbrå, och blicksnabbt har hon svar på tal som passar, och inte. Hon är modig och små-lat på ett förbryllande och inbjudande sätt. Effektivt sätter Engel spotten på vardagshändelser som säger mer om tid och rum än de flesta tunga tegelstenar. Jag har skrattat så där tillbakalutat ni vet, när kroppen bänder sig för att luften skrattet skapar måste ut. Ibland har jag också behövt lägga ifrån mig boken för att den glesa texten, trots sina få ord, säger så mycket att det är svårt att ta in utan att stanna upp.

Jag är kär i Patricia Engels sätt att beskriva Sabinas värld. Två meningar och jag är på plats, med fötterna i Hudson Rivers smutsiga vatten, förälskad i Luchos livsvana, beundrar hans sätt att röra ciggen när han snackar om sina planer, att allt kommer att bli annorlunda snart, roligt som fan. Jag vill sitta på Venice beach med Diego, se solen smyga sig upp medan vi nyktrar till från billig skumpafylla. Krama vilsna Vida, mellan dröm och verklighet och jag kräver att det görs en längre roman, en film, en pjäs- vad som helst som ger mig mer! Dock är jag säker på att formuleringarna, så skarpa, klockrena och fantastiska gör sig bäst just så här. Så jag får fortsätta att drömma om dem alla, för det har jag gjort sedan jag började läsa, nästan varje natt. Och längtande, väntande se fram emot en andra roman från Engel. Gud, jag blir helt pirrig när jag tänker på det. Som kärlek gör.

ps. Vida MÅSTE ges ut på svenska! ds.

Publicerat

Frukostträff om Hungerspelen!

En iskall kylig morgon trotsade vi nio deltagare vädrets makter och träffades på Vetekatten för att prata om Hungerspelen. Succéromanen av Suzanne Collins som handlar om de grymma gladiatorspelen där 24 ungdomar ska tävla mot varandra. Den som överlever, vinner. Alla andra blir mördade.

Boken utspelar sig i framtiden och går under genre Science Fiction. När vi startade Breakfast Book Club var ett av målen att våga oss på böcker som vi annars inte skulle läsa. När vi presenterades sa nästan samtliga att just SF var en sån där genre man helst hoppade över. Alla utom Anna som älskar SF och som blev den som fick välja ut månadens bok åt oss.

Anna började att berätta om genren, de fördomar som finns och varför det egentligen borde heta Alternativ fiction. Hon har sammanfattat diskussionen jättebra i sin blogg här.  Hur som helst,  Anna blev fast i Newcastle på grund av snöstormen men kunde trots det vara med oss via Skype. Tekniken är väl ändå underbar!

Vad tyckte vi då?

Sammansättningen i Breakfast Book Club är ju lite annorlunda nu än i våras så vi hade några riktiga SF-fans med oss som inte bara läst Hungerspelen utan även de två uppföljande böckerna i triologin och de var såklart ganska lyriska. Vi andra konstaterade att boken är BRA! Med emfas. Spännande, häftigt, svårt att släppa etc. Några hade hakat upp sig på några ologiska saker men det lyckades vi reda ut. För oss ovana vid genren är det svårt att hänga med i vändningarna men vi redde ut det mesta.

Vi enades om att böckerna var modigt samhällskritiska och lite oväntade ändå eftersom amerikanska böcker inte brukar vara det.

En del störde sig lite på enkelt språk, andra tyckte det liknade lite ungdomsbok – andra höll inte med.

På frågan om vi kommer att läsa SF-genren igen svarade några absolut och andra skruvade lite på sig. Jag tror att till våren kommer vi göra ett nytt försök med alternativ fiktion.