Anne Tyler (igen)

Det var Camilla (Mind the book) som introducerade Anne Tyler för mig och jag har läst henne regelbundet genom åren. Hon skriver om det vanliga livet. Det som inte har strukturerade dramaturgiska kurvor inbyggt i sig och blir bladvändande insiktsfullt därför. Ett amatöräktenskap lyssnade jag till under långa promenader, och fick följa en familj i USA,  från det att kvinnan och mannen träffades, genom hela deras gemensamma liv inklusive skilsmässa och slutligen till deras död. I Utan bagage gör Delia ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på familjens gemensamma semester helt sonika lämnar dem och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån. Var hör du hemma? handlar om två familjer som samma dag hämtar sina adoptivbarn på flygplatsen och vi följer dem under några år. I Påminnerskan flyttar den gamle Liam till förorten för ett nytt och fint liv men råkar ut för en olycka som påverkar hans minne. Han träffar Eunice, som jobbar som ett slags påminnerska till en annan man med dåligt minne. Nu ska hon hjälpa Liam.

I Farväl för nybörjare rasar det murkna trädet ner över huset hamnar Dorothy underst och dör snabbt. Aaron lämnas ensam i resterna och det tar lång tid innan han kommer sig för att reparera huset igen. Dorothy och Aaron, de som var så lyckliga och perfekta för varandra! Omgivningen ger råd om hur man sörjer, vill hjälpa och ta hand om Aaron men vafan, han klarar sig ju! Så dyker Dorothy upp igen. Ibland tunn och konturlös, ibland kraftfull. Hon ställer samma fråga: hur hade vi det egentligen?

Blå tråden läste jag i en sittning på planet ner till Bryssel. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

Någon gång har jag försökt läsa Tylers allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men senare böcker är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå.

Men efter Blå tråden har jag inte läst mer. Jag tror den senaste översättningen är Honung och ättika – så tuktas en argbigga på nytt, där författare tar sig an Shakespeare-verk. Ytterligare böcker finns på engelska, men vill ingen översätta dem längre?

Från A till Ö: M som i Magris

Nu spanar jag i Lästa böckers förråd och hittar en roman jag helt glömt bort. Jag läste den 2010 och verkar förtjust: .

”Hur mycket hinner man berätta på knappa hundra sidor?  Tillräckligt mycket, säger jag.

Som i Auras kärlekshistoria (Carlos Fuentes) där Montero och du blir förlorade i en värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp . Som i den fantastiska romanen Svart dam (Maria Fagerberg) där Nina drabbas av svår sjukdom. Som i den betraktelse om gränslandet mellan liv och död i Som ni säkert förstår. Snart inser du att Vilohemmet egentligen är en hinsides tillvaro. Och  tankarna vandrar gärna till myten om Orfeus och Eurydike.

Det är verkligen något visst att läsa i en tunn bok i enda timslång sittning. Även om jag nu glömt bort just Magris nätta bok så triggas lusten att leta rätt på flera skönlitterära böcker under 100 sidor. Jag hittar ganska många faktiskt. Men här är är tre:

I ett fönster nära solen av Mats Kempe (93 sidor)
En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson (75 sidor)
Harvey av Emma Cline (95 sidor)

Från A till Ö: L som i Lagt kort

Joan Didion är mig en kär författare. Inte så mycket skönlitterärt men i de Lästa böckernas förråd står Lagt kort från 70-talet. Jag läste den 2006 och skrev:

”K satte boken i händerna på mig och sa att ”den här boken ska vara väldigt bra”. Det var den! I huvudrollen står Maria.

Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.

Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.

Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.

’De ringde till mig”, sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. ”De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning.’

’Anpassning till vad’. Maria stack in en nål i håret.

Med sina ”vänner” runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.”

Didions berömda packlista är en ständig påminnelse om en minimalistisk packning (mitt smycke är förstås från Mind the book-Camilla) .

Uppdaterat: Precis när jag pubbade inlägget fick jag nyhetsbrev från Natur & Kultur som återutgiver två av Didions böcker. ROLIGT!

Från A till Ö: K som i Kapuściński

En författare som jag ofta återkommer till är Ryszard Kapuściński och hans reportageböcker. Så här säger han:

Vill man utöva journalistik måste man först och främst vara en god människa. Onda människor kan inte vara goda journalister. Endast en god människa gör sig mödan att förstå de andra, deras intentioner,deras tro, deras intressen deras svårigheter, deras tragedier. Och hon vill omedelbart, från första stund, bli en del av deras öde.

Reporterns självporträtt är en samling texter och intervjuer av och med författaren. Materialet är strukturerat i fem olika områden. Från III (Skrivandet) kan jag till exempel läsa:

Jag fäster stor vikt vid språket. Att söka den språkliga nyckeln söka i ordböckerna efter fräscha, obegagnade ord upptar lejonparten av min tid i arbetet med varje bok. Om någon efter att ha läst ett kapitel skriver en recension och uteslutande tar upp de problem som behandlas där och inte uppmärksammar språket som jag har skrivit om dem på, uppfattar jag det som ett personligt nederlag.

Det här är en fantastisk liten bok och fantastiskt liten också.  Som gjord att ha i väskan och ta upp och läsa någonting intressant ur då och då. En ständig kompanjon.

Reportens självporträtt. Ryszard Kapuściński. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2009