Jag plockar bland mina böcker. De hyllorna som jag sorterat in under kategorin ”läsa innan jag dör”. Om jag med nuvarande lästakt skulle läsa dem torde jag leva livet tills jag är 103 ungefär. Alltså rensar jag enligt en sinnrikt system. I denna avdelning hittade jag Främlingen i huset av Sarah Waters och efter att ha läst min egen bloggy från 2007 om hennes Nattvakten åkte boken högst upp i läshögen. Men först vill jag reprisera och inspirera med Nattvakten.
”London 1947. Kriget är över. Helen och Viv är två arbetskamrater som jobbar på en byrå där man hjälper människor att hitta en ny partner.
Folk kom hit för att försöka hitta nya personer att älska, men ofta – det tyckte hon i alla fall – ville de egentligen bara tala om de älskade som de hade förlorat
Privat har de inget umgänge. Helen lever tillsammans med Julia. Viv har ett trassligt förhållande med den gifte Reggie. I London finns också Key som arbetade som ambulansförare under kriget, men nu, efteråt, är hon över och obehövd. Kring dessa fyra kretsar berättelsen och det är ingen fredslycka som präglar dem. Visst är det skönt att kriget är över, men freden kräver sitt pris.
Andra delen i romanen tar läsaren tre år tillbaka i tiden. Frågor ges förklaringar, personer växer ännu mera. När den sista delen kommer och ytterligare tre år tillbaka i tiden – 1941 – skildras, förstår jag att krigets baksida verkligen också kan vara en framsida för de här fyra kvinnorna.
Så det här är alltså den människa du har blivit, sa Kay till sig själv, en människa som alla klockor har stannat för
Romanen är tjock och berättande. Ändå inte babblig och onödigt mångordig som alltid är min fasa. Det var behagligt att vara i berättelsen. Upplägget med den omvända kronologin är i sin enkelhet allt.
Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.”
Hur gick läsningen med Främlingen i huset då undrar du? Femtio sidor blev det, sen la jag den åt sidan utan att något intresse uppbådats. Tyckte om karaktärerna, men det där mystiska, möjligen transcdendetiska, elementet Främlingen, njae.
—
Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.
