Kategori: Recensioner

Publicerat

Övre port, nedre port

Vi står utanför bruket , Lotten och jag, och klockan är 16.04. Året är 1968 och jag är 7 år. Om en minut tjuter det någonstans, järngrinden glider åt sidan och ut strömmar en lång rad arbetare, i huvudsak män. Utanför grinden finns en stor asfaltsplan där cykel efter cykel är parkerad och nu hoppar karlarna på cykeln, hem till kvällsmat och vila. Jag hälsar på Ingvar som gjort sitt skift, ”står ni här och väntar”. Ja vi gör ju det, men den vi väntar på, Lottens pappa, kommer aldrig och jag förstår inte varför. ”Jag har ju aldrig väntat på honom här”, sa Lotten när jag insisterade att vi skulle gå till grinden. ”Här kommer ju alla”, svarade jag med självklarhet. ”Nej, han brukar komma ut en helt annan väg, därborta vid bilarna. Hon pekar på en tjock träport med vackra dörrhandtag. ” Och där och då fick jag lära mig att det är skillnad på folk och folk.

Det tänker jag på när jag läser Övre port, nedre port av Geir Gulliksen. Vi rör oss genom årtiondena. Från då när arbetarna på vapenfabriken gick in och ut genom en port, och tjänstemännen genom en annan. Till nu när samhället omdanats, klasskillnader fått andra gränser och relationer mellan barn och föräldrar har förändrats.

I inledningen till boken får vi veta att det är sonen som tillkallats till sin mammas dödsbädd och jag hinner gäspa lite inom mig för scenen känns bekant. Men det går snart över. För det här är en säreget berättad historia om de tre sönerna till Gladys.

Det är den äldste brodern som blev kvar. Som sitter vid dödsbädden och gråter och inte kan förstå att det är dags för den gamla mamman att dö. Bror Runar är borta ur bilden. Han som det alltid virvlade kring och som aldrig ville eller kunde inordna sig i det som gällde. Och den tredje brodern, han som stack från staden så fort det gick, är den som berättar och minns. Han minns åt dem alla, föreställer sig hur det var och kunde vara. Glider in och ut ur personerna och skapar djup och meningsfullhet hos dem alla. Men vem är han själv? Det får vi inte veta särskilt mycket om. Ibland blir jag brydd, vill stryka bort meningar och skynda på. Men vem är jag att gnälla om småsaker. Romanen är så välskriven och sammanhållen att den är svår att lägga ifrån sig och sluta tänka på.

Övre port, nedre port. Geir Gulliksen. Utgiven på svenska hos Wahlström och Widstrand, i översättning av Cilla Naumann

Publicerat

Barnvakten av Joyce Carol Oates

Varje år när det är dags för Nobelpriset håller jag tummarna för Joyce Carol Oates.  Älskar hennes författarskap och hennes otroliga förmåga att gestalta människans psykologi.  Jag blev därför jätteglad när jag såg att hon belönats med det nyinstiftade litteraturpriset Sjöjungfrun som framöver kommer att delas ut på bokmässan i Göteborg. Jag blev naturligtvis också glad när jag blev varse att hennes senaste roman Barnvakten var nominerad till årets bok. Fast ärligt talat blev jag nog mest förvånad, trodde kanske att denna skoningslösa och mörka skildring av en ung hemmafru i 70-talets Detroit skulle vara för litterär för en Årets bok-nominering? Det är en bra roman, Oates är alltid bra, men som inkörsport till hennes författarskap skulle jag nog rekommendera något annat. Som till exempel ”Det var vi som Mulvaneys” eller ”Mitt i livet” som heter ”Middle age: A romance på originalspråk. Fantastiska romaner båda två! 

Oates var på Kulturhuset i Stockholm när Barnvakten släpptes i höstas. Jag var där och ställde mig förstås i signeringskön efteråt, ville väldigt gärna ha mitt exemplar av Barnvakten signerad och se min idol på nära håll. Det tog lååång tid att komma fram.  Oats tyckte om att prata med sina läsare och flera läsare vill ha mer än en bok signerad.  En äldre dam med rullator fylld med Oates-böcker rullade förbi hela kön och ställde sig först. Hon lär ha fått alla sina böcker signerade och en rejäl pratstund. När det blev min tur sa jag något i stil med fram ”I really love your books” Oates log, såg mig i ögonen och sa : ”thank you, Maggan.” Gott så.

Barnvakten utgiven på Harper Collins Nordic 2023. Översatt av Fredrika Spindler.

Publicerat

Drömmen om ett träd

Jag gillade Binas historia, men jag tyckte om Blå ännu mer. Särskilt slutet grep mig mycket. Jag minns att jag också kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst blev allting svartare. Så jag såg fram emot den fjärde och avslutande boken i klimatkvartetten. Önskade något ljusare i den framtid Maja Lunde målar upp i böckerna. Nu har jag läst.

I Drömmen om ett träd handlar det om växter och en fröbank på Svalbard står i centrum. Från den första boken dyker Tao upp, hon som ägnade sig åt pollinering av fruktträd när insekterna drastiskt minskat i antal. Nu är hon ombord på en båt som tar sig upp till Svalbard för att finna fröbanken, den skattkammare som samlar all världens fröer. Vi är långt in i framtiden och på Svalbard finns numera bara två ungdomar och deras småsyskon. De har inrättat sig i det omöjliga, möjliga livet. Men nu är båten här. Och de kan få åka med till en annan civilisation. Vill de?

Jag beundrar Lunde och hennes förmåga att iscensätta vad som kan/kommer att hända med klimatet. Att röra sig i olika tidpunkter uppskattar jag också. Språket är lätt och luftigt, väger upp det tunga. Ingen ska kunna missa budskapet. I den här boken gör man det inte. Och ibland blir det väl mycket lektioner. Alla människor i alla fyra böcker är ganska lika varandra, svårmodiga och driftiga. Att inte kämpa är att ge upp.

Vi får egentligen inte veta vad som hände och händer på andra delar av jorden annat än där Tao bor. Nationerna har upphört. Gränserna är upplösta. Skyfallen många och torkan stor. Hon förbannar alla oss som inte tog vårt ansvar.

Ändå känner jag hopp när hör Tao säga att ” … och jag är en del av ett vi. Det vackraste ordet som finns.”

Drömmen om ett träd. Maja Lunde. Utgiven på svenska av Natur & Kultur i översättning av Lotta Eklund.

Om Binas historia . Om Blå. Och om Przewalskis häst.

Publicerat

Hennes sista steg av Denise Rudberg

Att lyssna till Hennes sista steg av Denise Rudberg är som att färdas tillbaka till 70-talet för att lyssna på en radiodokumentär. (Naturligtvis sker lyssnandet via en transistorradio, vi som är tillräckligt gamla vet hur en sådan ser ut). Året är 1976 och radiojournalisten Göran Nordengren har gjort ett ”grävjobb” och undersökt polisens agerande vid ett mord tre år tidigare. Han berättar om tre väldigt olika kvinnor som drabbats av våld på olika sätt. En av dem kommer att bli mördad, lyssnaren vet inte vem förrän i slutet av lyssningen. 

Historien som berättas är tät och ödesmättad, utspelas på klassiskt otäcka platser. En tvättstuga i en mörk källare, i en lägenhet på nedre botten med stora fönster som är som gjorda för en fönstertittare, och så förstås, på mörka promenadstråk. Rudberg har skrivit direkt för ljud och greppet ”journalistdeckare”; (som jag sett som tagg), beskriver innehållet på pricken. Det är både smart och insiktsfullt om kvinnors utsatthet och som sagt osar det 70-tal med råge. Hennes sista steg är den första berättelsen i en ljudserie vid namn Nattens ondska som jag definitivt kommer att följa. 

Utgiven på Storytel Original 2024.