Inlägg

Publicerat

Galna kvinnor på Hôpital de la Salpêtrière

För många år sedan läste jag Marie & Blanche av PO Enquist, som är en fiktionens form berättar om nobelpristagaren och fysikern Marie Curie och Blanche Wittman En välskriven bok och en hemsk berättelse om hur Blanche blir alltmer förstörd av de försök med radium som hon låter sig utsättas för.

Jag tänker på Blanche när jag läser De galna kvinnornas bal som utspelar sig på Salpêtrière-sjukhuset. Här bedrevs en psykiatrisk vård med en professor Charcot i spetsen. Kvinnor med så kallad hysteri behandlades här med nyfunna metoder inom hypnos. Det intresserade många människor från världen som besökte Charcots uppvisningar där han suggererade hysteriska anfall hos kvinnorna. En av hans favoritpatienter ska ha varit just Blanche Wittman. När Charcot dog blev hon i Enquists roman assistent hos Curie.

Vilka kvinnor hamnade på Salpêtrière? Tja, inte alltför sällan (alltid?) genom att maken eller familjen ansåg att de var sjuka och behövde vård. Det gäller till exempel Eugenie som placeras där, och familjen vill glömma bort denna skam med att ha en dotter på mentalsjukhus. Men var hon sjuk eller inte? Eugenies bror förfasas över systerns öde, men fogar sig för faders beslut och tiger still. Han får dock en avgörande roll i slutet av boken.

Det är alltid intressant att läsa böcker inifrån sjukhus och det här är i sig inget undantag. Författaren vill skildra kvinnors utsatthet och maktlöshet. Det är dock lite grund läsning stundtals. Det känns som om författaren vill skriva läsaren på näsan, så att ingenting missas eller missförstås. Det är lite synd tycker jag. But anyway, det är en läsvärd roman som man snabbt slukar sig igenom. Salpêtrière-sjukhusets tidigare verksamhet är fascinerande. Anläggningen finns kvar i Paris och det går att vandra omkring i parker och gångvägar och fantisera.

De galna kvinnornas bal. Victoria Mas. Utgiven 2022, på svenska hos Sekwa i översättning av Emma Majberger.

Publicerat

Alla måste söderut av Marie Lundström

Älskade det drastiska och humoristiska i Marie Lundströms debut, Sanningens kalas. Alla måste Söderut är mer lågmäld men jag är lika entusiastisk. Hennes vindlande språk med undertoner av ironi och humor bär hennes egna speciella ton. Det handlar om Eva som lämnade Piteå för Stockholm som väldigt ung, under 20 års tid har hennes pappa och hans lantställe i Norrbotten varit hennes fasta punkt. När han hastigt avlider tappar hon fotfästet och omsluts av en djup sorg.  

Eva saknar nära familj men hennes sambo Larsa har både barn och en exfru. Eva är kantig och Larsa omhändertagande, fd frun är en dramaqueen av tyvärr ofta skådat slag. Jag njuter av den elaka skildringen av just henne, inte minst då hon bjuder in sig själv till Evas pappas hus som om det vore något helt självklart. Rolig, men också en aningen tragisk figur är Evas pappas bror som hon nu delar lantställe. En man som tenderar att ta vidlyftiga ekonomiska beslut angående lantstället och tar för givet att Eva ska vara med och betala.

Det handlar om tillhörighet och djup saknad efter en älskad förälder. Eva är skör något som hon inte visar utåt och människor kräver en massa av henne som hon inte kan ge. Det är en djup allvarlig roman men inte alls tung att läsa. Det subtila humor som genomsyrar texten gör läsningen rentav lustfylld och kanske även fnissfylld om det nu finns ett sådant ord.

Jag lyssnade på Marie Lundströms egen inläsning som är väldigt fin. Tror det gav en extra dimension till min läsning.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2023.

Publicerat

Tre läsningar om släkten

Jag har alltid gillat släkten. Har koll på de osynliga band som gör att man hänger ihop med någon brylling i USA och kan rabbla förmödrar ett antal generationer bakåt. Konto hos Riksarkivet har jag haft sen åratal och jag gillar att läsa församlingsböcker och utflyttningslängder

När jag för många år sedan läste Arvedelen av Inger Alfvén ville jag så gärna skriva en egen släktkrönika, för det är ju fint när det blir kött och blod på årtal, platser och egennamn. I Alfvéns roman skildras fyra generationer kvinnor som är bakgrundsgestalter när männen bygger samhället. Jag minns att jag fångades av kvinnornas tillkortakommanden och kamp för att få en egen plats. Den står i bokhyllan, men är inte omläst. Tänk om den inte blir lika bra?

För inte så längesedan läste jag Arvejord av Maria Turtschaninoff, en roman där platsen är central. Nevabacka, i finska Österbotten. En stor stor läsupplevelse att följa människorna på gården vid skogen. Förlaget kallar det episodroman, och den gör nedslag i olika tidpunkter genom historien. Människor dör och föds men förhåller sig till platsen, livet och varandra på ett sätt som är i samspel.

En tredje bok som jag läste med stor behållning är Där rinner en älv genom Saivomoukta by av Pia Mariana Raattamaa Visén. Till byn kommer två människor för att leva och bilda familj Också här får man genom nedslag i tiden följa familjen fram till våra dagar. Här kan man tala om umbäranden. Ett stillsamt t stillsamt med drivet berättande. Att skildra så många generationer med så få ord är skickligt.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång som psalmen (297?) skriver. Det är något intressant i detta att man har sin plats i en evig räcka människor på en tidslinje, men att den linjen närmast evig. Hälsar en filosofisk Ann-Sofie och dyker ner i arkiven igen.

Publicerat

All my puny sorrows av Miriam Toewes

Kanadensiska Miriam Toews romaner Ensamma strider och kvinnor som pratar har nyligen översatts och getts ut på svenska, kommer absolut att läsa eftersom jag älskade hennes All my puny sorrows som jag läste för ett par år sedan. Hoppas att även den översätts för det är en annorlunda och väldigt gripande roman.

Yolandi orkar inte längre. Hon lyfter telefonluren med avsikt att boka tid åt sin syster på en självmordsklinik i Schweiz.  All my puny sorrows är en roman om självmord men också om okuvlig livsvilja. Motsägelsefullt men genialt. Elfrieda, en firad världsberömd pianist, vill bara dö. Hon har det mesta här i livet utom livsvilja. Hennes psykiska smärta är så bottenlös att hon inte står ut med att leva. Hon tigger och ber Yolandi om att hjälpa henne dö. Systrarnas mor Lottie däremot, vars liv har varit kantat av svårigheter och sorg, har alltid tuffat på utan att låta sig falla.

Miriam Toewes har skrivit en inkännande, intelligent och mångbottnad roman om kanadensiska Yolandi och hennes stora familj. En familj med rötter i sträng religiositet men också med svart drastisk humor och överlevnadsstrategier eftersom det finns en ”självmordsgen” i släkten. Medlemmarna har alla praktisk erfarenhet av död genom självmord. Omtänksamhet och kärlek visas genom enkla gester. När fadern i en av familjerna tog livet av sig, (genom att lägga på tågrälsen och låta sig bli överkörd), kom en av mostrarna över med ett dussin bomullstrosor till kvinnorna. ”Ni ska inte behöva tänka på vardagliga saker som tvätt” sa mostern. Jag älskade denna enkla, men hjärtevärmande omtanke. Tänker att det finns mycket livsvisdom om vårt förhållande till döden i boken.

Jag blir kompis med Yolandi, jag tycker om hennes drastiska humor, hennes förmåga leva med svårigheter och ändå se humorn i vardagen. Hennes liv som singelmamma i Toronto, där hon bor tillsammans med tonåringar och mor är jättefint skildrat. My puny sorrows är trots allt inte enbart en bok om självmord.

All my puny sorrows finns på Storytel och de nyligen översatta romanerna på Ramus förlag.