Ett samtal om Om uträkning av omfång 3

Nu har vi plöjt oss igenom den tredje delen av Om uträkning av omfång. I augusti kommer nummer 4 (av 7) och vi längtar förstås. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar bok 1 och 2 här.

Ann-Sofie: När vi diskuterade den första delen pratade vi om att vi innan läsningen undrade hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Efter bok två förstod vi än mer hur enastående den här berättelsen är. Och efter tre böcker om Tara Selter vet vi ju att det är fantastiskt. I slutet av bok två dök Henry upp. Det blir ju världens grej. Tänk att hitta någon att dela denna märkliga upplevelse med. Vad säger du om Henry?

Maggan: Spontant tycker jag att han är en rätt trist typ som dock kompletterar Tara alldeles utmärkt. Deras studier och diskussioner passar dem båda som hand i handsken men leder dem knappast framåt med att försöka läsa mysteriet avseende deras belägenhet. Varför just dessa två tänker jag? Tänker sedan att det kanske är en dystopi jag läser? En litterär sådan.

Ann-Sofie: Jag önskar att det inte är en dystopi. Inte för att jag särskilt längtar efter ett lyckligt slut, men inte heller undergången. Nummer tre är 200 sidor lång, men det tar tid att läsa ändå. Mycket filosofiska och för livet väsentliga tankar och diskussioner förs som får mig att stanna och tänka.: Hur ser jag på det här. Språket är fullkomligt lysande i Ninni Holmqvists översättning. Är det någon särskild händelse som du fäster dig vid i i bok tre?

Maggan: Taras kärlek och längtan efter sin man väcker djup medkänsla hos mig. Att hon söker upp honom och försöker få honom att förstå och att han glömmer så fort det blivit en ny 18 november. Men Taras och Henrys liv går vidare trots förluster av nära och kära, jag tänker nu på att en ny personlighet kommer in på arenan. Jag blev definitivt överraskad och imponerad av Balles uppfinningsrikedom, genialt!

Ann-Sofie: Verkligen! Jag sörjer också, för Tara och Henrys del, deras förluster. Kommer de bli äldre, kommer de dö? Nu med ännu en omvälvande cliffhanger i bokens absoluta slut ser jag hur svår tillvaron kan riskera att bli i del fyra.

Maggan: Ja, själva berättelsen tycks som enkel men det är den inte utan tvärt om. Och en icke väsentlig del av det hela är att jag tror på den. Jag tror lika mycket på Balle som på låt säga John Ajvide Lindqvist eller Marlen Haushofer som skrev Väggen.

Vi ser fram emot del 4 i augusti.

Sällskapet – en femstjärnig läsning

Därför kliver jag med stort intresse in i romansamlingen Sällskapet av Christina Hesselholdt. Här är Camilla och hennes man Charles. Bästa väninnan Alma och hennes Kristian. Edward. Och Alwilda. Så ser konstellationen ut i början av boken, men relationerna förändras, rör sig under de flera år som går.

Sällskap intresserar mig. Alltså en skara vuxna människor, som inte är en familj, som följer varandra genom åren, som träffas på utflykter middagar, födelsedagar, sådana som blir oense, osams och enas igen. År efter år. Hur gör de? Hur pratar de? Hur orkar de hålla ihop?

Litteraturen är ständigt närvarande. Alma är författare och kring henne kretsar tankar om skrivande och författarskap. Också Camilla är en läsande människa som ofta drar paralleller till böcker hon läst eller sett. Allt blir ett samtal med klassiska författare. Underbart!

Språket och stämningen i den här boken är femstjärnig. Vi möter sällskapet som regel i form av inre monologer eller som om personerna berättar för någon. Ofta är det Camilla som har ordet, men alla kommer till tals och berättar och tänker på saker som är aktuella för dem för närvarande. Visst finns det en sorts handling, jag menar livet pågår och åren går, det händer saker. Men det är inte det som är centralt och framåtrörelsen ligger inte i saker som ska lösas. Det är tankarna, resonemangen, tillbakablickarna, önskningarna, konflikterna som radas upp och skapar en värld som jag sent ska glömma.

Med stor glädje fortsätter jag nu med Sopa ihop löv mot vinden som är en fristående fortsättning.

Sällskapet. Christina Hesselholdt. Utgiven på svenska 2017 av Natur och kultur i översättning av Ninni Holmqvist.

* 2018 var boken med i frukostbokklubben ser jag, men då var mina mamma sjuk så jag varken läste eller deltog. (Hur vi kunde välja en bok på över 400 sidor är en fråga för sig) Läs vad man tyckte!

Käraste Lena av Ninni Schulman

Vilken lysande författare hon är Ninni Schulman! Andra boken i Siljan-serien är lika fängslande som den första. Ingrid Wolt den före detta poliskvinnan fortsätter kämpa för sig själv och sin dotter, men tvingas hålla sig gömd för att undgå din ex-mans vrede. Hon har lagt sin lilla detektivbyrå på hyllan men det trillar in ett uppdrag i alla fall. En ung kvinna vid namn Lena har hittats död i sin bostad och polisen har avskrivit det hela som självmord. Lenas föräldrar tror dock inte på detta. När Ingrid börjar sin undersökning finner hon spår som polisen missat. 

En kriminalroman som inte bara är spännande utan också bär stråk av sorg. Det är laddat och hjärtskärande på samma gång och som läsare tar man både Lena och Ingrid till sitt hjärta. Romanen utspelas på 80-talet men sett till de brott som begås kunde det lika gärna varit idag. Hatten av för Schulman som insiktsfullt skildrar ett brott som sällan tar plats inom kriminallitteraturen. Skulle gärna utveckla mina tankar men skulle i så fall spoila för er som inte läst och läsa bör ni göra, börja gärna med ”Som vi lekte” den första boken i serien. Om ni söker på bloggen hittar ni en recension även på den. 

Förra året utsåg DN:s Lotta Olsson som vi lekte till årets bästa kriminalroman. Kanske blir det samma med ”Käraste Lena”. 

Utgiven på Bazar 2024.

1979: Ingrid och Johanna -ett familjedrama av Helena von Zweigbergk

En fristående fortsättning på den fina romanen 1959 som handlade om Ingrid och hennes lilla pojke Tom. Nu har 20 år gått, familjen har utökats med Johanna som tar studenten på försommaren 1979. Ingrid har skilt sig från Georg, han bor kvar i Malmö med en ny familj, medan Ingrid och barnen är tillbaka i Stockholm. Under våren har Ingrid inlett ett förhållande med en ung lärarkollega Torkel som också flyttat in med henne, Johanna och Tom. Han är en ung man uppfylld av 70-talets tankar om självförverkligande genom att blotta sina känslor, helt fri från föräldragenerationens konventioner. Detta förhållningssätt ställer till det mer än lovligt i familjen och Johanna avskyr honom. Hennes första sommar efter studenten blir mörk, hjärtskärande nog mycket på grund av Torkels dominans och brist på självinsikt. 

Jag var ju med 1979 och känner igen så mycket. Gillade de små detaljerna i boken, de nästan osynliga tidsmarkörerna. Den gamla lägenheten där man tvättade sig vid vasken och hade en jungfrukammare och en serveringsgång. Kläderna, maten och Torkels typ av människa, en person som ser det som sin plikt att hjälpa sina medmänniskor till ett friare sätt att vara. (Fast Torkel är allt annat en subtil detalj det ska gudarna veta.) 

Gillar persongalleriet mycket, de överraskar ofta vilket gör att romanen tar nya vägar. Passar väldigt bra som bokcirkelbok och ni som minns 70-talets ”frigjorda människor” måste faktiskt läsa! 

Utgiven på Norstedts 2024.