Inlägg

Publicerat

Ett samtal om Sorl av Petter Sundkvist

På en bar i Amman träffas ett antal människor och berättar historier för varandra. De benämns aldrig vid namn utan kallas Piloten, Polisen, Honorärkonsuln och så vidare. Berättelsen startar 23.59 och kapitlet avslutas dramatiskt med att bartendern faller död ner. Läsaren backas sedan kapitel för kapitel tillbaka i tiden fram till en början, flera timmar tidigare. Det blir ett pussel att följa. Vilka är dessa personer, hur hänger de samman och varför dör bartendern?

Ann-Sofie. Den här boken kom som ett tips i Gokväll och jag blev väldigt nyfiken. Jag gillar när man experimenterar med tid i berättelser och baklänges-historier kan vara roligt. Men här är det något som går mig förbi faktiskt. När jag läst boken var jag rätt förvirrad, så då läste jag den en gång till men i kronologisk framåtrörelse. Jag blev helt enkelt inte klokare.

Maggan: Jag instämmer, jag tror egentligen att boken hade blivit mer fängslande om den berättas kronologiskt. Rätt kul karaktärer i en speciell miljö, man har ju läst om det här i internationella thrillers och sett i filmer hur människor med internationella uppdrag samlas på den här typen av barer och för de samtal som förs i boken.

Ann-Sofie: Det finns delar som jag tycker är intressanta, det är vissa av de här personernas berättelser. Men ramberättelsen, jag vet inte, känns den inte konstruerad?

Maggan: Jo tyvärr, tänker ( och nu är jag elak) att man måste ta till baklängesberättandet för att få den intressantare. Jag tror att författaren hade behövt jobba mer med texten. Och så undrar jag varför bartendern dog, blev han måhända så trött på gästernas pladder att han bara föll ihop?

Ann-Sofie. Skönt att inte du fattade heller. Ja, bokens titel hänger verkligen ihop med barpladdret. Jag tänkte att han tog gift? Språket är avskalat och kyligt. Men det hopar sig med formuleringar som nog tjänat på att tonas ner? ”Skarpa skott av ljus perforerar taket och turas om att trumma mot hans buskiga ögonbryn”, ”Mynningsflammor skjuter ut ur honorärkonsulns ögon.” eller ”Min mun är alldeles torr. Jag låter en klunk mineralvatten klä den i fukt”

Maggan: Hahaha, det är som om baren har ett eget språk, fast jag gillar ”mynningsflammorna” en kul omskrivning av ”fly förbannad”.

Publicerat

Klas Östergren

Jag har läst allt av Klas Östergren, brukar jag säga. Övertygad om att jag talar sanning. Men går jag igenom hans långa bibliografi ser jag att så är inte fallet. Hans två första romaner Attila och Ismael som kom ut 1975 respektive 1977 läste jag till exempel inte alls och kan inte minnas att någon i bekantskapskretsen gjorde det då. Vi läste i stället Jack (även om jag då var alltför ung för att riktigt förstå och uppskatta den). Sen kom Fantomerna, 1978, och då hade jag fått upp ögonen för Östergren. Den utspelar sig i Paris och Lilla Essingen och ligger just nu på bordet framför mig för omläsning. Kommer den hålla? Troligen.

Gentlemen läste alla 1980 och vi smög omkring vid Hornsgatan 29C. ”Det är där han bor, Henry Morgan”. Efter det tappade jag bort Östergren under flera år. Mitt litterära fokus var någon helt annanstans och först med Under i september hittade jag tillbaka. Romanen brukar sägas vara den tredje i en österlen-svit. Efter det har jag läst de flesta och gillat det mesta. Det är de oväntade berättelserna med reflexer från samtiden, de (ofta) udda karaktärerna, samtalen och betraktelserna och inte minst det precisa språket. Numera kan man dessutom lyssna till böckerna där Östergren läser in dem själv. Det går inte av för hackor.

I går kväll var jag på Södra teatern i Stockholm för föreställningen Östergren om Östergren. Under två timmar samtalar Klas Östergren med sin förläggare Stephen Farren-Lee om sina böcker i synnerhet och litteratur i allmänhet. Samtalet strösslas med musik av Mattias Alkberg och bandet The Bear Band. Så njutningsfullt, roligt, tänkvärt. Så Klas. Östergren.

Publicerat

Frukostintervjun: Barbro Guaccero

Just nu läser vi Skuggan av pilträden av Barbro Guaccero, en spänningsroman som utspelar sig i Småland. Författaren själv bor i Italien sedan många år. Och vi är som vanligt nyfikna på frukostvanorna.

Hej! Vad äter du till frukost?
Te och en skiva rostat bröd, smör och hemgjord marmelad (av mina egna citrusfrukter) och en liten skål med två pärlor Omega 3 och en multivitamintablett. Alltid det samma. Jag är ingenting för stora frukostar, men de får gärna ta lång tid ändå.

Vad läser du helst till frukost, tidning eller bok?
Jag brukar läsa tidningarna på nätet, en italiensk och en svensk, men när jag arbetar som bäst med en bok, läser jag om det jag skrev dagen innan.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Oj, det jag för tillfället läser. Eller kanske en klassiker som en vidsidanombok att läsa ur då och då.

Vad läser du just nu?
I munkens skugga av Helena Thorfinn

Vilken bok är den första du minns?
Pricken av Margret Rey. Sönderläst älkslingsbok när jag var liten. Jag var nog själv en Pricken.

En bok som betytt mycket för dig?
Uppslukande läsning har varit Hundra år av ensamhet av Márquez och Leoparden av di Lampedusa. En läsning som jag ständigt kommer tillbaka till är Prousts På spaning.

Och så funderar vi över vad du använder som bokmärke?
Jag vet inte riktigt om jag vågar bekänna det här, men jag viker hundöron. De kan aldrig trilla ur.

Superbra ju. Hundöron gillar vi också. Skriver du på något nytt?
Ja, det gör jag faktiskt. Min bok nummer två i trilogin om poliserna i Vidstad är nästan klar och skall ut i oktober 2024. Trean är på synopsstadiet.  

Roligt! Vi gillar ju bokklubbar, är du med i någon?
Ja självklart, SWEA:s internationella bokklubb EMA som är öppen för  SWEA:s alla medlemmar runt om i världen och Svenska Kyrkans i Rom Bokklubb.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?
Känsligt kapitel. Mina ambitioner är mycket bättre än utförandet. Tanken är att ha en bokhylla för facklitteratur: konst, trädgård, mat, historia mm och spridda bokhyllor med skönlitteratur som skall vara sorterade i strikt bokstavsordning efter författare, men i praktiken hamnar mina böcker ofta lite huller om buller för att de inte får plats. Det där är ett ständigt dåligt samvete.

Ändå ett härligt problem att ha. Tack för intervjun och ha en fin dag. Hälsa alla hundarna!

Publicerat

Bokfrukost om Verkliga brott av Denise Mina

Höstens tema för frukostbokklubben är färger och kanske fick vi töja lite på gränserna när vi valde den här romanen av vår älsklingsförfattare. Men grått Glasgow och grönt Skottland tycker vi räcker långt!

Utgångspunkten drar sannerligen igång historien . Anna som gärna lyssnar på spännande true crime-poddar får veta att en gammal bekant mördats i en båtolycka. Just som hon drar efter andan efter det beskedet meddelar hennes man, med resväskan i hand, att han tänker lämna henne eftersom han har en relation med Annas bästa vän. Vilken mardröm! Nu visar det sig dessutom att Annas bakgrund inte överensstämmer med den identitet hon lever med nu. Och när hon fångas på Twitter-bild blir hon utsatt för stor fara. Spänning till sista sidan.

Vad sa vi?

– Hon kan verkligen skriva, Denise Mina. Så välskriven och driven thriller.
– Det är bra att den utspelar sig långt härifrån. Många spänningsromaner är som att läsa fördjupningar av dagstidningarna. Man får bara ångest.
– Den har driv rätt igenom, ända till slutet. Vad säger man, bladvändare?
– Men hur kan Anna klara allt? Det är ju inte så att hon har gått någon agent-skola precis. Men hon kan slåss och avvärja knivdåd hur lätt som helst.
–Just som man tror att man fattat något händer något annat som gör att historien tar sig en helt ny vändning.
– Nja, jag är mer ljum faktiskt. Helt okej, men engagerade mig inte riktigt.
– Gick inte upplösningen lite väl snabbt?
– Hur kunde X vara typ maffiaboss OCH så korkad?
– Den är rolig också. Skruvad, oväntad. Man ser ju fram emot att läsa nästa bok om Anna.

Verkliga brott är utgiven på svenska hos Modernista i översättning av Boel Unnerstad. Nästa gång blir det Clarie Keegans Genom blå hagar.