Kategori: Vintage

Publicerat

Yxmannen av Ray Celestin

Yxmannen har kommit som ljudbok! Fick deckarakademins pris som bästa översatta roman 2017 och sällan har en utmärkelse varit mer välförtjänt! I sina historiska spänningsromaner låter Celestin alltid staden vara en huvudkaraktär och i denna första är det New Orleans. Bjuder på en ”vintage-recension” från 2017.

Utan åthävor förflyttas jag till den smältdegel av folkslag och kulturer som var New Orleans år 1919. En hård stad, präglad av fattigdom, våld och segregering. Tonerna av den tidiga jazzen ljuder i bakgrunden och regnet faller obarmhärtigt romanen igenom.  Skildringen av staden med sitt subtropiska klimat, omgivande träskmarker, och myller av människor golvar mig totalt. New Orleans är kanske bokens huvudkaraktär.

Persongalleriet i denna historiska deckare är vältecknat ner till minsta bifigur och via dem för vi uppleva livsvillkoren i Louisiana USA för nästan 100 år sedan. Yxmannen som gett boken dess namn har funnits och de fasansfulla brev som återges i boken tros vara skrivna av den riktige mördaren.

Man kan konstatera att deckartrötta jag ännu en gång har uppslukats av en historisk spänningsroman. Jag får nog börja fundera på om denna genre kanske är min grej? Yxmannen har nyss kommit i pocket och jag menar att den är en bok för många. Svenska deckarakademin utsåg Yxmannen till bästa översatta kriminalroman 2016.

Utgiven på Southside Stories 2016. Översatt av Hanna Williamsson.

Ps. Jag besökte New Orleans på 80-talet, åkte precis som karaktärerna i Yxmannen spårvagn och hjulångare på Mississippi. Jag besökte jazzklubbar och när jag åkte vidare var det under en annalkande regnstorm. Måste nog åka dit igen…

Publicerat

Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”

Publicerat

Utan ont uppsåt av M J Hyland

Lite blek är han, Patrick, men han vill ändå börja på ny kula. Lämnar morsan och farsan för att flytta till kuststaden. Pensionatet är litet men välskött. Bortsett från ägaren Bridget bor där bara ett par män. Ny kula. Det är ju så man säger. Det är ju så man gör, tänker Patrick när det nu sket sig med universitetet. Med Sarah.

Pappan: ”Så vad tänkte du göra nu?” Jag sa att jag inte visste. Jag hade trott att han skulle vara arg, men jag hade inte trott att han bara skulle fortsätta se på teve.

Börja om på ny kula. Komma fort från. Starta på nytt. Patrick hinner knappt flytta in på pensionatet förrän morsan kommer på besök – undrar varför han stack så snabbt. Han blir glad när hon kommer, att hon bryr sig. Men arg också. Sådär dubbelt. Sådär som alltid.

På återhållsam prosa växer bilden av Patrick fram. Frustrerad och full av längtan efter att bli sedd och älskad. Det händer inte mycket, samtidigt händer allt. Jag sitter i aktersalongen på M/S Gotland och har lämnat fastlandet bakom mig. Reser mig för att köpa kaffe, tvekar att lägga ifrån mig boken.  Men det går att promenadläsa då vi glider så lugnt över vattnet.  Ibland försöker jag snabba på läsningen när historien går sakta. Men det går inte. Det är som om Patricks berättelse måste gå i sin egen tak och jag får bara foga mig.

Så händer det. Det var inte meningen, upprepar Patrick om och om igen. Vad är meningen, egentligen? På häktet träffar han sin tilldelade advokat. Efter samtalet:

”lycka till grabben.” Han kallar mig för grabben och bröstet snörs åt.

Från föräldrarna hörs ingenting förrän pappans brev kommer. ”Jag ber dig också att inte ringa till oss. Jag ber dig att ge oss tid”

Det är en halvtimme kvar till Visby när jag slår igen boken. Den har haft mig helt i sitt grepp. Jag är på Patricks sida. Trots det, trots allt. Jag andas med honom. Vem skulle annars göra det?

Jag klistrar en post-it-lapp på romanen, skriver Läs den! och lägger den på bistrobarens disk.

Utan ont uppsåt. M J Hyland. Utgiven av Brombergs 2011.

Publicerat

Klassikerläsning: Frukost på Tiffanys

I dagarna tre blir det nu tjusiga frukostar på lokal. Inte flashigt som Tiffanys, men elegant ändå. Så jag bjuder på en återblick och påminnelse om en väldigt bra bok:

”En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.”

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie .