Skrapenatta av Lars Mytting

Mytting går i mål. Så var rubriken i chatgruppen om den sista delen av Lars Myttings trilogi om systerklockorna. För nu är denna långa fantastiska berättelse om norska Butangen avslutad. I bokform vill säga, för hos oss läsare kommer den leva kvar länge, det är jag övertygad om.

Häromkvällen hade vi en good night bookclub där vi resonerade oss igenom hela historien. Vi konstaterar att det är lätt att leva sig in i människorna genom århundradena, känna med och för dem. Romansviten tar sin början med Systerklockorna som utspelar sig under 1800-talet. Hekneväven startar precis då 1900-talet tar sin början och här i Skrapenatta kommer vi till andra världskriget.  

Man kan diskutera vem eller vad som är huvudperson i den här episka berättelsen. Är det någon av Astridarna Hekne? Prästen Kai Schweigaard som hårt drev igenom att en ny kyrka måste byggas? Kanske Gerard Schönauer, studenten som kom från Tyskland för att rita och dokumentera stavkyrkan som byn har eller snarare hade. Kanske är det kyrkan själv? Eller de två klockorna som gjöts till minne av tvillingsystrarna, sammanväxta med varandra, och som vävde den mytomspunna Hekneväven. Det är svårt att välja, och inte behöver man ens.

När vi nu nått slutet av den här romansviten säger vi att vi beundrar en författare som så litterärt ror i land alla trådar, skapar stor trovärdighet där researchen måste vara omfattande och ändå aldrig tar över och bygger mångfacetterade människor. Och nog känns det rätt tomt när vi slår ihop boken.

Utgiven 2023, på svenska hos Wahlström & Widstrand 2024, i översättning av Lotta Eklund.

Här kommer ett PS. Mytting har också skrivit Hästkrafter om en nedläggningshotad mack/bilverkstad. Sjukt bra, gav mig en helt ny känsla för bensinstationer. Ved – tycker man om trä och att elda är den ett måste. Och så Simma med de drunknade. En av de böcker jag skulle ta mig till en öde ö.

Stormfågel av Ann Cleeves

En klassisk brittisk kriminalroman av välrenommerade brittiska Anne Cleeves. Har faktiskt aldrig läst något av henne trots om hon legat högt på min att läsa-lista under många år. Men nu var det dags och jag blev inte besviken. Bäst gillade jag det dåliga vädret! Utspelas i en by vid kusten i norra Devon och stämningen i boken accentueras av vindarna, regnet och dimman. Mattew Venn heter kommissarien som leder polisteamet som kallats dit efter att sjöräddningen anträffat en mördad man i en livbåt mitt under rykande storm. Venn är en klassisk brittisk deckarkommissarie med en del outrett inom sig, bland annat det faktum att han under en tid som barn bodde i den lilla byn och att hans mor var medlem i det konservativa religiösa samfund som verkar på orten. 

Venn och hans folk inrättar ett kontor på ortens pub och påbörjar det omständliga arbetet med att söka upp och prata med ortens invånare om deras relation till den döde mannen. Okej, man söker sig även till ett par grannorterna men i denna typ av deckare finns mördaren alltid nära.  Det är bara att läsa och låta sig underhållas med ett par twister och ett par extra lik på vägen fram till upplösningen. Den uppmärksamma funderar kanske ett extra varv på varför det ibland är så väldigt svårt att reda ut släktrelationer i utredningarna, själv fnissar jag i mjugg, sedan länge vet jag att britterna inte har någon fungerande folkbokföring. På mitt jobb brukar vi säga att UK betyder utan kontroll och ännu lite elakare GB =gömda brottslingar. 

Ett par veckor efter att jag läst klart stormfågel läste jag en artikel i DN som roade mig omåttligt. Handlade i och för sig om brittiska tv-serier men om ni frågar mig är det lika applicerbart på böcker. Har tyvärr lyckats försnilla artikelförfattarens namn men så här lyder texten:

Efter en sommar framför brittiska kriminalserier har jag insett den stora fördel deras manusförfattare har och som deras svenska kolleger saknar. Jag talar naturligtvis om bristen på fungerande folkbokföring. Hoppsan, stans antikvitetshandlare visar sig i själva verket vara mordoffrets länge saknade bror! Oj, kusinen alla trodde var död sedan trettio år tillbaka lever och har hälsan i byn ett par mil bort!

 I Sverige skulle fallet vara löst med ett par knapptryck på ett tangentbord i polishuset. I Morecambe Bay, Bath eller Brighton kan alltsammans kavlas ut till tre fyra avsnitt.

Säg aldrig mer att det är den personliga integriteten som blivit mest lidande på vårt historiska arv från kyrkböcker, husförhörslängder och övervakande myndigheter. Säg aldrig mer att det är wokeism och dålig fantasi som är de svenska manusförfattarnas stora bekymmer när de ska knåpa ihop sina intriger. När det i själva verket är personnumret och Skatteverkets register. ”

Som sagt, nu vet ni varför släktskap kommer som en överraskning mot slutet av brittiska böcker samt varför brittiska utredare ibland kan kännas som anakronismer. Men strunt i det, genren är klassisk och underhållande.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning av Johan Nilsson.

Bokfrukost om Döden och Kerstin

Vårens sista bokfrukost. Döden och Kerstin av Sebastian Johans. Temat har varit ”lite mindre förlag” (typ) och den här boken är utgiven på Nirstedts, ett förlag med så intressant utgivning.

, Döden och Kerstin handlar om sjökapten Rönner som ligger på sitt yttersta. Rent konkret ligger han i matsalen på fruns pensionat och både lyssnar till gästerna och tänker på sitt liv på sjön och annorstädes. I Uppsala går Kerstin och förbereder sig inför sommarens semester som hon som vanligt ska tillbringa på nämnda pensionat. Vi är i början av 60-talet.

Vi var tämligen överens om att det här är en riktigt bra bok och ungefär så här pratades det:

– Jag tycker så mycket om berättelser där man blir nersläppt i någons liv, mitt i och sen kliver ur. Så här har de här människorna det.
– Så intressant upplägg! Kerstin, sjökaptenen och babblet i matsalen. Jag älskar det!
– Jag hade gärna lärt känna Kerstin mer, det känns som om vi mest får veta om henne i relation till andra.
– Sjölivet, det var verkligen välberättat. Alla dessa exakta sjöbegrepp skapar trovärdighet. Mycket research!
– Jag var tvungen att googla. Krocken mellan fartyg, hur parfymförsäljningen startade på Ålandsbåtarna.
– Inlevelsefullt, ta till exempel Kerstins genomgång av sin sminkväska.
– Roliga ord att lägga på minnet .

Frukostbokklubben ses igen efter sommaren!

Ett samtal om Flödarp för alltid av Jesper Ahlin Marceta.

Nu har vi läst en roman, (skröna), om  Eva och Jon som växer upp i den gudsförgätna hålan Flödarp vid Göta kanal. Redan vid tidig ålder vet Jon att han vill därifrån, Eva däremot har inga tankar på att lämna förrän hon av misstag råkar sätta eld på ortens sågverk. Paret reser till Paris och börjar ett gemensamt liv. 

Maggan:  Boken beskrivs som en komedi och visst finns det komiska inslag, men jag upplever i stället att boken är fylld av melankoli? Det jag trodde skulle bli glad läsning blev i stället sorgsen läsning. Hur tänker du?

Ann-Sofie: Jag håller delvis med. Räknar man upp olika scener så ser det kul ut. Dammluckedyket, sågverksbranden (well) , åka bakom spårvagn. Men scenerna har hela tiden något underliggande nedstämt och en del i det tror jag beror på att det är så detaljerat berättat. Då hinner det i stället bli för långtråkigt. Samtidigt är det väl det som är poängen, att berätta om livets mörka och ljusa sidor. Det roliga kan ha en mörkare baksida och vice versa.

Maggan: En fråga som jag ställer mig är vad författaren egentligen vill berätta? Från början känner jag av tydliga Backman-vibbar, men det är bara ett kort tag. Sedan blir boken och personerna allt mer endimensionella  och svåra att begripa sig på.  Bäst är när de befinner sig i Flödarp, då fungerar berättandet bättre. 

Ann-Sofie: Ja, Flödarp för alltid, ha ha. Jag gillar idén. En familjeberättelse. Att vi följer Jon och Eva hela livet och att det avslutas med deras vuxna barn. Men trots det långa perspektivet kommer jag aldrig under skinnet på karaktärerna. Kanske är det för att det hela blir för skruvat?

Maggan: Jag tyckte mycket om Eva, hon liksom väckte min medkänsla, men jag undrar över hennes passivitet, hur hon bara drev med i det liv som Jon skapade åt dem, trots att hon avskydde vissa saker. Där kanske förklädet som hon bär hela sitt liv är en ledtråd, att hon skyddar sig mot sin verklighet? Hon är definitivt inte en kvinna av idag. Jag gillar inte Jon, självisk och med total saknad av självinsikt. Tänker att Eva och Jon förblir barn,  de utvecklas inte till vuxna människor. 

Ann-Sofie:  Det är en lång räcka personer som glider förbi under den långa tid som boken utspelar sig. Och jag håller med om såväl Eva som Jon. Det är nånting med stämningen, jag saknar något där. Det sker händelser och händelser men de utspelas med ryggen mot mig på något vis. Jag blir inte berörd.

Maggan: Tycker att Flödarp för alltid skulle berättats på ett annat sätt med mer djup, mer gestaltning men då blir det förstås en helt annan historia.  Finns väldigt mycket att prata om (men inget vi kan yppa mer här, då spoilar vi för er andra). Kanske en bok som skulle passa en bokcirkel? Det tror jag.

Utgiven på Bazar 2024.