Kategori: Vintage

Publicerat

Jag återkommer till Jenny Erpenbeck

Jag läser 4 x Erpenbeck, en samling med fyra texter utgiven på svenska 2017. Hon är ju för bra! Och jag påminns om två böcker jag läst om henne tidigare och bjussar därför på en repris.

Om Hemsökelse skriver jag (på OOOFbok juni 2010): ”Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri. Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst,

... skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.”

Om Natt för gott (här på bloggen i maj 2016): ”Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

’…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…’

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.”

Erpenbeck ges på svenska ut hos Albert Bonniers. Titta på de snygga Panache-omslagen!

Publicerat

Fri av Natsuo Kirino

Jag har ju läsmånad Japan. När jag jag rotar i Lästa böckers förråd om Japan hittar jag den här spännande romanen och bjussar på en gammal bloggy.

”Efter det första kapitlet skriver jag ett litet namn- och relationsschema för att slippa gå tillbaka. ”Vänta, vem var Yoshiki gift med? Eller var det hon som dödade, nej just ja det var Yayoi.” Sen går det lättare.

Det här är en otäck roman. Jag är specialist på att göra om ord till detaljerade bilder i huvudet. Därför läser jag sällan skräck- eller kriminalromaner där det finns risk för ingående skildringar av våldtäkter, fingrar som knipsas av eller ögon som sticks ut. I Fri finns mycket material att göra bilder av.

Samtidigt: När jag lägger ifrån mig boken är nästan alla blod-bilder borta i huvudet. Jag minns annat.  De många sidorna får mig att lära känna de olika personerna väl, somliga blir trevligare än andra. Fyra kvinnor vars gemensamma arbetsplats är fabriken för matlåde-packning står i centrum. Vanliga (nåja, ganska) kvinnor med sina olika relationer och bakgrunder.  Vad ska man göra om man är gift med ett svin till man, blir en kärnfråga.  Det löser sig och plötsligt är de tre andra kvinnorna involverade i ett mord och konsekvenserna är inte överblickbara.

Det vilar en kyla över hela boken. När jag skriver om den nu tänker jag: är det natt under hela tiden? vilket det inte är. Men den känns metallisk och mörk med inslag av neonljus och blinkande gatlampor. Det är inte bara den deprimerande miljön eller de oväntade personerna som skapar stämningen. Jag tror att det ligger i språket också, de korthuggna meningarna.

Läser du Fri så titta på mitt relationsschema efteråt.  Fick jag det rätt?!

Fri av Natsuo Kirino. Utgiven 2007 av Bra böcker i översättning av Lars Vargö

Publicerat

V som i – Vansinnesläkaren av Machado de Assis

Vansinnesläkaren, hm, det kunde vara en nyskriven bok men så är det inte. Idag bjuder jag på en gammal goding.

Här handlar det om Simao Bacamarte, en STOR läkare som efter studier i Portugal återvänder hem till Brasilien för att viga sitt liv åt Vetenskapen. Några år senare gifter han sig, med dona Everista, som vare sig är trevlig eller vacker men frisk och förmögen att skänka honom barn. Denna brist på skönhet är enligt Bacamarte enbart en fördel

eftersom han skulle slippa risken att åsidosätta vetenskapen med ett ensidigt och trivialt tittande på makan i tid och otid.

Det är väl bra tänkt! Allt för vetenskapen. Några barn blir det nu inte. Som Vetenskapsman beslutar sig Bacamarte att istället studera sinnet hos de ”själsligt oförmögna” i staden. För att bäst kunna göra det startar han för detta ändamål ett sjukhus – Gröna huset. Läkarens första uppgift är att klassificera sina patienter:

Han delade först och främst in dem i två huvudkategorier, de våldsamma och de fridsamma, därefter i underavdelningar, monomani, delirium, diverse tvångsföreställningar.

Men vem är galen och vem är det inte? Allt fler kommer att kategoriseras under det förstnämnda och Gröna husets patientantal ökar drastiskt. Rädslan sprider sig i staden, vem ska åka in nästa gång? Inte gör det saken bättre när läkaren ändrar sina teorier till det omvända. Den som var tokig igår är förnuftig idag. Det börjar mullra i leden och upproret leder till revolution . Vilken läsupplevelse att följa det händelseförloppet!

Vansinnesläkaren är skriven 1882 men har ett tidlöst tema. Man kan läsa den på sätt om man vill. Makt och maktmissbruk. Etikettering och klassificering av människor. Den luddiga gränsen mellan förnuft och vansinne. Översättaren Jens Nordenhök skriver i sitt efterord att de Assis gör upp med den dåtida psykiatrins framväxt. Författaren räknas in bland de största i Brasilien. (Jag lägger till att den finns med i läroboken Fixa svenskan 1 och det räknas säkert som reklam för egen verksamhet.)

Publicerat

Från A till Ö: R som i Resa med Cortez

I mina rensningar i bokhyllorna har jag tagit mig från Ö till A. En och annan har gått till kompisar, men mest handlar det om kassar med böcker som gått till second hand eller återvinning. Här i Lästa böckers förråd, de böcker jag läst och glömt, har jag kommit till S. Men det verkar som jag missat R. Som kommer nu.

Boken är egentligen inte alls glömd. Den står vid mitt sängbord och jag bläddrar då och då i den. Resa med Cortez, av Peter Lindforss. Det var min första egna poesibok. Jag skriver:

”Den kostade 28 kronor ser jag på prislappen. Det var säkert första gången jag var på lyrikavdelningen. Vad skulle jag då välja? Något nytt kändes viktigt, något M inte kände till. När jag genom åren berättat om den här händelsen har jag alltid hävdat att jag så starkt mindes hur berättarjaget stod i sitt trapphus klockan fyra på morgonen, endast iförd kalsonger, och skrek ”Cortez” i sopnedkastet.

Cortez! Jag skrek ditt namn i sopnedkastet.

Ja jag vet. Strofen låter närmast komisk i sin ensamhet. Ändå. Jag minns den starkt i sitt sammanhang. Peter Lindforss dikter gjorde stort intryck på mig då 1979. Han blev vägen in i mitt lyrikläsande. 2007 kom boken fram vid flyttningen till nya lägenheten. Jag letade efter min fras. Men den finns inte! Strofen lyder istället

Cortez! Jag skrek ditt namn vid Stureplan

Det är en avsevärd skillnad faktiskt. Inga sopnedkast. Inga kalsonger. Inget fyra på morgonen. Vad har hänt? Diskrepansen mellan minne och verklighet är påtaglig. Från var har jag tillfogat Lindforss Cortez-skrik dessa attribut?

Ångesten eller längtan i hans skrik känns bättre i min version, tänker jag och stryker över ”vid Stureplan. ” Ändå. Resa med Cortez är vid min omläsning fortfarande en diktsamling som håller därför att den så starkt berättar om den resande människan för mig.”

PS. När jag ursprungligen skrev den här texten på saligen insomnade OOOFbok skrev författaren till mig och tyckte min version är bättre.