Memory lane: Septemberläsning

September 2012 läser jag Alltings början av Karolina Ramqvist och skriver

”Karolina Ramqvist skriver oerhört bra. Det kyligt berättande skapar inte distans utan realism. Mitt i prick. Exakthet. Jag vill läsa mer om Saga. Hon som är så betraktande och samtidigt blasé. Hon som också är så smart och distanserad och modig. Inga raka spår. Men framåt.”

Den betraktande kvinnan, smart distanserad och modig. Kommer hon i Björnkvinnan? Jag ser så fram emot att läsa. September 2013 läser jag Josefin Holmström Antarktis och skriver

”Kort och gott. Den här romanen har allt det bästa en roman kan ha. Isen. Det äventyrliga och historiska uppdraget. Språket. När berättelsen om Scott och Amundsen glider från något dokumentärt in i samtalen med Gertrude är det så snyggt att jag faktiskt läser om meningarna gång på gång. Någon gång kom det en älskling som kanske borde stannat kvar i pennan men det är så är otroligt lätt att överse med det.”

Efter det har jag läst många böcker om is. Men ingen bok av Josefin Holmström. September 2014 läser jag Stora makters uppgång och fall av Tom Rachman och skriver

”Jag tänker mig Rachmans arbetsrum när han skrev den här boken – mängder av lappar och tidslinjer. Hur lyckas han hålla allt på plats? Kanske berättar han det i helgen när han besöker Bokmässan. Jag ska i alla fall höra efter.”

Men hörde jag efter? Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes att jag fått klarhet i arbetsrummet. Det är fortfarande en intressant fråga. Och än mer intressant är om Rachmans nya, The Italian Teacher, kommer översättas på svenska.
September 2015 läser jag Arktisk sommar om EM Forster och skriver

”Damon Galgut följer Forsters biografiska linje väl och har sannerligen gjort sin research. Det kunde ha blivit ett för biografiskt förhållningssätt, men där hamnar Galgut inte. Han gestaltar såväl Forster som hans vänner och älskade på ett nära och inkännande vis. ”

Damon Galgut, vad hände sen? Ingen roman efter den här.
September 2016 läser jag en originell roman om Paris, Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund

”I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.”

Är det då inte fascinerande att Röstlunds senaste som kom i mars har gått mig förbi?
September 2017 läser jag Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint av Anna Laestadius Larsson.

”Ja ni, sammantaget är det här en av de bättre böckerna jag har läst på länge. Och Hilma af Klint fortsätter att fascinera.”

Och avslutningsvis, förra årets septemberläsning var The Art of Not Breathing av Sarah Alexander.

”Jag läslyssnar till boken och inläsningen av Colleen Prendergast bidrar starkt till min hur bra jag tycker om den här boken. Med sin skotska accent fångar hon in mig totalt i berättelsen. Och allt får mig att prova hålla andan. Om än för bara en minut.”

Bloggen ändrade jag om och om igen, minns jag. Inte på grund av det jag skrev om boken, den gillade jag. Nej, jag skrev om hur man kunde träna sig att hålla andan länge under vattnet, under överinseende av annan person. Och tänkte att det fanns galningar bland er bloggläsare som skulle testa och sen skulle folk dö andningsdödar och allt skulle falla tillbaka på mig. Ja, ni ser. Lite storhetsvansinnesångest.

Med det sätter jag stopp för Memory Lane-promenaden.

Vintage – Pingvinlektionerna

Plötsligt poppar Pingvinlektionerna upp igen som en diskret men tydlig snackis på Instagram och Facebook. Jag som inte läste boken när den kom blir intresserad och läslyssnade till denna pärla! (Inläst så bra av Mattias Linderoth.) Och bjussar på en vintage-bloggy från 2016 då Maggan läste:

Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.

Under en weekendresa till Uruguay hamnar han mitt i en naturkatastrof. Efter ett större oljeutsläpp till havs är stranden fylld av 100-tals döda oljeindränkta pingvinkroppar. När han bestört betraktar de arma djuren ser han att en pingvin fortfarande är vid liv. Tom reagerar spontant och lyckas kånka hem pingvinen till sin lånade lägenhet för att försöka tvätta bort den dödliga oljan.

Pingvinen är vettskrämd men som tur är har Tom alltid med sig en nätkasse på sina resor. Genom att stoppa ner pingvinen i nätkassen kan den inte röra sig, men Tom kan fortfarande komma åt överallt för att göra ren den lilla kroppen. (Denna rengöringsprocedur är väldigt roligt skriven! Pingvinen står i en bidé inkapslad i nätkassen och jag kommer aldrig mer att kunna titta åt en bidé utan att dra på munnen.)

När Tom försöker släppa pingvinen fri vid havet händer det märkvärdiga, pingvinen vägrar lämna honom. Tom ser ingen annan utväg än att försöka smuggla hem pingvinen till Argentina och här någonstans får pingvinen namnet Juan Salvador.

Juan Salvador finner ett hem på internatskolan och blir allas vän och mångas förtrogna. Samspelet mellan människa och pingvin är vackert beskrivet och jag älskar speciellt kapitlet om pojken Diego Gonzales med sin stora hemlängtan och hur Juan Salvador blir hans vän.

Det är en humoristisk och väldigt brittisk text genomsyrad av medmänsklighet och kärlek till djur, natur, Sydamerika och dess befolkning.  Det tar många år innan Tom sätter sig ner och skriver om Juan Salvador och det tar också många år innan han får svaret på varför Juan Salvador vägrade lämna honom den där dagen på stranden i Uruguay. Om ni är ute efter en presentbok  är Pingvinlektionerna det perfekta valet, jag är övertygad om att väldigt många blir lika förtjusta som jag. Om jag någon gång får en kramdjurs-pingvin ska den absolut heta Juan Salvador även om namnet kanske är aningen långt…

Nej, det är inte Juan Salvador. Men en fin pingvin. (BIld av Manfred Richter från Pixabay)

Utgiven på Brombergs 2016. Översatt av Nille Lindgren.

Nattåget och efter det?

Ibland funderar jag över vad författare tar vägen. Varför det inte kommer fler romaner efter den där som jag tyckte så mycket om. En sådan är Nattåg till Lissabon, en bok som jag inte alltför sällan tänker på. Den kom ut 2004, på svenska 2009 hos Albert Bonniers .

I centrum är Mundus Gregorius som arbetar på ett läroverk i Bern. Hans specialitet är språk. Grekiska, hebreiska… Han har ofattbart lätt att lära sig nya språk för  i begynnelsen fanns Ordet […] Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det för att uttrycka det med rätt grad av allvar redan från början.  På väg till skolan en morgon träffar han en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på … portugisiska, skriven av en Amadeu de Prado.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon. Det är på plats som boken måste läsas men väl ombord vacklar Mundus, är på väg att kliva av flera gånger men till sist kommer han ändå fram och lär känna Prado under sina stillsamma äventyr.

Vad hände med Pascal Mercier? Varför kom inte fler romaner? Internet berättar för mig att det visst kom en roman, nämligen 2007 med namnet Lea men den översattes inte till svenska. Jag ser att Pascal Mercier är författarens författarnamn och att han egentligen heter Peter Bieri och är filosof. Dock blev han trött på den akademiska världen och la av 2007, Lea-året alltså. Men sen; tyst på romanfronten. Så otroligt synd (antar jag)! Men vi har i alla fall Nattåg till Lissabon. Inte minst för omslaget, Alla som har läst den: räck upp en hand!

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

En romanfavorit från 2017 har kommit som ljudbok, inläst av André Christenson, finns bla. på Storytel. Läs mer om romanen i vintage-recensionen nedan:

Svante och Cecilia lever i ett tjafsfyllt men ”okej” äktenskap. I bokens första kapitel är de, tillsammans med sina två döttrar, på väg mot Österlen för den traditionella sommarveckan i ”hipstertorpet” som Svante kallar den ombyggda skånelängan. Stället hyrs av parets nära vänner Henning och Karen och tidigare somrars samvaro har präglats av harmoni, vänskap och okomplicerat umgänge. Men denna sommar kommer att bli annorlunda. Redan första kvällen avslöjar Karen och Henning att de ska genomgå konstgjord befruktning och att de gärna ser Svante som spermadonator. Cecilia känner sig direkt obekväm medan Svante skämtar bort allvaret. Han är smärtsamt medveten om den åtrå som länge funnits mellan honom och Karen.

Bokens berättare är Svante, impulsiv och känslostyrd, men också i all sin ofullkomlighet älskansvärd och sympatisk. Hans repliker är obetalbara!  Faktum är att jag under läsningen ibland kände mig ångerfull gentemot karaktärerna bara för att jag skrattade så mycket. Deras sommarvecka är så förtvivlat Bergmansk, de är alla människor jag gillar och jag lider med dem. Varför skrattar jag egentligen? Kanske jag kan skylla på Peo Bengtsson som skrivit en så underbart humoristisk text? Nog om humorn, boken är även en insiktsfull relationsroman, framförallt tror jag många läsare kan känna igen sig i Svantes och Cecilias parrelation. Cecilia säger till Svante att hon får det sämsta av honom, att han är mycket enklare och trevligare att ha som vän än som partner, en sanning som är sorgligt allmängiltig.

Texten är sparsmakad och flyter lätt, mycket finns att ana mellan raderna. Jag gillar språket och lägger speciellt märke till frasen ” vad mig anbelangar” och att Svante beskrivs som ”stingslig”. Dessa ord används allt för sällan i det moderna svenska språket. Min bästa väns fru är perfekt bokcirkelbok, det finns tillräckligt många tolkningsmöjligheter för att diskussionens vågor ska gå höga. Det skulle också vara en höjdare att skratta i grupp åt skildringen av loppisbesöket, åt hipstertorpet ägare; den ständigt påtände hampabonden och när Svante förirrar sig in till en spågumma på Kiviks marknad.
Så gillar jag slutet, det går inte att lista ut i förväg och det är bra, rentav väldigt bra.

Utgiven på Lavender Lit 2017.